Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionAlla helgons blodiga natt



En populär årstid gav en gång upphov åt en av filmhistoriens mest klassiska skräckfilmer. ”Halloween”. Smaka på filmtiteln … och saften lär också bli kvar en tid. För vilken film har någonsin varit så stilbildande? Vem minns inte det typiska pianoklinkandet? Vem ryser inte av obehag under de kvävande slutsekunderna? Vem fruktar inte den kallblodige, känslokalle maskerade mördaren, som så långsamt strosar omkring bland skuggorna? Vem i hela världen ställer sig frågande då namnet ”Michael Myers” kommer på tal? Personerna borde skämmas ögonen ur sig. Okultiverade skulle vara ett passande ord … i alla fall om individen anser sig filmintresserad ...

Den dåvarande independentfilmaren John Carpenter bestämde sig på 70-talet att göra en skräckfilm. Han hade funderat ut ett koncept, som han ansåg spännande. Han skramlade sedan med hjälp av sponsorer ihop en budget på ett par hundratusen dollar och skred därefter till verket. Till filmen lyckades Carpenter ankra en på den tiden riktigt berömd skådespelare, Donald Pleasence. Samtidigt fick den då unga och orutinerade Jamie Lee Curtis ta sig an hjältinnerollen. Filmningen tog någon månad och filmen blev klar för release lagom till veckan kring halloween. Filmen blev en gigantisk pangsuccé och inte undra på det. Carpenter, som även var kompositör, ackompanjerade ett iskallt pianoklinkande som tillsammans med ljussättningen bidrog till den fantastiska stämningen. Handlingen i filmen var lika enkel som genialisk. Kort och gott går den att summera så här:
Under halloweennatten i Haddonsfield 1963 mördar en pojke (med namnet Michael Myers) sin äldre syster med en kökskniv. Därför skickas han in på en anstalt för de mentalt störda. Femton år senare, någon dag före halloweenfirandet år 1978, rymmer han och tar sig tillbaka till Haddonsfield. En av anstaltens doktorer, Dr. Loomis (spelad av Pleasence), tar upp jakten. Under halloweennatten går Michael sedan lös med sin kökskniv och ingen av stadens tonåringar är säkra. Definitivt inte de som vaktar småbarnen …

”Halloween” skrämde bokstavligt talat vettet ur tonåringar runt om i USA. Anledningen till att många av dem gick och såg just den här filmen, var att den släpptes just kring årstiden halloween - en klassisk högtid väldigt älskad i USA, inte minst av landets barn och ungdomar. Detta var marknadsförarna inte sena på att snappa upp, och tonåringarna lockades i massor. Videon var ännu inte uppfunnen, och därför hade de aldrig sett vare sig ”Motorsågsmassakern”, ”Psycho” eller ”Exorcisten” (som ju dessutom inte riktat sig primärt åt dem). För dem hade monstren tidigare varit ett slags abstrakt begrepp. De fula, jättelika varelserna existerade bara inom biodukens ramar. I och med ”Halloween” förändrades allt. För första gången trädde det mänskliga monstret fram. En mänsklig, tonårsslaktande galning i småstadsmiljö, i vardagsmiljö. Hu, nu var de inte säkra längre …

Fast … höll de sig i skinnet skulle de nog förbli trygga trots allt. För filmen (och för den delen de flesta av de oberäkneliga plagiaten, som följde i filmens kölvatten) var på sätt och vis otroligt moralistiska. Om man gör en liten filmanalys är det inte särskilt svårt att upptäcka manusförfattarens små hintar. I filmen har ett kärlekspar sex. Bara ett par minuter senare mördas de brutalt (en scen i liknande filmen ”Fredagen den 13:e” [1980] är f.ö. nästan exakt likadan). Jamie Lee Curtis’ karaktär är oskuld … hon överlever. Indirekt menar man att det går illa för dem som har sex före äktenskapet. Den äldre generationens värderingar präglar somsynes ”Halloween”.

Men filmen håller, trots det, fortfarande idag. Skådespelarna gör överlag ett bra jobb, där Donald Pleasence är den klarast lysande stjärnan. Allt från inledning till avslutning är bra och tempot stagnerar aldrig. Och inte sedan ”Apornas Planet” (1968) har vi bjudits på en bättre slutsekvens, vilken inte ämnas avslöjas här. Michael Myers (med sin läskiga ansiktsmask!) är tro det eller ej fruktansvärt skrämmande, särskilt sammansvept med filmens övriga kvaliteter. Förutom det läskiga och numera klassiska pianoklinkandet, sparas det verkligen på musiken. Detta är något som förhöjer stämningen än mer och det hela blir väldigt kyligt (på ett skrämmande vis) och fantastiskt originellt. Scenerna är ofta väldigt långa och filmens ljussättning är så nära perfektion man kan komma. Detta kan jämföras med dagens filmer där den MTV-inspirerade klippningen och den ”hippa” bakgrundsmusiken ofta för med sig minskad stämning. Därför blir det dessvärre antagligen svårare för dagens avtrubbade, MTV-skadade tonårspublik att inse tjusningen med ”Halloween”. Men de bör egentligen ha i åtanke att utan ”Halloween”, ingen ”Jag vet vad du gjorde förra sommaren”, ”Scream” och allt vad de heter. För ”Halloween” startade en hel genre ... fast om det är bra eller ej lär det tvistas om till tidens ände (och lite till).
Skall sanningen fram så tillhör genren den mest avskydda inom hela mainstreamfilmen. Men ”Halloween” kom först och är därför bäst. Och faktum är att det är ett mästerverk utan dess like …