Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionNosferatu



Någon som tycker att \"Nosferatu\" är en riktigt usel film? Det tyckte jag också. Nu har jag börjat förstå storheten.

När jag för något år sedan såg \"Nosferatu\" igen var stumfilmer inget nytt för mig. Andra filmer av Murnau låg mig varmt om hjärtat. Men den här berättelsen, om hur en vampyr sprider pesten till Bremen, förstod jag mig inte på. Fotot var sjaskigt, skådespeleriet fånigt, dialogen tråkig. Medan andra hyllade den för att vara mardrömslik och mystisk tyckte jag den var klumpig och dum. Visst var de ikoniska scenerna med vampyren fängslande, men i övrigt var jag tvungen att hålla med de tittare som tyckte att filmen bara hade historisk betydelse (om ens det) – inte var den något som var värt att se såhär nittio år efter premiären. Det intrycket har minst sagt förändrats nu.

Vi tänker oss gärna karaktärerna i en film som realistiska personer och att regissören försöker få oss att känna vad de känner. Men för att uppskatta \"Nosferatu\" måste man förstå den på ett helt annat sätt. För mig har det hjälpt att se vampyren Orlok, protagonisten Hutter och hans fru Ellen som vandrande symboler bland Bremens kulisser, lite som ihåliga kasperdockor som Murnau låter dansa dödsdans. Så när vi ser vampyren lite bortkommet vagga runt med sin kista i staden är det inte fråga om en varelse med tankar och begär. Orlok är tvärtom den fullkomligt omänskliga pesten som tränger in med sin kista full av ruttnande jord och smittade råttor. Man bör också ha i åtanke att kameran – som ser på världen både lite sorgset och grymt – vet hur oundviklig pestens framfart är. Därför blir scener som pestens färd över havet så suveräna: fartyget skär sakta genom vågorna medan fören i det nu passagerarlösa skeppet lystet pekar mot horisonten. Oavsett vad pesten kan tänkas symbolisera tycks Murnau inte veta om han skall skratta eller gråta åt eländet.

Den där föraningen om att ett väldigt mörker närmar sig får förstås Hutters och Ellens bekymmersfria lilla värld att verka absurd och löjlig. Just därför framställs den så överdrivet. Då liknar den självsäkre Hutter plötsligt ett lyckligt ovetande lamm på väg mot slakten. Hans fåniga flin är bara tunt målat på ett kranium. Orlok själv ser konstig och ful ut, komisk på samma sätt som en pestsmittad råtta. Och i skogen ser vi en varulv spelad av en hyena, det skrattande djuret. För när det förfärliga blir för mycket, när man ställs ansikte mot ansikte med sjukdom, korruption och död, kan man bara skratta som en tokig. Det är inte omöjligt att Murnau var väl medveten om att folk maniskt började grimasera och dansa under digerdödens härjningar i Europa. Samma rysligt glädjelösa sätt att fästa ett tunt lager lycka ovanpå död och förruttnelse ger mig gåshud när jag ser \"Nosferatu\".

Nu skall jag inte sticka under stol med att några av stumfilmens barnsjukdomar fortfarande irriterar: kvällsscenerna har spelats in under solig eftermiddag och mellantexterna är för många och långa. Men bortsett från de skavankerna är \"Nosferatu\" en djup och helt unik upplevelse. När vi förstått den ödesmättade hopplösheten och den skrattande hysterin och vi ser Murnaus märkliga universum av masker och styltigt skådespeleri, uppstår verkligen det där mystiska och mardrömslika som alla pratat om. \"Nosferatu\" är alltså inte en bra film för att den var bra på 1920-talet, utan för att den helt enkelt en av de bättre filmer som gjorts någonsin.