Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionBlade Runner



”This wasn´t an issue of business, it was art” -Ridley Scott

Det är få science-fiction-filmer som lyckats med att skapa en egen myt kring sig själv så som Ridley Scotts blytunga framtidsdystopi Blade Runner från 1982, har gjort. Det är heller inte så ofta en film delar in sin publik i så många olika läger av uppskattning med skarpt delade meningar. Är det Director´s Cut som gäller, eller ska man hålla sig till originalversionen, eller är det Final Cut som verkligen lyfter fram filmens egentliga mening, eller ska man uppskatta alla tänkbara varianter av filmen, bara för att den är kultförklarad? Blade Runner utgör för många en kärnpunkt i sci-fi-influerade filmdebatter och akademiska diskussioner, och står som personlig favorit hos många filmälskare. Alla dess versioner har på ett omedvetet sätt bidragit till en värld av olika tolkningar, en intressant effekt av en film som från början hade identitetsproblem. För inte har väl så många olika versioner någonsin uppdagats kring en enda film som det har gjort kring Blade Runner? Versioner som är radikalt förändrade, eller bara en aning polerade. Smaken varierar som sagt då alla har olika tolkningar av filmen, och det är tolkningarna som gör filmen mångt och mycket odödlig. Av alla de sci-fi-romaner Philip K. Dick författat, är den löst baserade filmatiseringen av hans novell Do Androids Dream of Electric Sheep? den mest framgångsrika och stilbildande, tråkigt nog gick författaren bort bara några månader innan filmen var färdig. Andra filmer som är baserade på författarens verk med liknande teman är bland andra Total Recall (1990), Impostor (2001), Minority Report (2002) och Paycheck (2003). Det centrala i dessa filmer likväl i Blade Runner, är mänskliga minnen och dess förhållande till vår egen identitet.

Efter ett mödosamt och krävande och näst intill mytomspunnet inspelningsarbete som i sig självt satte filmens huvudskapare och skådespelare på prov, gick filmen till slut upp på biografer runt om i världen, men i en tappning som i efterhand blev starkt ifrågasatt av många, inte minst av regissören Ridley Scott. Denne regissör som har ett förflutet inom reklambranschen med i dagarna räknade cirka 2500 reklamfilmer i sitt CV utöver de stora kommersiella filmerna, och är en regissör med en erkänd visuell stil, fick arbeta i motvind under större delen av filmens produktion, med bara manusförfattaren David Webb Peoples och en av filmens producenter Michael Deeley, som allierade. Anledningen till denna turbulens var Scotts krav på en unik visuell prägel som till slut fick folk i den övriga produktionen att bli fullkomligt förvirrade och inte minst uppgivna, så till den grad att de båda lägren mitt under den pågående filmproduktionen tryckte upp T-shirts med ord som beskrev deras frustration mot varandra. Runt 1981 när filmen spelades in var Scott relativt ny i Hollywood, han hade tidigare bara gjort två större filmproduktioner vilka var The Duellists (1977) och Alien (1979), och båda filmerna bevisade med råge att det satt en stor begåvning bakom kameran, och absolut ingen nybörjare.

Den färdiga filmversionen av Blade Runner premiärvisades år 1982, men fick ett relativt svagt mottagande av allmänheten. Trots filmens spektakulära och minutiösa scenografi och visuella teknikshow, ansågs filmen vara otydlig med stora brister i logik och ordning, samt att man hade svårt för att odla någon större sympati och intresse för karaktärerna. Många av de karaktärer som figurerar i Blade Runner kritiserades också för att vara livlösa och platta, och slutet på filmen passade enligt många inte riktigt in i berättelsen som helhet, samt att tempot överlag var ojämnt och pendlade obalanserat mellan film noir och tamt regisserad action, och den stora frågan om storyns huvudkaraktär, Richard Deckard, var en människa eller inte kvarstod, eller? Dessa spekulationer försökte man däremot att rädda genom att i efterhand anpassa en Sam Spade-influerad berättarröst till filmen, bara för att jämna ut många av de frågetecken som eventuellt skulle förekomma. Denna åtgärd, av många andra, vidtog man för att förtydliga det publiken såg och upplevde och för att berätta historien på ett sådant effektivt sätt som möjligt av den anledningen att allt inte skulle verka allt förvirrande. Berättarrösten var också tänkt att skapa en starkare relation, eller brygga om man så vill, mellan Deckard och publiken så att åskådaren inte skulle känna sig alltför övergiven. Men även denna voice-over fick i sin tur kritik för att vara påklistrad och överflödig, den kritiserades även av filmens skapare och huvudrollsinnehavare, så till den grad att den trötta rösten Harrison Ford uttrycker sig med, faktiskt inte är en del av skådespeleriet utan är ett resultat av rent ointresse. Berättarrösten var bara en utav filmens många konstruktionsmässiga dilemman som behövde redas ut. Allt som allt blev det färdiga resultatet en gångbar, men en något ihopklistrad variant av något som kanske kunde blivit ännu bättre. Trots dessa estetiska och berättarmässiga brister, som faktiskt ledde till ett flertal Oscarsnomineringar och ett antal andra filmpriser, har filmen efteråt tagit en viktig plats i vår samtid och gjutits in i filmhistorien, och inte minst banat sin egen väg till ofattbar kultstatus.

