RecensionRole Models

Mångsysslaren David Wain har vid sidan av sin karriär som komiker, manusförfattare och skådespelare kanske inte producerat allt för många filmer som regissör. Däremot är hans senaste film Role Models också hans mest kända.

Filmen handlar om de två kamraterna Danson Wheeler, alias, wheeler, och Danny Donahue. Tillsammans arbetar de som drogförebyggande föreläsare för skolungdomar.

En kontrast som står sig klart skinande i ögonen från halva duon, med Wheeler som representant. När Wheeler inte arbetar fördriver han sin tid med alkohol, fester och sin strävan efter att komma innanför trosorna på kvinnor. Sean William Scott, som är den person som spelar Wheeler, är inte helt olik den roll han har som Stifler i american pie-filmerna.

Danny Donahue å andra sidan har istället valt att fokusera sin tid på att vara bitter och olycklig och som vapen med sig på sin eviga kamp att skjuta de olycksaliga olustkänslorna borta använder han sig av den klassiska metoden att hacka på allt och alla som gör de minsta småfel.

En sak har de båda förmodligen gemensamt. De har aldrig slutat vara unga och kämpar med sitt förflutna med fester och bitterhet.

En dag eskalerar allt samman då Dannys sätt att bete sig leder till att den fasadmålade idyllen spricker. Hans tjej gör slut och Danny blir ännu mer hatisk. Det hela urartar till en skadegörelsedom och ett straff på 30 dagars fängelse som wheeler åker dit som medhjälpare på.

Men kamraterna har tur. Med hjälp av Dannys föredetta tjej som är advokat får de hjälp med en genväg förbi straffet. De klarar sig med 150 timmars samhällstjänst i ett program som heter Sturdy wings. Programmet går ut på att vara en form av kontaktperson till barn med problem.

De båda kamraterna står plötsligt för utmaningen att ge stöd till problembarn för att förhindra en fortsatt krokig uppväxt. Genast växer kontrasten ytterligare med duons annorlunda sätt att uppfostra de små.

Filmen har mycket charm. Vänskapen mellan vuxen och barn skildras på ett bra, roligt och någorlunda trovärdigt sätt. Vi får bevittna två grupper, med annorlunda vuxna på den ena sidan och annorlunda barn Å den andra.

[-]Filmens charm bygger i grunden mycket på en \"ge och ta\"-historia mellan två generationer. Kryddat med interaktionen dem sinsemellan, där barnens problematik och Danny och Wheelers sätt att bemöta det med okonventionella metoder står som det väsentliga.[*]

Däremot saknar jag ett större djup och ett budskap med den röda tråden som gör att man får a-ha-känslan om hur sammanhanget ligger till för att det skulle kunna bli ett högre betyg. Däremot köper jag konceptet och kan nästan godta hur och varför historien artar sig som den gör. En klart sevärd film.