Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionBlue Velvet



David Lynch skapade sin bästa film tidigt med Eraserhead från 1977. Blue Velvet är hans andra mästerverk.
Faktum är att han redan började planera den här filmen då han gjorde debutfilmen. Han hade med sig en neonskylt som visade Blue Velvet i klarblåa färger. Han lär ha sagt till polaren Jack Fiske: \"en dag ska jag göra den här\".
Jack tyckte den var snygg. Nio år efteråt släpptes Blue Velvet, som betyder blå sammet, som Isabella Rossellinis badrock är gjord av. Filmen handlar om den unge mannen Jeffrey Beaumont, och hans perversa sökande efter sanningen i den amerikanska småstadshålan Lumberton.

Staden döljer en hemsk hemlighet. På ytan är staden den amerikanska drömmen med vackra fasader och trädgårdar, ett idylliskt landskap som mest liknar bilder från ett vykort, men under ytan döljer sig symbolisk ondska i form av kackerlackor som slåss med varandra. Inledningen är väldigt berömd, och något av det bästa Lynch gjort.
Det råder ingen tvekan om att David Lynch är en av de talangfullaste bildbegåvningarna i filmens värld.

Jeffrey i filmen är lite av David Lynchs egen personlighet.
Lynch liknade Jeffrey när han var ung, faktiskt. Lynch lär själv ha sagt att \"Kyle MacLachlan är mitt alter ego\".
Nu åter till handlingen. Jeffrey hittar ett avklippt människoöra på ett fält. Han lämnar in det till polisen.
Polisen är far till den jämngamla tjejen Sandy, spelad av en ung Laura Dern. Jeffrey övertalar henne att lösa mysteriet tillsammans med honom. Hon visar vägen till den prostituerade nattklubbssångerskan Dorothy (Rossellini).

Hennes man och son är kidnappad av den psykopatiske dåren Frank, en av Dennis Hoppers grymmaste roller.
Jeffrey slits mellan förhållandet till Dorothy och Sandy.
Hans amerikanska oskuldsfullhet raderas bort, han har gett sig in på något han måste fullfölja.

Blue Velvet var filmen som myntade uttrycket \"Midnight movie\". Det står för vuxenfilmer som går sena kvällar på bio. Blue Velvet är en sann sådan. Den är lite film noir, 50-tal och den är helt originell och annorlunda. David Lynch fick sin andra oscarnominering för denna film. Den var även nominerad för bästa film 1986, men vann inte. 1986 var året då Oliver Stone med sin Plutonen rensade oscarn.

Som sammanfattning är Blue Velvet en väldigt personlig film för både David och mig. Den är kanske lite för bisarr och fantasifull, men den är intressant och högst originell.
Filmen visar vad som döljer sig under ytan, i mörkret.
Den är alltid spännande och mystisk. Det är lite så att man nästan vill göra som Jeffrey. Hans sökande är kanske lite väl sjukt, men man känner igen sig i hans situation att göra något spännande av vardagen som annars kan verka lite trist.

Blue Velvet är både älskad och hatad. Vissa tycker bara att den är en stilövning, bara bilder, bara kult, utan något som helst innehåll eller substans. Jag tycker den har många intressanta element. Den är ofta rolig, men på ett vuxet och elakt, bisarrt sätt. Först kan man gapskratta, sedan rysa av obehag. Jag syftar främst på scenen där Frank ger sig på Dorothy, där Jeffrey kikar i garderoben. Det är bara en av många klassiska och trollbindande scener som Blue Velvet från 1986, mitt födelseår, innehåller.

Filmen är varmt rekommenderad för personer som vill ha ett originellt mysterium att sätta tänderna i. Och kom ihåg: man kan antingen älska eller hata Blue Velvet, men ingen kan säga emot att David Lynch är en riktig bildbegåvning.