Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionThey Live



Året är 1988, USA och Sovjet hade precis slutat jämföra sina muskler och Berlinmuren skulle falla året därpå. Förändringens tid var inne. Samtidigt färdigställer sience-fiction författaren Ray Nelson, ihop med den redan erkände John Carpenter, sitt första manus avsett till vita duken. Carpenter själv hade redan nått en viss form av frihet i sitt yrkesutövande efter sucéer som The Thing, Carrie och Halloween.

Roddy Pipper var en annan man som nått sitt klimax i sin yrkeskarriär, dock inte inom filmindustrin utan som wrestling-stjärna. Han hade däremot börjat figurera titt som tätt i b-action-filmer, vilket idag blivit en ganska vanlig transaktion för wrestlare. Någonstans i produktionsprocessen bestäms det att just Pipper skall få bli huvudaktör i \"They Live\". Ett val som på förhand måste varit ifrågasatt av en hel del skeptiker. Men sett från produktionsbolagets perspektiv lär beslutet berott på en utökad målgrupp.

Pipper spelar en kringresande ensamvarg i USA, iklädd flanellskjorta och en tidstypisk blond hockeyfrilla. Han hamnar på ett bygge där han får anställning. I och med det flyttar han även in i ett fattigare område där misären är påtaglig. En dag avbryts hans och de övrigas frid i samhället av en polisraid på en närliggande byggnad.

Detta fångar hans intresse och han väljer att undersöka huset efter att polisen har försvunnit därifrån. Väl inne i huset finner han en låda fylld med solglasögon. Han avlägsnar sig illa kvickt från platsen med sitt fynd. Fylld av nyfikenhet väljer han att testa ett par av solglasögonen och hamnar i chock. Brillorna ger honom insikten att vi lever under infiltrering av utomjordingar. De är \"utklädda\" till människor och har förslavat oss via kapitalism.

Han vet inte vad han skall göra utan startar ett bråk med utomjordingarna, detta leder i sin tur till att han blir efterlyst och måste fly. Samtidigt måste han komma på ett sätt att informera resten av den mänskliga befolkningen att vi lever under ett styre av \"aliens\". Men hur ska han göra det? Han har ju bara ett par solglasögon till sin hjälp...

They Live är en märklig film. Man skulle kunna kalla klassa den som en typisk b-action. Men jag skulle vilja kalla den en briljant parodi. Ett bra exempel på detta är den sex minuter långa slagsmålsscenen mellan Pipper och birollsinnehavaren Keith David. Jag uppfattar det hela som ett medveten dänga till oss som publik; \"ni har betalt för action, här får ni vad ni vill ha\". Ser man sedan till vad filmen förespråkar, att vi är förslavade av massmedia och fördummande av kapitalism så framstår scenens genialitet ännu mer. Våld är underhållande - något av det mest kontraproduktiva och dumma mänskligheten har lärt sig att köpa än så länge.

Sedan har filmen fått kritik för att vara övertydlig, vilket jag håller med om att den är. Däremot så är det lite av poängen så det är inte negativt i min mening. I en normalt uppbyggd film får man följa en resa hos en eller fler karaktärer. I detta fall så ska Roddy Pipper gestalta huvudrollen och han är en mycket inkompetent aktör. Carpenter väljer därför att regissera det hela väldigt bressonskt och avskalat, vilket är ett smart drag då man jobbar med en dålig skådespelare.

Men det uppstår även något ännu mer unikt i detta val av att inte blotta karaktärens emotionella tillstånd. Det blir som Pipper bara är en sorts docka som vi får följa genom filmens \"egentliga huvudkaraktär\", det vill säga samhällets tillstånd. Att människor försatts i ett osynligt fängelse som styrs av våra egon och dess girighet. Där alla är motståndare mot varandra istället för att vara medspelare. Ännu ett exempel som stärker denna teori om att Pipers karaktär inte är viktig i sig är att han inte har något namn i filmen, och i eftertexten så heter han \"NADA\", vilket på spanska betyder ingenting.

Så huvudanledningen varför jag finner filmen så bra är att den driver med sig själv, hur mänskligheten är idag och våra värderingar på ett underfundigt vis. Som en parodi på en parodi. Talar i \"subtext\" i all sin övertydlighet. Dessutom passar dess tunga och släpande soundtrack väldigt bra och nyttjas likt en spaltindelning. Väl förtjänt sin fyra.