Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionRovdjuret



Arnolds filmkarriär har minst sagt varit brokig genom åren, och frågan är om inte 80-talet var den tid då han var i sin allra bästa form. Efter att under första halvan av 1980-talet flitigt pendlat mellan etablerade producenter som Dino De Laurentiis, och via filmen Commando varit i klorna på stora filmbolag som 20th Century Fox, och dessutom under samma period, medverkat i en av 80-talets mest inkomstbringande och kanske också mest framträdande B-film, James Camerons The Terminator, ter det sig ganska intressant att Arnolds återkommande samarbete med ett jättefilmbolag som Fox, involverar ett manus som inte direkt kommer från Hollywoods A-fack. Men det är bara lugnt, det är Arnold vi har att göra med, och vem hade inte passat bättre till detta manusmaterial än Mr Universe himself? Då teman som djungel, krig, konspirationer från diverse håll, framtidsoro och ett diskret önsketänkande av att vinna Vietnamkriget på låtsas ständigt var återkommande, behövdes det skådespelare som kunde visa ohämmad fysisk styrka. 80-talets kommersiella filmbransch var inte blyga av sig med att oavbrutet trycka upp filmaffischer på storväxta sammanbitna män med muskulösa armar bärandes på stora djungelknivar och enorma skjutvapen, detta sålde nämligen som smör. Affischerna figurerade hejdlöst vid varje (som det hette då - ”välsorterad”) videobutik. Stallone, Norris, Van Damme och Arnold bland andra, var perfekta fanbärare till att manifestera actionbegreppet kallat -enmansarmé-, och de levererade mer än gärna iskalla oneliners ovanpå alltihopa.

Vid den här perioden hade Arnold mer eller mindre avslutat sin karriär som aktivt tävlande bodybuilder och han hade praktiskt taget vunnit alla tänkbara priser inom denna lite speciella sport, kultdokumentären Pumping Iron talar för sig självt. Till följd av detta hade han dessutom vunnit ett stort inflytande bland en mängd olika personligheter i varierande kretsar, kulturella såväl politiska, och nu hade han på allvar ställt in siktet på att söka lyckan i filmens drömfabriker. Men slutade han träna för det? Nejdå, naturligtvis inte! Många av de filmer Arnold medverkade i mellan 1980 och 1986 var för honom självt karriärgrundande och mycket betydelsefulla, och i allra högsta grad ekonomiskt gynnande. Av den anledning att han såg ut som ingen annan gjorde, och bidrog med en närvaro som ingen annan motspelare kunde mäta sig med, eller ens se sig självt spela emot (då Arnold som sagt tog upp mycket utrymme som storstjärna) vann han publik. Det stela skådespeleriet med den tunga, näst intill omöjliga Österrikiska brytningen, underblåstes av hans oerhörda muskelmassa och unika kroppsfigur. På detta tillförde han också en personlighet som var kryddad med humor och en portion stark självsäkerhet, vilket resulterade i en egen sällsynt charm. Han blev ganska omgående en viktig och intressant ikon inom populärkulturen, och namnet Schwarzenegger blev så småningom en handelsvara som verkligen var något att räkna med. Han hade nu gått och fått respekt av filmbranschen, och på köpet blivit en förebild.

Men Arnolds karriär behövde nu ett extra lyft, ett lyft som tog honom ifrån uppfattningen av att bara kunna spela futuristiska mördarmaskiner och barbariska muskelberg, han behövde nu visa upp en mer tryggare sida. Året var 1986, och filmbolaget 20th Century Fox hade precis börjat knyta ihop säcken kring James Camerons jättefilmprojekt Aliens, vars premiär skulle äga rum senare till sommaren samma år. Aliens blev ju som bekant en omedelbar succé. Det blev också ganska snabbt uppenbart att actionkonceptet ”ondskefull utomjordning vs människa” faktiskt fungerade riktigt bra, så till den grad att samma filmbolag tänkte satsa lite försiktigt på detta koncept en gång till. De båda filmerna är i grunden väldigt lika varandra, men tillräckligt olika för att inte behöva konkurrera. Predator, eller Rovdjuret på svenska, är ett riktigt smörgåsbord att studera, inte minst när man tittar på vilka intressanta människor som var inblandade i produktionen, en produktion som delvis bestod av en oprövad elit både bakom och framför kameran. Det är inte varje dag där namn som Joel Silver, Lawrence Gordon, John McTiernan, Donald McAlpine, Stan Winston, Alan Silverstri, R/Greenberg Associates, David Peoples, Arnold, Ventura, Weathers, Landham och Shane Black delar samma yta. Blotta tanken på denna kombination gör att smilbanden rör sig en aning, och det gör för övrigt Predator till en alldeles extra härlig film. Bara Silverstris musik i sig, går i perfekt symbios med stämningen och miljöerna, och är klart minnesvärd. Många som var involverade i denna filmproduktion skulle också återkomma bakom kameran i McTiernans nästa Fox-film, Die Hard (1988).

