Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionInsidan ut



Pixar har levererat animerade klassiker så som \"Toy Story\", \"Wall-E\" och \"Ratatouille\". Tyvärr verkar studion ha gått igenom en svacka på sistone. Är \"Insidan Ut\" den comeback vi hoppas på eller ett steg mot att bli ännu en animationsstudio i mängden?

I Insidan ut följer vi elvaåriga Jenny och hennes känslor. Jennys känsloliv framställs så som många barn föreställer sig det: små figurer som springer runt i ens huvud och trycker på knappar. Det var i alla fall så jag trodde att det funkade när jag var yngre. Vi följer Glädje, Avsky, Ilska, Rädsla och Vemod när de försöker se till att Jenny lever ett så bra liv som möjligt. Men saker börjar gå fel för känslorna när Jenny och hennes familj flyttar till en ny stad.

I Pixar-filmen Ratatouille finns det en scen där den extremt hårda restaurangkritikern Anton Ego sätter sig ner för att äta en maträtt tillagad av filmens hjälte råttan Remy. När gaffeln nuddar munnen så blir han påmind om när hans mamma lagade samma rätt till honom som barn. Även den mest buttra och cyniska kritikern kan låta sig övertygas av något som påminner om varför han gav sig in i branschen från första början. Kärleken till mat – eller film i mitt fall. Insidan Ut gjorde nämligen något liknande för mig som vad Remys rätt gjorde för Anton Ego. Jag växte upp med bland annat Toy Story-filmerna och den här filmen var inte bara en påminnelse om hur det kändes att se Pixar-filmer som liten – utan en ny upplevelse som var precis lika magisk.

Det Insidan Ut gör bäst är inte skämten (som må vara roligare), det är inte spänningen (som konstant är närvarande). Inte heller är det de kreativa sätten att framställa en människas inre (vilket görs väldigt bra) – utan det är hur väl filmen förstår unga människor och deras känslor. Insidan Ut har ett enkelt men bra budskap till barn, ungdomar och ja, alla människor: det är okej att känna saker. När jag var i samma ålder som filmens huvudkaraktär så brukade jag ofta dölja mina känslor. Nu när jag är lite äldre så har jag förstått hur dumt det kan bli. Hade jag sett Insidan Ut när jag varit yngre så hade jag kanske inte behövt lista ut det själv.

De skådespelarna som används i den svenska dubbningen gör ett bra jobb. Även om det finns några kända röster så distraherar det inte och de smälter in i sina respektive karaktärer. Det är uppenbart att tid har lagts ned på att hitta rätt person till rätt karaktär även i dubbningen.

Insidan Ut är en film som får en känna båda glädje och vemod och visar varför det är okej att känna så. Det är skönt att ha Pixar tillbaka där de hör hemma.