Blade Runner utspelas i ett regndränkt framtida Los Angeles år 2019, där solen tycks skina under bara några få tillfällen. För att underlätta arbetet och livsstilen för människan och dess samhälle, har ett stort bolag vid namn Tyrell Corporation på konstgjord väg tagit fram en ny typ av ”människa”, så kallade Nexus-6 replikanter. Dessa replikanter har en livstidsspärr, vilket betyder att de bara lever i fyra år på grund av att de till slut kan bli opålitliga, vilket leder till att deras beteende kan haverera och under vissa omständigheter även skada den människa de är tänkta att tjäna. Dessa replikanter får även utvalda minnen implanterade i sig från deras begynnelse, detta för att ge dem en skräddarsydd personlighet. Bolaget Tyrell ”lurar” dem på så vis att tro att de har upplevt ett liv som bygger på dessa minnen, vilket i sig utgör ett perfekt fundament för att agera mer mänskligt än mekaniskt. Replikanter är till ytan sett helt identiska med vanliga människor, och det enda sättet att skilja en replikant från en människa är att genomföra ett så kallat verbalt voight-kampff test bestående av personliga ja och nej-frågor. Dessa frågor utsätter replikanten för en drastisk emotionell stressreaktion, och denna reaktion skiljer sig starkt från en vanlig människa. Ett annat lite mer subtilt sätt att upptäcka replikanter på, är att deras pupiller under vissa ljusförhållanden utstrålar ett glödande ljus.

Replikanter är inte tillåtna att vistas på jorden, och för att förhindra att de av någon anledning skulle göra detta har en speciell polisenhet skapats, dessa poliser kallas Blade Runners. Filmens huvudkaraktär Richard Deckard (Harrison Ford) får i uppdrag att söka upp och eliminera fyra stycken av dessa replikanter, vars ledare är Roy Batty (Rutger Hauer). Batty är centralgestalten i en liten grupp avhoppande replikanter som flytt från en gruvkoloni i rymden, och tagit sig till jorden i hopp om att få träffa sin skapare, Tyrell. Även en oväntad femte replikant, Rachael (Sean Young), tillkommer på Deckards dödslista, och hans samvete sätts nu på spel. Deckards jakt på dessa rymlingar visar sig göra större ärr i honom än vad han själv kunde anat, inte minst på grund av hans kommande förälskelse i Rachael. Anledningen till att filmen Blade Runner med tiden har blivit så omtalad och kultförklarad, beror mycket på de existentiella frågor som tas upp i filmen i kombinationen med filmens stilistiska förpackning, alltså den visuella stil Scott valde att måla upp berättelsen med. Att man hela tiden befinner sig i denna, inte allt för avlägsna framtid, ett mörkt och till synes sargat Los Angeles år 2019 där människor med en varierad etnicitet trängs på gator och i gränder, och där stora rörliga reklampelare lockar till en konsumtion och inlevelse om att allt verkar se bättre ut bortanför denna planet, så känns det tydligt att individualismen står i centrum. Är det kanske så att filmen nu har kommit ifatt samtiden? Att vi känner igen oss själva i denna värld som för 30 år sedan kunde varit en potentiell framtid, en framtid som publiken då knappast skulle vilja konfronteras med varje dag de öppnade ytterdörren. Är detta det som gör Blade Runner så intressant? Filmen får oss att tänka efter.

