Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionHitta Nemo



I skrivande stund har Finding Nemo dragit in nästan 300 miljarder svenska kronor. Den har slagit rekord till höger och vänster, så till den milda grad att rykten gör gällande att det verkliga havets clownfiskar som ligger till förgrund för Nemo, är på väg att bli utrotningshotade. Alla vill ha en.

På ett sätt är det svårt att förstå den enorma framgången, men samtidigt känns det ganska logiskt. Nemo är inte något lika nytt som Toy Story var när den kom, eller lika fräck, svängig och ovanlig som Monsters Inc. Å andra sidan har Pixar genom sina tidigare verk skapat sig ett så stort och gott rykte att allas ögon bevakar vad de gör (en och annan påkostad reklamkampanj har de också haft råd med…). Med Finding Nemo har de gjort en film med en så bred målgrupp att det bara inte kan gå fel.
Men det är inte en film med lika mycket hjärta som tidigare. Väldigt få kommer att direkt hata den, men antagligen kommer den inte heller nå de allra högsta betygen.

Nemo är en liten clownfisk som på sin första skoldag, i ett försök att visa sig tuff inför sina nyvunna vänner, blir fångad av en dykare. Han försvinner med en båt som styr mot Sydney. Slutstationen är ett akvarium. Nemos far Marlin är utom sig av förtvivlan men vänder sin sorg till kamp och beslutar sig för att göra allt som står i hans makt för att få återse sin son.

Precis som i många filmer är det bifigurerna som är mest minnesvärda och det känns som att Pixar också är väl medvetna om detta. Röstinsatserna är också överlag godkända. Ellen DeGeneres förvånar med oväntat god timing som den glömska men hjälpande Dory och Willem Dafoe gör den bistra men uppoffrande ledarfisken Gill.
Utöver detta finns en laid back sköldpadda, ett pedantiskt fransktalande skaldjur, en val, hajar och många till. Det är de många karaktärernas afton.
Bäst av allt är dock fiskmåsarna (när ska Pixar göra en renodlad fågelfilm?) som samtidigt är obehagliga och ger de flesta riktigt stora garven.

Nemo själv är mest gullig och oförstående inför allt nytt. Pappan är den sanna hjälten som blir tvungen att möta faror i jakten på sin son.
Samtidigt är det både Nemo fadern som blir tvungna att övervinna de svårigheter och hinder som är varje filmstjärnas ok, och i slutändan strävar filmen också mot ett fördjupat samförstånd mellan de två.

Storyn är lövtunn och endast en ursäkt för att kunna presentera enkel situationskomik, men det gör inte så mycket. I jämförelse med exempelvis Monsters Inc. är det dock färre skratt och tyvärr för många mjäkiga partier, och en del som är lite för sött. En del skämt pågår också lite för länge och dras en vända för många gånger. Även humor som från början var kul tappar på detta sätt viss höjd. Andra gånger undviks dock stiligt slentriandramaturgi, till exempel med avbräck från \"tredje gången gillt\"- regeln.
Den komiska styrkan ligger annars främst i bredden av stilar och att också de minsta detaljerna ges plats. Ögonkast, uttryck och uttal blandas med skrik och dratta på ändan/fenan skratt.

Det flörtas med kända ögonblick ur filmhistorien där till exempel The Shining hyllas med en kopierad scen. Från Hitchcock har Fåglarna gett inspiration och även Bernard Herrmanns musik från Psycho används, nästan lika effektivt som i originalet.

Vad gäller utförandet så är allt naturligtvis genomfört med perfektion. Att kunna framställa ansiktsdrag och kroppsspråk på ett så talande vis är riktigt imponerande, samtidigt har röstregin också ofta hittat just den rätta timingen för att möta upp bilderna.
Det skapar en känsla av något verkligt gediget, men manuset hade gärna kunnat kryddats med fler punchlines, eller varför inte gått åt andra hållet och ytterligare fördjupat de mörka delarna. Kanske hade det då blivit en mer personlig film.