RecensionThe Amazing Spider-Man
Spider-Man 3 var en flopp hos både kritiker och fans, men drog ändå in en hel del pengar och en uppföljare var planerad. Bråk mellan regissör, producent och manusförfattare gjorde dock att det hela till sist rann ut i sanden. Istället började man skissa på en ny Spider-Man-film, helt fristående från de övriga, med ny rollbesättning och allt. Nu så är slutresultatet av den skissen här i form av The Amazing Spider-Man.
Peter Parker (Andrew Garfield) är en tonårig outsider, en tafatt nörd med briljant intelligens. I jakten på svar om sina mystiskt försvunna, nu döda föräldrar så blir han biten utav en genmanipulerad spindel som ger honom nya, fantastiska förmågor. Vilket också startar hans något haltande resa mot att bli den brottsbekämpande, modiga och kaxiga Spider-Man. Vid hans sida och viktiga för hans väg mot insikt och mognad så finns fosterföräldrarna farbror Ben (Martin Sheen) och tant May (Sally Field) och hans förälskelse, den förtjusande Gwen Stacy (Emma Stone).
[-]Inför filmen så har det mest diskuterats om det inte är för tidigt med att starta om och berätta ursprungshistorien på nytt, efter så kort tid, om det inte skulle bli förvirrande och repeterande. Det visar sig dock att denna farhåga är ett av filmens allra minsta problem där det största är det märkbart svaga manuset. Dialogen är styltig och berättelsen i sig saknar både riktning och mål.[*] Den vill vara mer mogen och seriös än de tidigare Spider-Man-filmerna, ändå är den i delar till och med både fånigare och lättsammare, vilket gör att det krockar en del och blir lite varken eller.
Filmfoto och scenografi är stundtals plastigt och gör att det visuellt känns mer som en tonårsserie än en biofilm. Det är överlag mycket som känns lite för småskaligt och man lyckas inte fylla ut storfilms-kostymen helt. Även dataeffekterna är undermåliga i de flesta fall, vilket tillsammans med de många gimmick-aktiga 3D-effekterna tar en ut ur filmen. Skådespelarna gör det bra utan att glänsa, inte lätt med det lilla de får att jobba med. Tycker mest synd om skådespelaren Rhys Ifans som spelar skurken The Lizard och tvingas försöka göra något utav en karaktär med klyschig dialog, tunn motivation och ofrivilligt humoristisk design.
Regissören med det i sammanhanget klatschiga namnet Marc Webb lyckas inte heller fullt ut med sitt berättande. Tempot är haltande, där för intrigen viktiga scener rusas förbi medan andra delar särskilt i slutet istället är alldeles för långdragna. Att det genom hela filmen kryllar av alldeles för mycket förklarande och enkla lösningar gör inte saken bättre och hjärnan stimuleras alldeles för sällan. De saker som fungerar i filmen ska dock Webb ha kredd för. Bland annat finns det mycket minnesvärda bilder, med en hel del snygg Spider-Man-ikonografi och några fint sammansatta montage. Han gör också ett par snygga val av populär-musik som ger extra krydda i vissa scener. Just musiken överlag är också en av de få positiva bitarna, kompositören James Horner (Titanic) har verkligen lyckats fånga många känslor, tyvärr gör detta också att filmens övriga avlägsenhet märks än mer tydligt.
Action-scenerna är snygga men också långt ifrån så pass att man tappar hakan. Fighterna mellan Spider-Man och The Lizard fungerar dock inte alls med sin samtidigt snabba och klumpiga klippning och som gör att händelserna knappt hinner fångas upp och också blir för förvirrande för att nå den intensitet som oftast är tanken med denna typ av redigering.
Det ska nämnas att första delen av filmen är ganska så småcharmig och harmlös, men att det knappast är det man tar med sig ut från biosalongen. Så det verkar som om vi får vänta ett tag¨på en riktigt bra Spider-Man-film för den här nya serien har inte direkt börjat lovande.
