Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionWe Were Soldiers



I november 1965 stod det första riktiga slaget i Vietnam-krigets långa, blodiga historia. Överste Hal Moore ledde 400 man in i La Drang-dalen i södra Vietnam, mer känd som ”the valley of death”. Ett tre dagar långt slag utkämpades mellan de patriotiska, unga amerikanska soldaterna och de stenhårt drillade vietnamesiska trupperna. Om denna historiska (?) händelse har nu regissören Randall Wallace (Patrioten) gjort en film som växlar mellan brutala stridsscener och livet hemma på militärbasen för de fruar och barn som oroligt släppt iväg sina älskade till en okänd front långt borta i sydostasien.

Filmens inledning vill få oss att lära känna överste Moore (Mel Gibson) som en rättskaffens, kunnig och hederlig officer som inte tvekar att knäböja inför Gud och be för att han och hans män ska få styrkan att krossa de vidriga motståndarna som hotar den amerikanska livsstilen…
Till sin hjälp att sköta trupperna har han den väderbitne och allt annat än glade fanjunkaren Plumley (Sam Elliott) som fnyser åt de nya automatvapen som är på modet och istället förlitar sig på sin pistol. Plumley vandrar igenom hela filmen och väser stenhårda kommentarer åt allt och alla, något som gör att han framstår som en parodi på sig själv.

Med i handlingen finns också en orädd helikopterpilot, major Crandall (Greg Kinnear) som svarar för att Moore:s trupper kommer in och ut ur den dödsdömda dalen. Filmens andra halva skildrar uteslutande bataljen mot Vietcong och det pangas på rejält i var och varannan filmruta. Som vanligt har filmen i det närmaste blivit utskälld för sin sliskiga patriotism och den gamla vanan att alltid framställa de amerikanska soldaterna som hyvens pojkar, varav vissa går hemska öden till mötes. Själv är jag inte alls benägen att hålla med den s.k expertisen. Ok, här spelas det på känslor i den högre skolan, speciellt i det avsnitt som skildrar när de stackars fruarna hemma i USA får ta emot dödsbud om sina män. Vad man kan sakna i filmen är just lite mer om familjerna som oroligt tvingas vänta på livstecken från andra sidan jorden, samtidigt som de ska föra ett normalt förortsliv. De scener som mest berör är faktiskt de sekvenser om dödsbuden som börjar komma i strid ström till de ångestfyllda kvinnorna. Bland dem är det Moore:s fru Julie (Madeleine Stowe) som får stå för det förnuftiga tänkandet och hålla modet uppe. Stowe gör dock en av sina sämre insatser som skådis och tvingas kämpa i en roll som inte riktigt känns naturlig.

I övrigt tycker jag att filmen inte alls visar upp en alltför stor pro-amerikansk sida. Här får man faktiskt också lite inblick i de unga vietcong-soldaternas tänkande (om än just lite). Ganska snart står det klart att det handlar om att kriga för sitt liv för de amerikanska bassarna som inte har en tanke på det patriotiska motiv som ligger bakom inmarschen i dalen. Mitt i detta kaos rör sig Mel Gibson nästan lite för lätt som fisken i vattnet. Gibsons överste-figur blir ibland väldig heroisk och orädd, vilket gör att hans trovärdighet går ned ett par snäpp. Detta är ingen av Gibsons bästa roller, men han spelar ändå på ett stabilt och stadigt sätt. Den kritiska granskningen och objektiva synen på Vitenam-krigets vansinne får krigsfotografen Joe Galloway (Barry Pepper) stå för. Han hänger med en helikoptertransport in i dalen och hamnar bokstavligen i ett helvete där han tvingas göra en insats och får slåss för sitt liv för att klara livhanken och kunna ta bilder på striderna och dess följder.

Filmens krigsscener är tungt regisserade och specialeffekterna haglar, men det är välgjort och stundtals mardrömslikt för de unga bassar som ligger och trycker på marken. Oliver Stone:s Plutonen var bättre men We were soldiers har sina poänger och ljusglimtar och jag tycker inte alls att den strimma av USA-patriotism som skiner igenom är direkt störande för helhetsintrycket. Det är en stark krigsfilm, dock lite sämre drama som regissör Wallace har åstadkommit. För er som tycker att ni känner igen namnet kan nämnas att Wallace har, förutom att han skrivit manus till Patrioten (även den med Gibson), varit manusansvarig till både Pearl Harbor och Braveheart ( gissa med vem??)

Filmen är alltså baserad på verkliga händelser och överste Moore kämpade efter slaget i La Drang vidare i Vietnam i 9 månader innan hans tid på slagfältet var över och han kunde få åka hem för gott. Något som säkert hans fru Julie var oerhört tacksam för.