RecensionThe King's Speech
Äntligen en film som ger en rättvis bild av hur stamning kan låta och kännas, utan att förlöjliga stammande personer och spä på alla de fördomar som finns! För en gångs skull är den stammande personen en vanlig, om än kunglig, människa inte en psykopat, pedofil, allmänt dum eller nervös typ. Det här är berättelsen om prins Albert, hertig av York, som plötsligt fick bli kung George VI av Storbritannien när hans bror abdikerade för att kunna gifta sig med en dam av folket. En sann historia alltså, om än lite utbroderad och gissad på sina håll. Som prins var han under stor vånda tvungen att hålla ett och annat tal, men strax efter att han krönts till kung bröt andra världskriget ut och hans tal blev plötsligt oerhört viktiga för hela det brittiska imperiet.
Manusförfattaren David Seidler stammade som barn. Hans familj flyttade under kriget från England till USA, men han brukade lyssna på den stammande kungens tal på radion, och hade honom som stor förebild. På 80-talet skrev han till den brittiska drottningmodern, det vill säga kungens hustru, och frågade om han fick göra en film om hennes man och hans stamning. Hon svarade att hon inte ville att det skulle ske under hennes livstid eftersom det framkallade smärtsamma minnen och sedan levde hon i sisådär tjugo år till innan Seidler äntligen kunde börja arbeta med filmen
Kungens talterapeut, Lionel Logue, hade ingen formell titel eller utbildning inom området, och använde sig av sina egna metoder för att arbeta med kungens tal. David Seidler har använt sig av anteckningar och brev från Logue för att försöka ge en inblick i övningar som användes, men gissningsvis har han fyllt i lite själv också. På 20- och 30-talet, då filmen utspelar sig, visste man inte mycket om vad stamning är och vad som hjälper och inte hjälper. Man kan till exempel inte bota stamning, vilket Logue i filmen utger sig för att kunna. Kungen berättar att han tvingades skriva med höger hand trots att han var vänsterhänt; numera vet man att detta inte kan orsaka stamning. Att pappan hade höga krav på sin sons tal och behandlade honom hårt och okänsligt i frågan var förstås psykologiskt inte så lyckat men orsakade inte heller själva stamningen.
Huvudrollsinnehavaren Colin Firth har studerat prins Alberts, sedermera kung Georges, tal och stamning noggrant och återger den fantastiskt trovärdigt. Regissören Tom Hooper har givit honom utrymme för blockeringarna, som stundtals tar rätt lång tid i anspråk. Firth gestaltar ångesten inför talsituationerna på ett mästerligt sätt, men levererar också humoristiska oneliners på brittiskt torrt manér. Stamning kan låta och se ut på många olika sätt och det är sällsynt att skådespelare klarar att göra stamningen just så trovärdig som Firth lyckas med. Övriga skådespelare får också med utmärkt beröm godkänt. Geoffrey Rush gör Logue till en lagom excentrisk person som stökar till lite i hierarkin för att kunna genomföra behandlingen på det sätt han själv vet att han kan. Skildringen av både Logues och kungens respektive familj värmer fint. Helena Bonham Carter, som spelar kungens fru drottning Elizabeth, har en stor del i detta.
Vid några tillfällen önskar jag först att man hade fördjupat sig lite mer. Storyn skulle nästan kunna kännas lite torftig om det inte vore för att den till stora delar skildrar verkliga händelser. Till exempel hade jag velat se mer av själva övningarna men å andra sidan hade det förmodligen bara blivit mer hittepå eftersom man väl egentligen inte vet vad Logue och kungen pysslade med under sessionerna. Churchills små inpass känns också aningen konstruerade det är svårt att tro att han skulle ha snackat om stamning med kungen på väg till studion inför det stora krigstalet, även om det är en spännande tanke. Men detta är petitesser, för på det hela taget är manuset fantastiskt bra, handlingen hålls samman väl och inget känns överflödigt. Musiken gör också sitt för att lyfta filmen. Att ljudet från Logues grammofon är av mer modern kvalitet gör absolut ingenting. Och musikvalet vid det stora talet vid krigsutbrottet, den ultimata prövningen för kungen, är genialiskt.
Man kan ha synpunkter på att filmen skulle kunna få de gamla, numera frångångna teorierna om orsaker till stamning att börja cirkulera igen, men det är inget mot den fantastiska uppmärksamhet stamning fått i medierna tack vare den fina och realistiska skildringen av hur stamning kan påverka individen. Några som stammar och kanske känner sig helt ensamma om sitt handikapp ser plötsligt att det finns fler. Några som tycker att stamningen är ett stort problem men aldrig har vågat ta tag i det kanske beslutar sig för att ta kontakt med en logoped. Människor som inte stammar kanske kan se på stammande vänner och bekanta med nya ögon eller lyssna med nya öron. Arbetsgivare och myndigheter kan få ökad förståelse för talhandikapp. Ett väldigt bra sätt att minska stamningsproblemet är att prata om det, vilket även kung Georg VI blev varse.
The Kings Speech belönades med Oscars för bästa film, bästa regi, bästa manus och bästa manliga huvudroll. Det är den verkligen väl värd.