Regissören John McTiernan var ett oprövat kort i de stora Hollywoodsammanhangen när den här filmen skulle spelas in, han hade 1986 gjort sin regidebut i den lite udda thrillern Nomads med Pierce Brosnan i huvudrollen. Predator skulle likväl bli ett hyggligt genombrott för honom. Filmen är också ett typexempel på där oanade konsekvenser och händelser som ägde rum under planeringen och under själva filmproduktionen, oväntat ledde till en större fantasi och skaparglädje. Predator var nämligen från början tänkt att se ut på ett särskilt sätt, men blev istället bättre, på grund av att man fick grusa de ursprungliga planerna, och istället improvisera sig fram. Arnold hade även 1985 samarbetat med den då relativt nye Hollywoodproducenten Joel Silver, i actionfilmen Commando. Det är samme Silver som står bakom en uppsjö av berömda actionfilmer från 80-talets början ända fram tills dessa dagar, som exempelvis The Warriors, 48 HRS, Die Hard 1-2, Lethal Weapon 1-4, The Matrix 1-3, V for Vendetta och Sherlock Holmes 1-2, bara för att nämna några få slående titlar. Silver inledde sin karriär som framgångsrik producent under vingarna hos Lawrence Gordon Productions på 70-talet. Joel Silver är idag en oerhört inflytelserik filmproducent, och många anser att han faktiskt är en av de mest bidragande krafterna som hjälpt att förnya den moderna actionfilmen, och Predator skulle också för honom bli en fjäder i hatten.

När manusförfattarna Jim och John Thomas 1985 hade skrivit färdigt det lite kalkonaktiga manuset, med den föga enformiga titeln kallad ”Hunter”, hakade Joel Silver och en av huvudproducenterna, Lawrence Gordon på projektet, i vetskap om att den ursprungliga idén i manuset faktiskt skulle passa dem och Arnold som handen i handsken. En förändring i originalmanuset ägde rum senare dock, fler karaktärer skrevs nämligen in i storyn då filmen inte skulle framstå som allt för variationslös. Man var förmodligen orolig över att publiken skulle tröttna på att bara se en enda människa jagas runt av en utomjording i över 90 minuter. Ju fler karaktärer, desto mer intressantare film resonerade man vid det här tillfället. Heller var det väl inte direkt svårt att dölja att det inte var Shakespeare man skulle filma, då några av de mest kända muskelbergen från 80-talet, med det mest inbitna testosteronstinna ansiktena man förmodligen kunde finna rekryterades till filmen. Denna ensemble ackompanjerades med en vapenarsenal som lika gärna kunde tillhört en lokal rebellarmé. Värt att nämna är att ytterligare en scen skrevs in i manuset under produktionens gång, denna lite omotiverade scen var enligt McTiernan \"beställd\" av cheferna på filmbolaget. I scenen får man se hur Arnold och hans mannar, i vad som känns som en evighet, utplåna ett helt djungelparti med alla skjutvapen de har i sin ägo i hopp om att döda utomjordningen. Det lokala naturlivet fick vid det här tillfället kliva åt sidan, samtidigt som inga besparingar gjordes på ammunitionen, och det skvallrar lite om hur resonemangen på högsta nivå fungerade under 80-talet. Klassikern War of the Worlds kunde slänga sig i väggen ansåg man tydligen.

En sak var säker, 20th Century Fox gav grönt ljus till att inte spara på krutet den här gången. De kunde lika gärna sagt: ”Ni får fria händer”. Silver, Gordon, McTiernan, och Arnold, samt de övriga inblandade förberedde sig bokstavligt talat inför ett krig i Mexicos djungler där den huvudsakliga inspelningen skulle äga rum. De anade heller inte vilka problem som väntade. Arnold tog sitt filmarbete med en klackspark, medan producenter och manusförfattare och filmmedarbetare ständigt plågades av hög värme, magbakterier och Arnolds påtvingade morgongympa, ett pass som bestod av 5km löpning varje dag. McTiernan lyckades tydligen undvika det mesta av plågeriet, och höll sig dessutom ifrån att konsumera det lokala vattnet och maten, den uppenbarliga källan till sjukdomarna. Carl Weathers och Jesse Ventura skröt om varandras bravader bakom ryggen på Arnold, som själv hade mycket grövre skämt på lager till att kasta tillbaka, och han fick alltid sista ordet. Sonny Landham var, enligt kontrakt, ständigt tvungen att ha sällskap av en säkerhetsvakt, men inte för att skydda Sonny från allmänheten, utan att för att skydda allmänheten från Sonny. Det filmtekniska maskineriet med värmekameror och dylikt fungerade heller inte som det skulle på grund av den plågsamma djungelvärmen och den oländiga terrängen. Men detta strul var ingenting mot vad som väntade.

