Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionCaptain America: The First Avenger



Captain America: The First Avenger ingår i den satsning av Marvel Studios som går ut på att bygga sitt eget filmuniversum och med ett antal filmer (Iron Man, Iron Man 2, The Incredible Hulk, Thor, Captain America: The First Avenger) sätta upp premissen inför deras allra största satsning, superhjälte team-up filmen The Avengers. Man har i de olika filmerna lagt in små referenser till att det rör sig om ett och samma universum. I Captain America: The First Avenger så har vi bland annat Tony Starks (Iron Man) pappa Howard Stark (Dominic Cooper) i en biroll.

Steve Rogers (Chris Evans) är en kort och tunn grabb med stort hjärta och vars största och enda dröm är att få ta värvning i armén. Han använder sig av olika identiteter men åker på nobben gång på gång. Samtidigt som hans storlek gör att han blir ett lätt offer för stadens gatumobbare. Men tack vare vetenskapsmannen Abraham Erskine (Stanley Tucci) som ser Steves stora hjärta bakom den lilla kroppen så får han ändå sin chans. Genom att få vara försökskanin åt ett militärt program uppsatt för att skapa supersoldater, människor med maximerad fysisk potential. Någonting går snett och maskinen överlever inte men det gör dock Steve Rogers som förvandlas till en övermänniska senare kallad Captain America.

Från början var karaktären Captain America skapad som en symbol för hopp till de amerikanska soldaterna under andra världskriget och skurkarna var till en början enbart nazisterna och Hitler. Denna film utspelar sig under andra världskriget och spelar också snyggt på denna symbol av hopp och seriefigur som Captain America blev. Filmen är väldigt medveten om sin serietidnings- och matinékänsla. Den utger sig inte för att vara något djupare och tjänar på detta, i en avdelning där en annan av sommarens superhjältefilmer X-Men: First Class istället kändes splittrad.

[-]Joe Johnstons regi och det visuella är ganska så identitetslös och filmen vilar istället på det stabila manuset och även på stabilt skådespelande. Tommy Lee Jones spelar den bittre men godhjärtade översten Chester Phillips, en roll som han kan göra i sömnen men ändå gör det bra.[*] Hayley Atwell spelar kärleksintresset Peggy som visuellt verkligen ser ut att vara hämtad direkt från 50-talet. Kärlekshistorien är en aning stressad och minimal men funkar ändå ganska bra tack vare filmens raka framtoning och för att Hayley Atwell får skina i några scener och verkligen lyckas förmedla riktiga känslor. Något som skänker dynamik till en film när så mycket annat är känslomässigt avskilt och mer rakt på sak. Det är också en av filmens svagare delar då man i en sidohistoria med Steves bäste vän Bucky (Sebastian Stan) försöker inflika lite känslomässig dramatik men tyvärr misslyckas helt. Då hade jag hellre sett att man antingen lagt mer tid på kärlekshistorien eller bara fortsatt mer på den mer raka och underhållande action-vägen.

När det gäller skurkarna så är det inte alls särskilt mycket koncentrerat på nazisterna som jag trott. Istället så är det Red Skull spelade av Hugo Weaving som är huvudskurken och visar sig redan från början ha en helt egen agenda. Måste säga att jag är lite besviken på Red Skull som jag hoppades skulle vara en mer minnesvärd skurk. Speciellt med tanke på Hugo Weavings talang, men man får aldrig någon riktig känsla för varken hans elakhet eller personliga motiv. På den goda sidan har vi bland annat soldaterna som Captain America leder och som är urtypen av stereotyper och behöver i filmen ingen särskild presentation då de talar för sig själva från första sekund. Chris Evans som hjälten själv gör det bra utan att glänsa. Han ger ett väldigt sympatiskt porträtt av den amerikanske kaptenen.

Filmen använder sig mycket av montage som sig bör i en film med medveten serietidningskänsla. Just dessa montage är riktigt snygga. Man får se både roliga moment och de snyggaste actionscenerna här. Rent generellt så är det snyggt visuellt även om det aldrig ger någon direkt genuin känsla. Men det passar bra i sitt sammanhang. I en film som är harmlöst underhållande med en stor dos charm.