RecensionAtt leva
1952 hade Akira Kurosawa redan släppt två centrala filmer i sin mäktiga filmografi. Dels Demonernas port (1950), där huvudpersonernas återblickar utgör huvuddelen av filmen, och dels Idioten (1951), en filmatisering av Dostojevskijs roman, vars centrala tema Kurosawa har återvänt till vid ett flertal tillfällen: en god människa i en hänsynslös värld.
Huvudpersonen i Att leva, Kanji Watanabe, är ingen återanvändning av den goda människan i Idioten, men den hänsynslösa världen är densamma. Watanabe (spelad av Takashi Shimura) har jobbat som byråkrat i nästan trettio år, när han en dag, i inlindade ord från en läkare, får beskedet att han har magcancer. Läkarna ger honom sex månader kvar att leva. Det här får Watanabe att ifrågasätta sitt liv. I ljuset av beskedet tycks hela hans liv ha varit en skuggexistens. I det byråkratiska mörkret har han stämplat papper och skickat vidare ärenden till andra avdelningar, på samma gång som tiden och livet har passerat obemärkt förbi.
Att leva är uppdelad i två delar. Den första delen tar utgångspunkt i Watanabes kamp mot beskedet. Han hänger sig åt dryckenskap och utekvällar, utan att kunna glömma att han har så kort tid kvar att leva. Han klamrar sig patetiskt fast vid sin unga och levnadsglada kollega. Men ingenting får honom att glömma, ingenting får honom att komma över sorgen över att ha slösat bort sitt liv. Det är först när han upptäcker något att leva för som Watanabe hittar tillbaka livsglädjen; i kampen mot den kalla och likgiltiga byråkratin, och i glädjen över att skapa något (och inte överlämna ansvaret till någon annan). Det är som att Kurosawa vill säga att det som betyder något inte är hur många dagar vi har kvar, utan vad vi faktiskt gör med våra liv. Vi kan skjuta över beslutet till någon annan, eller så kan vi försöka ta vara på våra liv. Vi lever i våra beslut, i det vi skapar. I vår kontakt med världen. Det är valfriheten som är människans värdighet och hennes ständiga anledning till ångest. Men att undvika den här valfriheten är detsamma som att stänga in sig i en skuggtillvaro, tills vi en dag ser tillbaka på våra liv och inser att vi inte har levt. Det är det som Watanabe menar när han konfronteras med sitt drickande. Är det inte farligt att dricka när man har magcancer? Förvisso. Men hur kan den dö, som aldrig har levt?
Den andra delen av Att leva är uppbyggd av återblickar. En grupp lägre tjänstemän samlas för att diskutera Watanabes eftermäle. Och på samma sätt som i Demonernas port är det genom de samlade återblickarna vi får en inblick i vad som egentligen har hänt. [-]Det är lätt att glömma att Kurosawa arbetade mycket med det visuella. Watanabes irrfärd genom nattlivets Tokyo är hänförande. Men det mest slående är hur Kurosawa lyckas skapa en känsla eller en förståelse för en relation mellan två personer med hjälp av väldigt små medel. Vid första anblicken betydelselösa ögonkast eller yttranden kan dölja ett helt spektrum av känslor som hela filmen vilar på. Hos Kurosawa lever filmmediet som en outsinlig källa till nya upplevelser. Kurosawa ger ingen vacker bild av människan, men han erbjuder en väg ut ur hopplösheten.
