RecensionEn av de många
En av de många är en film som handlar om den lilla människan vilket bara det kan anses som exceptionellt med tanke på vilket filmbolag som står bakom filmen: MGM, den av the majors som mest valde att fokusera på filmer av det spektakulära slaget. Samma filmbolag som under det klassiska studiosystemet skröt med att de hade mer stjärnor än det fanns på himlen valde att i den här filmen ha med någorlunda okända skådespelare. En av de många har inga stjärnor och inte heller någon så kallad framgångshistoria som så ofta finns i Hollywood-produktioner. Filmen är istället något så ovanligt som ett tidigt försök att skildra realism (något som vidareutvecklades av de italienska neorealisterna men inte förrän nästan 20 år senare). Att filmen ens blev producerad kan man tacka Irving Thalberg för som var produktionsansvarig på MGM på den tiden. Han var den som vågade satsa på Vidors film. Studiochefen Louis B. Mayer sades inte alls vara särskild förtjust i filmen. Han tyckte att den var för blek och ogillade det i hans ögon olyckliga slutet. En annan anledning till att filmen blev gjord var att King Vidors film The big Parade några år tidigare hade blivit en kassasuccé för MGM. Det medförde att Vidor tilläts ha en viss frihet över både storyn och det stilistiska.
Storyn i En av de många är relativt enkel. När huvudkaraktären John Sims (James Murray) föds den 4:e juli år 1900 är fadern övertygad om att han kommer växa upp till att bli något stort. Samma övertygelse för han senare över på sonen. När John är vuxen flyttar han till New York med siktet inställt på att lyckas. Men som det ironiskt antyds i mellantexten har staden sju miljoner invånare som är lika förvissade som John om den saken. Att lyckas nå the american dream blir alltså inte så enkelt som John föreställt sig, istället blir han en i mängden. Han blir förälskad, gifter sig och de skaffar sedermera barn. Filmen skildrar på ett trovärdigt sätt de uppgångar och fall som de flesta människor upplever och det är det som gör filmen så unik.
Filmen är exceptionell inte bara i valet av en realistisk story utan också rent stilistiskt. Vidor har använt sig av flera visuella stilmedel för att fånga filmtitelns innebörd. Det finns en alldeles fantastiskt snygg scen när kameran flyger upp längs med en skyskrapa för att sedan dyka in genom ett fönster och filma ett gigantiskt kontor med massor av fyrkantiga skrivbord som står i perfekt symmetri. Hela scenen andas tysk expressionism. Det finns flera andra scener där man också kan se influenser från expressionismen t.ex. den stiliserade scenen när John får beskedet att hans far dött som filmas i en trappa ur en synnerligen intressant vinkel. Vidor använder sig av ett flertal scener som filmar folkmassor på olika sätt (ibland ur ett fågelperspektiv) som för tankarna till Fritz Langs expressionistiska epos Metropolis.
I mitten av 20-talet var det populärt med s.k stadssymfonier, filmer som på ett konstnärligt sätt skildrade städer, också detta tycks det mig som Vidor inspirerats av. Framför allt i scenen när John kommer till New York (samma scen som sedan utvecklas till den snygga kameraåkningen uppför skyskrapan. Scenen är förresten väldigt lik en scen F.W. Murnaus film Sunrise och en scen i Keatons The camera man).
[-]En av de många har många kvalitéer och var före sin tid på flera sätt. Filmen känns som ett måste för alla som uppskattar klassisk stumfilm.