Efter att det större delarna av produktionen var färdiginspelade, däribland många av filmens tunga actionscener, infann sig en märklig känsla. Det lustiga var att skådespelarna själva inte visste vad de hade att göra med, för ingen hade sett någon utomjording än, inte ens filmens producenter och regissör. Ingen hade bokstavligt talat någon aning om vad det var för film de höll på att spela in. McTiernan och produktionsteamet hade ihärdigt och med svagt tålamod väntat på specialeffekterna och make-up-avdelningen i Kalifornien, som troget skulle leverera en ”stor låda” ner till Mexico innehållandes filmens ”påkostade” monsterdesign. Efter lång tids väntan dök slutligen denna låda upp vid filminspelningen, långt långt hemifrån. Alla var förväntansfullt nyfikna på att se vad effektavdelningen i Hollywood hade hittat på för någonting. När lådan öppnades, och innehållet analyserades, hördes en stor suck bland filmens medarbetare och huvudansvariga. Besvikelsen var så stor, att många trodde att innehållet som de hade fått i leveransen, faktiskt var ett dåligt skämt. Regissör McTiernan ville ha en bekräftelse på att det hela verkligen var på allvar, och ringde således ett samtal till högsta ort för att ställa en fundamentalt avgörande fråga rätt-upp-och-ner: ”Vill ni verkligen att vi ska fortsätta med den är filmproduktionen?” Svaret löd: Ja! Okej, tänkte McTiernan lite konfunderat. När man till slut hade kommit underfund med hur det \"beställda\" monsterkonceptet såg ut, kunde man börja inleda arbetet med filmens special effekter, men då väntade ytterligare en hemsk syn. Det monster som alla förväntansfullt hade sett fram emot, var allt annat än stort och skrämmande. Faktum var att folk inte kunde ta inspelningen på allvar, när en stuntman tvingades springa omkring helt i blindo, iklädd en dräkt som inte liknade något annat än en förhistorisk struts. Eftersom stuntmannen praktiskt taget inte kunde se någonting genom dräkten, drog inspelningen dessutom ut på tiden. En sak konstaterades ganska fort, även av den oinvigde, att det här designkonceptet definitivt inte matchade styrkan hos filmens skådespelare. Något behövdes göras, och det omgående. Allt hade blivit en parodi.

Efter det imponerande arbetet med specialeffekterna i James Camerons The Terminator och Aliens, hyrdes den etablerade och skicklige filmeffektmakaren Stan Winston in till den haltande Predator-produktionen. Räddaren i nöden hade fattat intresse för filmprojektet, och såg möjligheter att vända filmens otur. Den nu framlidne Winston var omtalad för sin noggranna hantverksdesign, samt att han alltid använde sig av sin egen lilla mobila personalstab med lika skickliga effektmakare som alla jobbade för hans egna företag, Stan Winston Studios. Alla medarbetare var mycket trogna sitt hantverk, och var specialiserade främst inom animatronic och make-up effekter. Vi har Stan Winston att tacka för mycket genom åren, då han levererat special effekter till filmer som Edward Scissorhands, Big Fish, A.I, Camerons båda Terminator-filmer, Aliens, Iron Man, Galaxy Quest och Jurassic Park m.fl. Många Oscarstatyetter har han samlat på sig också. Karln har dessutom varit så inflytelserik, att en skola inom special effekter har uppkallats efter honom. Under en promotionresa inför Aliens satt tydligen Winston och Cameron bredvid varandra på flygplanet. Winston satt och skissade på möjliga idéer till designkonceptet för Hunter-manuset, då Cameron plötsligt brister ut: \"Jag vill se stora hörntänder!\" Okej, kanske det, säger Winston, och skyndar sig att rita ner det hela utan att verka alltför idélös inför Cameron. Vid det här laget hade man lagt urtidsstrutsen på soptippen, och Winston var klar att presentera sin färdigskissade prototyp för producenterna, och de insåg alla på direkten att man lugnt kunde pusta ut nu. Faktum är, att den riktiga titeln på filmen, inte kom till förens Winstons slutliga kreation var färdig. Tydligen insåg man att det verkligen lönade sig att ha kreativa effektmakare på inspelningsplatsen, istället för flera hundra mil hemifrån. Ut slängdes nu den lilla rymd-strutsen, och in på scenen trädde en praktfull och en över två meter lång utomjordisk jägare med ett respektingivande utseende som överträffade det mesta. Bokstavligt talat beväpnad och rustad till tänderna var denna varelse redo att ta sig an Arnold och hans mannar. Predator hade nu kommit till världen tack vare Stan Winston, och inspelningen kunde nu fullföljas.

