RecensionKometen
Johan Löfstedt är sedan tidigare ansvarig för fejkdokumentären Konspiration 58 om fotbolls-VM 1958, en film som går ut på att likt förnekelser av gaskamrar och folkmord förneka att tävlingen någonsin ägt rum.
I Kometen är idén liknande. Här har man använt sig av 297 upphittade dubbel 8 rullar filmade av Bror Jacques de Wærn mellan åren 1959 och 1971, för att konstruera historien om de sista dagarna innan jorden på 60-talet kolliderar med en komet.
Till vackert gnisslande musik (av Leif Jordansson) följer vi historien genom bilder av människor på gatan, i farten med diverse vardagssysslor, fikandes eller i arbete, medan tankarna från filmens osynliga berättare visas på textskyltar emellanåt. Orden kretsar kring saknad, en längtan efter hans käresta och en undran om det någon gång blir en återförening mellan de två. Det fungerar fint mot det mullrande hotet som redan från början ligger i bakgrunden i och med filmens titel.
Bildarbetet och klippningen är regissörens främsta verktyg här. Det är medvetet och drivet berättat och även om det inte landar i någon form av överraskning fungerar det gott som lättillgänglig poesi.
Det är en märklig känsla att följa en film som kräver blind trovärdighet och samtidigt berättar en historia om något omöjligt. Det blir surrealistiskt men också obehagligt eftersom det trots det udda ämnet är en välkänd tanke som är lätt att sätta sig in i. Vad skulle du göra om du visste att jorden skulle gå under?
Samtidigt slår detta till viss del undan benen på filmen. Det orimliga är ofrånkomligt här på ett annat sätt än vad flera andra fejkade dokumentärer av samma slag lider av. Den dimension som omedelbart försvinner, hämtas dock upp av en sorgsen och dödsromantisk ton som genljuder genom hela filmen.
