Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionThe Blair Witch Project



Den handhållna kamerans estetik och ojämna klipp hörde inte till nyheterna under 90-talet. Denna typ av filmestetik, med sina rötter i dokumentärfilmen, förfinades av fransmännen redan i slutet av 1950-talet genom den så kallade franska nya vågen. Det var spontanitet man eftersökte, och den dokumentära känslan och inlevelsen, tillsammans med ojämna klipp och ostadiga kamerarörelser innebar essensen i detta nya filmberättande. Vissa såg det som en smärre filmteknisk revolution, medan andra tyckte att det var ett överskattat och ett inte minst rörigt sätt att framhäva ett narrativt berättande på. Men det är just känslan av frånvaron av ett förutbestämt narrativ, som gör att denna filmestetik blir så speciell och intressant att titta på. Kameran och ljudet fångar upp det som sker direkt, och ger inga förskönade intryck av något iscensatt. Åskådaren lämnas att inte ha kontroll över berättandet, eller det som sker runt omkring de karaktärer som är centrala i filmens handling. Denna estetik i kombination med en påhittad berättelse, en myt om man så vill, lägger en perfekt grund för ett filmberättande som går ut på att berätta mer, genom att visa mindre av det man vill se.

Kanske var det just den här typen av filmestetik som de unga filmarna Daniel Myrick och Eduardo Sánchez insåg hade stor potential när de iscensatte sitt filmprojekt, kallat The Blair Witch Project. En film, vars budget förhållandevis kan likna en kaffekassa i jämförelse med den statsbudget, i brist på en bättre liknelse, som återkom till filmbolagen Artisan och Haxan Films efter visningar och distribution världen över. Att marknadsföra filmens koncept via internet, gjorde heller inte saken sämre. The Blair Witch Project, som spelades in under slutet av 90-talet, skulle anpassas för sin tid, och minsann marknadsföras på ett sätt som rimmar på den samtid som då existerade. Ett genidrag, kan man kort beskriva det som nu, över tio år senare. Tydligen hade Myrick och Sánchez trampat på okänd mark, med tanke på de minst sagt varierande reaktioner som filmen medförde, både hos kritiker och bland den allmänna publiken. Den vanlige biobesökaren blev i sämsta fall besviken, kanske inte enbart på grund av storyns innehåll, utan kanske mest på grund av det hetsiga kameraarbete som många inte riktigt var förberedda på. Men filmkritiker, som länge tröttnat på regelrätta och förutsägbara skräckfilmer, fick uppenbarligen något nytt att bita i.

The Blair Witch Project lyckades med det som långt dyrare filmer nästan aldrig tycks komma i närheten av, nämligen att engagera oss psykologiskt med enkla medel. Ett fantasimonster konstruerat av saker vi inbillar oss, är vanligtvis mycket mer skrämmande än någon gestalt eller något väsen som konfronterar åskådaren direkt. Snabbt delades responsen av The Blair Witch Project in i två läger, en sida som ogillade filmen på grund av dess inneslutenhet och det tekniskt ojämna berättandet samt att marknadsföringen av filmen var vilseledande, och så fanns det en sida som hyllade filmen för dess starka förmåga att väcka undermedvetna rädslor. En kult kring Blair Witch skapades mer eller mindre direkt innan premiärdatumet var satt, och även en pretentiös uppföljare gjordes året därpå. Men efterföljaren gjorde dock både kritikerkåren och publiken besvikna, förmodligen på grund av att denna uppföljare iscensattes som en traditionell spelfilm, och inte förlitade sig på samma handhållna estetik som sin föregångare.