Nu har jag pratat på alldeles för mycket och ämnar avsluta med en synopsis:
En rymdfarkost av okänt ursprung närmar sig i filmens inledning jordens atmosfär, förmodligen för mycket länge sedan. Ett litet objekt avlägsnar sig från farkosten och störtar ner mot jorden. Efter att en helikopter med en grupp viktiga ministrar ombord av okänd anledning kraschat ute i den centralamerikanska djungeln, bestämmer CIA för att inleda en räddningsoperation bestående av en minimal grupp kommandosoldater. George Dillon (Carl Weathers), som är CIA:s representant på plats, vill att hans gamle kollega, Major Dutch Schaefer, spelad av Schwarzenegger, ska leda räddningsexpeditionen. Med sig har Dutch sin egen sammansatta elitstyrka på fem man bestående av Mac, Blain, Poncho, Billy och Hawkins. Enligt Dillon, kan ministrarna efter kraschen, om de nu överlevt, med största sannolikhet tagits till fånga av den lokala gerillaarmén. Efter en kort briefing flyger de iväg med helikoptrar ut över okänt djungelterritorium för att senare släppas av och fortsätta till fots. Väl på plats i djungeln, och när helikoptrarnas trygga ljud avlägsnat sig och ersatts av en kuslig tystnad, påbörjas uppdraget. Men deras räddningsoperation visar sig dölja på många hemligheter, då Dutch och hans män stöter på den ena märkliga företeelsen efter den andra, där spår efter egendomliga djungelstrider och massakrerade människokroppar fångar deras uppmärksamhet. Den störtade helikoptern med ministrarna hittas, men samtliga ombord är döda. Även gerillalägret lokaliseras till slut, och en massiv eldstrid äger rum när lägret intas. Men saker och ting stämmer inte riktigt överens med den information som Dutch har fått höra innan de begav sig av. Mitt ute i ingenstans inser Dutch för sent att han och hans team lurats dit av Dillon, i syfte att genomföra ett uppdrag som inte handlade om något annat än att likvidera ryska vapensmugglare. Men Dillon kan fortfarande inte förklara omständigheterna kring de bestialiska fynden i djungeln. Vad Dutch och hans mannar inte förstått, är att en osynlig jägare hela tiden iakttagit dem och inväntat rätt tillfälle att fälla kommandostyrkan, en efter en. Denna jägare härstammar inte från jorden, och går heller inte att resonera med. Den fortsätter att jaga, tills den mött sin överman. Dutch och hans män måste förena sina krafter om de ska ha någon som helst chans att överleva. Jakten kan börja!

Predator blev en viktig film i Arnolds karriär, och jag skulle också vilja påstå att det är en av hans främsta insatser på film. Här är Arnold som allra bäst, och visar hela sitt register som sann actionskådis. Dialog, spänning, action och skräck är här oerhört välbalanserat. Tråkigt nog skulle det dröja ganska lång tid innan Predator fick sitt verkliga erkännande. Den försvann nästan helt under 80 och 90-talet av någon anledning, förmodligen för att den i vissa fall underskattades och felaktigt ansågs som en B-film, trots sina femton miljoner dollar i budget, vilket i sig var en hygglig budget under andra halvan av 80-talet. Filmen dök intressant nog upp som samtalsämne igen när dvd-teknologin allt mer började bli en konsumentvara under det tidiga 2000-talet, och till råga på allt släpptes den allra första dvd-utgåvan av Predator i en skandalöst sönderklippt version. Men 20th Century Fox skärpte sig och gav ganska snabbt ut en ocensurerad 2-disc utgåva, vilket också rättfärdigade filmens rykte. Predator blev nu under ganska kort tid en omtalad kultfilm, och började även så fröet till en hel franchise, en franchise som det idag råder delade meningar om. Men trots alla uppföljare och korsningar med konceptet genom åren, så kan man väl ändå säga i detta fall, att originalet ändå är bäst. Den har åldrats mycket väl, och står för bra underhållning gjord med glimten i ögat. Predator skapades utifrån ett barnsligt simpelt manus, och formades till något helt unikt (som jag tror ingen hade räknat med) med hjälp från några av de mest uppfinningsrika filmmakarna under 80-talet, och kastar man in Arnold i detta maskineri, får man en filmupplevelse man sent glömmer. Ett klassisk exempel på när något dåligt istället blir något oväntat bra. Vrid upp surroundförstärkaren på full styrka, och låt er insvepas i en av 80-talets mest innovativa actionfilmer. ”If it bleeds, we can kill it”.