Mitt i all visuell yta som Scott koncentrerar sig på, tar Blade Runner upp många intressanta frågeställningar om människans natur och existens, om hur det är att vara mänsklig och vart gränsen går mellan människa och maskin i skuggan av det kommersiella, man blir inte förvånad över att de artificiella figurer man ser i filmen ter sig mer mänskliga än människorna själva. Har vi tappat bort vår egen mänsklighet någonstans på vägen, och behöver vi en artificiell spegling av oss själva för att påminna oss om att vi existerar kanske? Att det är minnen som binder oss i vår egen personlighet och lägger grunden för våra liv tycks vara något som Scott till slut vill understryka extra tydligt, och det låter han Rutger Hauer göra i en minnesvärd monolog i filmen. Titeln på novellen som står som grund till filmen, säger mycket om Blade Runners inte helt kryptiska budskap.

---------------Spoiler Alert---------------

Fram tills år 1992 fanns det bara en officiell version av filmen, en så kallad Theatrical Cut, alltså den versionen av filmen som visades på biograferna år 1982. Det är med lätthet man kan tänka sig att när en så pass påkostad film blir ett ekonomiskt misslyckande, att det är svårt att tro att filmen kommer få något ytterligare liv efteråt, att den liksom är borta för alltid. Men efter att en amerikansk filmkonservator under det sena 80-talet ut av en slump fann en arbetskopia av Blade Runner, ett så kallat workprint, sattes filmen under luppen igen. Detta fynd trodde man direkt var det så kallade internationella klippet, alltså ytterligare en version från 1982 som enbart var anpassad för den europeiska marknaden, och som var helt identisk med ursprungsversionen, skillnaden var att denna film bara skulle innehålla 15 sekunder mer våld som inte visades i originalet. Men detta visade sig senare vara helt fel. Den filmkopia som man faktiskt hade funnit, var egentligen en bortglömd arbetskopia i en begränsad upplaga som inte blev godkänd inför testvisningar år 1982, en skatt hade hittats. Denna bortglömda workprint var för övrigt den något otrimmade versionen som Scott hade ansvarat för, och hoppats på från första början, men inte fått något gehör för. Denna version av Blade Runner var nästintill en fullständigt Director´s Cut, men innehöll mer information än någon av de andra versionerna av filmen.

Denna, av en slump upphittade version av Blade Runner, var radikalt förändrad på många olika sätt, och gav en helt annan uppfattning av filmen. Bland annat var berättarrösten helt borttagen, och det lyckliga slutet hade istället ersatts med ett tvärstopp i berättelsen. Dessa grova ingrepp lämnade åskådaren till en mer friare tolkning av berättelsen. En detalj som kan tilläggas om denna arbetskopia, är att även denna version av filmen saknar en scen av den omtalade drömsekvensen där en springande enhörning uppenbarar sig i Deckards drömmar, en scen som låg regissören Ridley Scott varmt om hjärtat och var av stor betydelse för filmens slut och totala budskap, och innebar samtidigt även en alternativ tolkning av berättelsen. Filmkopian i övrigt var smutsig och dåligt klippt på sina ställen, samt att ljudmixen var ojämn och denna version saknade bitvis musiken av kompositören Vangelis. Det hindrade dock inte filmen från att sälja biljetter när denna filmversion av Blade Runner, som felaktigt kallades för Director´s Cut, under tidigt 90-tal började cirkulera i Hollywood med undertiteln \"The Original Director´s Version of the Movie That Was Lightyears Ahead of Its Time\". Filmen fick nu, nästan tio år efter sin urpremiär, plötsligt positiv respons av många åskådare under de begränsade visningarna, och detta väckte ett intresse både hos regissören och hos filmbolaget som ägde kopian, att nu återskapa Blade Runner på det sätt som Scott från början hade tänkt sig. Ridley Scott bestämde sig nu för att göra en sista städning och polering av denna bortglömda arbetskopia, så att den med rätta kunde få kallas för regissörens egen version, den äkta, så kallade, Blade Runner -Director´s Cut.