RecensionFrankenweenie
En ung, lovande regissör gjorde 1984 en svartvit kortfilm om en pojke som återuppväcker sin döda hund. Filmen bedömdes vara alltför skrämmande för den unga publik den var avsedd för, och filmskaparen fick sparken från bolaget han arbetade på. Filmbolaget hette Disney och regissören Tim Burton.
28 år senare är Burton tillbaka där han började. Han är tillbaka hos Disney för att göra en ny, längre version av sin Frankenweenie fortfarande i svartvitt men nu som stop-motion istället för traditionell spelfilm.
Handlingen är en modern version av Mary Shelleys Frankenstein, nu förlagd till en amerikansk förort i en märklig slags retro-nutid. Huvudpersonen Victor Frankenstein är en pojke som hellre spelar in egna filmer på bakgården och utför vetenskapliga experiment än umgås med andra barn. Hans enda vän är familjens bullterrier Sparky som ofta får inneha huvudrollen i hans filmer. När Sparky blir påkörd av en bil har Victor svårt att acceptera hans död. Inspirerad av sin nya naturvetenskapslärare Mr. Rzykruskis elektriska experiment på döda grodor, beslutar sig Victor för att gräva upp Sparky och återuppliva honom med åskans hjälp. Försöket lyckas, och snart sprider sig ryktet till Victors klasskamrater som själva vill försöka sig på samma sak...
Frankenweenie känns på många sätt som den film Burton alltid drömt om att göra. Hans kärlek till klassisk skräck syntes redan i hans första stop-motionkortis Vincent från 1982, om en sjuårig pojke som låtsas vara Vincent Price Burtons barndomsidol och som är besatt av Edgar Allan Poe. Frankenweenie är proppad med referenser till allt från gamla klassiska monsterfilmer som Frankenstein (såklart!), Mumien och Nosferatu, till det japanska sköldpaddsmonstret Gamera, till modernare fiktioner såsom Gremlins och Jurassic Park. Även den visuella stilen från Vincent känns igen, både det kontrastrika fotot och karaktärernas design. Victors radikale lärare Mr. Rzykruski är modellerad efter Vincent Price, med fenomenalt röstarbete av Martin Landau, som Oscarsbelönades för sin insats som skräckikonen Bela Lugosi i Ed Wood.
Utanförskap, känslan av att inte passa in och samhällets rädsla och oförmåga att acceptera det okända har varit starka teman genom Burtons karriär. Kanske allra tydligast var detta redan i genombrottsfilmen Edward Scissorhands från 1990, som i grund och botten också är en modern version av Frankenstein en berättelse som ännu känns aktuell trots nästan 200 år på nacken.
Animeringen i Frankenweenie är fantastisk och de många referenserna är kreativa och lustiga. Det som brister i är framför allt manuset. Berättelsen känns urvattnad och formulaisk; sista tredjedelen där det lilla samhället fylls av muterade monster är särskilt tröttsam. Det känns som att Burton egentligen redan sagt har allt han vill säga, och när han nu gör det igen blir det en tämligen tom upprepning.
Det härligt excentriska karaktärsgalleriet väger delvis upp för det tunna manuset två som framför allt sticker ut är den redan nämnde Mr. Rzykurski som tyvärr försvinner alltför snabbt ur handlingen, samt den puckelryggade klasskamraten Edgar en version av den klassiska skräckkaraktären Igor.
Frankenweenie fungerar trots sina brister som ett mysigt retrospektiv över Tim Burtons karriär, och nu när Burton äntligen fått göra sin drömfilm kanske det blir något mer nyskapande nästa gång?
