Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionGrown Ups



Jag vet inte vart jag ska börja. Det svämmar över i huvudet av saker att såga sönder.

Vi kan börja med att bygga grundpelarna till ett misslyckat projekt. Okej, vi tar ett gäng avdankade skådespelare, vi tar Rob Schneider, David Spade, Adam Sandler och för kvoteringens skull så kastar vi in Chris Rock på något hörn, det är ju trots allt en film med basket-tema. Sen sätter vi in lite snygga tjejer som ska spela deras fruar, det spelar ingen roll ifall de är kända eller bra, de ska ändå i princip inte säga något, så vi tar Salma Hayek, Maria Bello och Maya Rudolph. Sen låter vi Adam Sandler skriva manuset tillsammans med Fred Wolf, mannen med mästerverk som I Want Candy och Joe Dirt på sin meritlista. Sen så låter vi självfallet Dennis Dugan regissera, eftersom han regisserar alla filmer Sandler är med i. Okej, nu har vi ett bra recept på ett lyckat fiasko. Men bara för njutningens skull slänger vi på lite modeller utan repliker, stereotypa könsroller och grädden på moset: en budget på 70 miljoner dollar. Så, nu! Nu har vi skapat crème de la crème när det gäller magplask.

Det tar emot att berätta handlingen, eftersom det knappt finns någon. Men filmen handlar om ett barndomskompisgäng som spelade basket i samma lag. De växte ifrån varandra och när de vuxit upp och skaffat familj så dör deras gamla tränare (spännande!) vilket gör att de samlas än en gång - på begravningen. De tar med respektive familjer till den stuga de hyrt ute på landet, och där så får vi följa deras helt och hållet ointressanta tillvaro i en falsk och brutalt klichéartad miljö. Förutsägbar och gjord.

Men filmen är ganska revolutionerande med tanke på att jag fortfarande är förvånad över att det bara två gånger under filmens gång händer att någon ramlar med ansiktet först i en hög av hästspillning eller tårtor.

[-]Filmen ska på något avslappnat sätt gestalta den manliga gemenskapen i alla dess former, men det rinner ut platt och når aldrig någon knytpunkt. Jag satt under vartenda (och sådana återkommer extremt många gånger) ”roliga” samtal de har sinsemellan och väntade på det roliga eller det verkliga som skulle komma. Alla sådana samtal slutade i en tråkigare smörja med mindre humor än det vardagliga ordväxlandet man har med sina vänner. De testar något nytt också, eftersom man i princip aldrig vet när man ska skratta så skrattar alla skådespelare i filmen åt en, på ett falsk och tillgjort sätt. De tar alltså sitcomkonceptet till en helt ny nivå.

Jag hade absolut inte förväntat mig en bra film, inte någon rolig heller, men i alla fall något leende hade jag velat förtära under de nästan två timmarna jag slösade bort. Det kändes självklart att, rent profit-och-efterfrågemässigt, spinna vidare på den humorvåg som redan präglat amerikanska komedifilmer sedan filmer som Superbad och Juno släpptes. Men i den här filmen känns det som om alla skådespelare skäms över att vara med, ingen spelar ut tillräckligt mycket eftersom de tycker att det är pinsamt att ens vara med, verkar det som. Alla skäms förutom Adam Sandler och Rob Schneider. Och när man tittar till alla produktplaceringar, sådana som den ihållande reklamen för Voss-vatten och KFC, så inser man snabbt att majoriteten av alla de miljoner som de slösade på filmen gått till skådespelarna. Pengarna fungerade nog som mutor skulle jag tippa.

Till råga på allt, så är könsrollerna i filmen fruktansvärda. Tjejerna är i bakgrunden hela tiden, och behandlas per automatik som accessoarer. Det enda som bryter en aning mot heteronormativiteten är att Chris Rocks karaktär ska spela ”tjejen” i sitt äktenskap, då han inte jobbar utan lagar Rachel Ray-inspirerad mat och tittar på chic-flicks. Men det blir så svart på vitt, och överdrivet. Hustrun till honom är lite mer barsk och rakt på, medan han säger meningar som ”du uppskattar inte mig, du jobbar hela tiden och du tar knappt på mig längre”, typiska ”tjejrepliker” som Adam Sandler (säkert) ville kasta om och leka nyskapande med. Riktigt gullande med det manliga könet och det är ganska genomträngande bara kvinnorna i filmen som gör felaktigheter och männen hålls konstant uppe på någon kukformad piedestal.

För att lyckas spela på alla stereotyper så har de också klämt in en svart farmor i filmen som inte säger så mycket men sisådär var tjugonde minut lägger in en rå och klipsk kommentar från bakgrunden med efterföljande tystnad-för-skratt-som-aldrig-kommer-förutom-från-skådespelarna-själva. Självklart så spelas också filmen in under 4 juli och den amerikanska flaggan hissas och ackompanjeras av vita fria duvor till tonerna av kramiga, lyckliga, vita amerikaner.

Jag tycker hur som helst att de hundra tusen som Feministiskt initiativ symbolisk brände upp under sin valkampanj kan upprepas ett hundratal gånger, men att skaparna av denna film borde straffas med fängelse med tanke på de fyrahundrafyrtio miljoner kronor de slösat bort i produktionen av denna film och de (ca) 1,043,586,730 kronor (orkade inte skriva ut det) de lurat amerikanska befolkningen på i biobesökspengar.

Det tar emot att lägga ett betyg på den här filmen, men jag ger den en svag etta.