Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionInception



Leonardo DiCaprios karaktär Cobb säger inledningsvis till Ariadne (Ellen Page) att ett tydligt tecken på att man befinner sig i en dröm är att man aldrig kommer ihåg hur den började. Detta har filmens regissör Christopher Nolan tagit fasta på genom att slänga publiken rätt in i vad som till en början tyvärr känns som ett pussel fullt av färg och finess men utan något egentligt motiv. Om detta sedan förändras under filmens gång beror delvis på tittarens vilja till att samarbeta med filmen. För å ena sidan är denna film endast en påkostad men ytlig och enkel actionfilm. Men å andra sidan så kommer den också med en enkel men läcker liten nyckel till ett rum som är precis så djupt eller stort som känsloresponsen och reflektionerna tillåter i tittarens enskilda sinne inför den \"Inception\" som filmen med förmodat blandade resultat ämnar utföra i de miljontals sinnen som kommer att erfara den.

Denna sciencefiction historia utspelas hursomhelst i en till synes nutida värld där det är möjligt att med rätt utrustning kapa människors sovande sinnen in i fiktiva drömvärldar som den sovande sedan befolkar med sina undermedvetna projektioner. Inte helt olikt ifrån vad som nyligen beskådades i förra året megasuccé \"Avatar\", eller ifrån \"The Matrix\" som kom ut och revolutionerade genren endast ett par år innan det att första versionen av Inceptions manus kom ut ur Nolans sinne.

Vi får dock aldrig någon direkt bild ens i litet format över världen karaktärerna lever i, utan filmen följer istället Cobb (DiCaprio) och hans team av välvilliga bedragare när de antar ett jobb som går ut på att plantera en idé i det sovande sinnet på en nybliven arvinge till ett stort och mäktigt företag (Cillian Murphy). Men Cobbs undermedvetna för med sig en fara i form utav hans avlidna hustru (Marion Cotillard) som i drömmarnas världar lever upp till ett spöke med verkliga konsekvenser.

Greppet av att kunna resa i ett flertal lager av drömmandet är sedan givetvis strukturellt läckert. Men tyvärr så ligger filmens främsta fokus här på manusets konstanta framåtrörelse och inte på det möjligheter som greppet öppnar upp för. För mellan uppdraget, Cobbs alltför outvecklade inre psykiska resa och specialeffekterna så blir det inte mycket tid över för Nolan att hänge sig åt de karaktärsbyggande scener som överlag faktiskt fattas nästan helt i filmen. Och dessutom har filmen konstant ignorerade lägen till att kunna bjuda på en uttryckt tanke eller två som eventuellt skulle kunna tillåtas gå över huvudena på den yngre delen av tonårspubliken.

Konsekvensen av detta blir att filmen sannolikt inte lyckas höja ögonbrynen alltför högt på den publik som redan erfarit sinnliga övertaganden på film. Så det där lilla extra för filmen att räcka nära på eller hela vägen fram saknas tyvärr tydligt, och framförallt då i form utav avsaknaden av empatin till filmens karaktärer som i högre grad nu istället underhåller mer än vad de berör.

Fast årets mest hypade film kommer med all säkerhet ändå att förnöja den breda publiken till för stunden saliga nivåer. För även om filmen har sina små bristsjukdomar så lever den ändå kvar i tankarna genom sitt läckra berättargrepp, en för det mesta välspelande skådespelarensemble, tung filmmusik av Hans Zimmer och ett fiktivt hav av läckra effekter för ögat att lapa i sig och kittlas av.

Så att DiCaprio följer upp sin betydligt mer nervkittlande rollprestation i Scorseses \"Shutter Island\" med en här snäppet blekare prestation, eller att effekterna i filmens actionscener och den dundrande musiken ställs mer centrala än skådespelet eller handlingen gör i slutändan inte alltför mycket. För det är då lätt att både känna och konstatera att ytterligare en kvalitativ blockbuster med Nolans sedvanliga twist i form utav människans sinnliga uppfattande av verkligheten här lagts till hans resumé.

För även om storfilmer av denna typ generellt sett inte är väldigt djupa i sig så har Nolan verkligen anammat sitt lyckade recept och botemedel för att kunna ställa publikens sinne och tankar inför det på bioduken utspelade i ett typ av 3D läge. I \"Memento\" har vi minnesförlustens påverkan inför vad som uppfattas som verkligheten. I \"The Prestige\" är det istället magin som bedrar sinnena. I \"Insomnia\" är det sömnlösheten. I föregångaren \"The Dark Knight\" är det människans behov av att tro som tillåter en annan verklighet att träda i kraft. Och i \"Inception\" är det slutligen frågan om var gränsen mellan drömmandet och den vakna verkligheten bör eller kan dras.

[-]Men vill man inte alls bry sig om den symboliska delen av filmen så går det också utmärkt att bara sjunka ner i fåtöljen för att erfara att denna film dessutom är en långt mycket mer spännande, välgjord, imponerande och framför allt mer meningsfull version av Oceans 11. [*]

Något som ju redan bara det hade räckt i sig.