Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionThe Woman in Black



The Woman in Black, som producerats av återuppväckta bolaget Hammer Films, bygger på Susan Hills roman med samma namn från 1983 som länge gått som teaterpjäs i West End, filmatiserats som TV-film 1989 och blivit en mycket bra radiopjäs av BBC 1993.

Historien är en klassisk viktoriansk skräckberättelse med de mest utmärkande dragen hos en sådan: En osalig ande, ett öde hus och försöken att skänka frid åt den vilsna själen för att undslippa de spökerier den medför. Även om förlagan är en pastisch samlar den på ett bra sätt essensen av vad riktig skräck är för mig: Kalla kårar, inte skelett som hoppar ut ur garderober. Det var därför som jag hade stora förväntningar på om denna nyfilmatisering kunde klara av att ge liv åt boken utan att hänfalla åt billiga cgi-tricks.

Vi får följa den hårt pressade och nyblivne änklingen Arthur Kipps, spelad av Daniel Radcliffe i sin första filmroll efter Harry Pottersviten. Han tvingas ta ett uppdrag som dödsboförrättare i den avlägset belägna byn Crythin Gifford där invånarna är allt annat än samarbetsvilliga och helst ser att han återvänder till London i ogjort ärende. Han finner dock en anförvant hos den förmögne Sam Daily, stabilt spelad av Ciarán Hinds som hjälper honom ta sig ut till den bortgågna särlingen Alice Drablows ensligt belägna hus Eel Marsh House för att kunna gå igenom hennes papper i jakt på ett eventuellt testamente.

Huset som endast kan nås några timmar per dygn via en smal landremsa när tidvattnet dragit sig tillbaka är kanske det kusligaste ställe som någonsin fångats på bild. Det utstrålar en kompakt och bottenlös ondska som går rakt genom duken. Väl där märker han att han iakttas av en svartklädd kvinna samtidigt som en rad oförklarliga händelser inträffar. Han uppdagar snart den fasansfulla hemligheten bakom bybornas avoga inställning till hans besök och gör en isande koppling till sin egen situation.

Det är en högklassig produktion, med bra skådespelare och stämningsfull miljö rakt igenom. Huvudrollsinnehavaren passar märkligt nog väldigt bra och ser såpass mycket vuxnare ut att jag inte alls ser den lille trollkarlen framför mig. Scenerna i huset trasar sönder mina nerver, men jag är besviken på att man använt sig alltför mycket av billiga skrämseleffekter när det som utmärker den här typen av klassisk skräck är de kalla kårar som spökerierna skapar och de räcker gott. Flera av effekterna är så starka vid biovisningen att jag ofrivilligt blundar till. Positivt är dock återhållsamheten med äckel och blod vilket skänker filmen en större grad av legitimitet i förhållande till originalet.

Filmen följer inte boken helt. Bitar har plockats ut och vissa lagts till. Man har även flyttat om bland birollerna för att kunna ge filmen en något ljusare avslutning än romanens slut i fullständigt moll. Varför man känt sig tvungen att rumstera om så med manuset begriper jag inte. Kanske för att man inte ville att filmen skulle bli för lik tidigare produktioner? Dramaturgiskt medför det att inte alla relationer inte blir lika omsorgsfullt uppmålade som i boken och radiopjäsen utan istället koncentrerar sig på förhållandet mellan Sam och Arthur medan resten av tiden blir spökjakt.

[-]Trots överanvändandet av plötsliga händelser och onödigt höga ljud som försämrar en i övrigt utmärkt film är detta en av de mer välgjorda och bättre skräckfilmer jag sett på länge.[*]