Filmen The Blair Witch Project är titeln på det filmprojekt som de tre unga filmstudenterna Heather, Josh och Michael är på gång att genomföra framför våra ögon. Deras film ska likna en mytisk dokumentär om legenden kring en ondskefull häxa vid namn Blair Witch eller Blair-Häxan. Denna häxa, ska enligt en gammal myt tydligen huserat i Marylands djupa skogar, målande kallat The Black Woods. Filmen inleds med varierade intervjuer av invånare i den lilla staden Burkittsville. I intervjuerna spekuleras det kring varierande historier och vittnesmål där bland annat den mytomspunna häxan och bestialiska mord av oförklarlig art diskuteras och får de mest bisarra beskrivningar. När en sidohistoria om en femtio år gammal sägen kring en förrymd barnamördare, kallad Rustin Parr uppdagas, övergår intervjuerna till att bli ännu mer underliga. Människorna som bor i staden berättar om dessa detaljer med blandad entusiasm och skepsis, vilket leder till att man inte riktigt vet vem, eller vad man ska tro på till slut. Oklarheterna verkar för stunden inte speciellt engagerande, utan snarare vimsiga, men detta tar ut all sin rätt senare i filmen.

Den fantasibild som framställs av alla dessa ledtrådar och uppmaningar kanske inte gör sig speciellt effektfull i dagsljus inom en trygg och vardaglig kontext, men när mörkret faller in, och när ensamheten gör sig påmind, får dessa fantasier och intryck ett mycket stort spelrum. Alla som känner sin barndom väl, kan nog intyga att man ibland trodde att det var något som gömde sig under sängen eller i källaren där hemma, något som inte kom fram under dygnets ljusa timmar, utan som frodades i tankarna strax innan man skulle somna. Knappt att man märker av det hela, har ett fantasimonster tagit plats i våra huvuden och spelar oss spratt genom mycket enkla medel. De främsta allierade som detta monster har, är mörkret och ensamheten.

Utrustade med två kameror och separat ljudupptagning, bestämmer sig de tre ungdomarna för att inleda en expedition som kräver flera övernattningar i skogarna runt det område där, enligt bybornas historier, märkliga företeelser har ägt rum. Men efter att deras uppdrag urartar, allteftersom de tappar orienteringen på kartan, börjar märkliga saker att inträffa i deras närvaro. Efter att de funnit sig vilsna i en till synes färglös, tät och ogästvänlig snårskog, och när tröttheten och desperationen blir allt mer påtaglig, börjar de vid flera tillfällen upptäcka märkliga artefakter i form av kvistfigurer och stenhögar. Josh, Heather och Michael avfärdar i början dessa diskreta symboler som ett skämt, eller som en sorts lek av någon som bor i närheten där de befinner sig. Men när ungdomarna väl kommer till insikt att de omedvetet vandrat alldeles för långt in i skogen för att någon skulle kunna finna dem, förvandlas lekfullheten till allvar, och artefakterna börjar att få en djupare innebörd. Skogen de tre befinner sig i, börjar allt mer likna en plats av hemligheter, hemligheter som tycks ha en större omfattning än vad de kan ana, eller kanske inte.

Under nätterna väcks ungdomarna konstant av obehagliga ljud, ljud som inte svarar på tilltal. De börjar sakta inse, att de är förföljda av något de inte kan se under dagens ljusa timmar, något som driver dem ännu längre in i skogen. Är det en häxa? Är det en mördare? Eller är det en mockumentär vi ser? Vi som åskådare inbillar oss ingenting, för kameran registrerar ju allt, eller? The Blair Witch Project är en film som, om man tar till sig berättelsen på allvar, aldrig slutar att spela. För, vad är det vi egentligen tittar på?

Den fria filmskaparestetiken som den franska nya vågen öppnade dörrarna för, med frontmän som Jean-Luc Godard och Francois Truffaut bland andra, ekar konstant genom filmen. Men det är just mytskaparglädjen kring The Blair Witch Project som hjälper till att lyfta konceptet till en helt ny nivå, och konstruerar en sorts plattform där egentligen bara fantasin bestämmer gränserna. Värt att notera är att denna kombination av estetik och berättande skulle få nya vingar knappt tio år senare i filmer som REC, Cloverfield och Paranormal Activity.