RecensionAladdin
Aladdin (1992) är nog min favorit av Disneys filmer från nittiotalet. Ett rasande roligt matinéäventyr för hela familjen med hjältar, skurkar, sköna prinsessor, magiska lampor, andar, flygande mattor, lustiga djur, häftig musik, exotiska miljöer - kort sagt, hela baletten. Man har inte sparat på något.
Ursprunget är en från början kinesisk folksaga som återberättades i den arabiska sagosamlingen Tusen och en natt, där berättelsen fick ett mer Främre Orienten-aktigt drag över sig. I grund och botten en enkel moralitet om en pojke som med hjälp av några magiska föremål besegrar en ond trollkarl och vinner prinsessans hand. Inte alls olikt vår barndoms folksagor, signerade Asbjörnsen, Moe eller bröderna Grimm.
Den största mängden inspiration fick (snodde?) Disney från Hollywoodspektaklet Tjuven i Bagdad från år 1924 som är ett hopkok på flera berättelser ur Tusen och en natt. Den flygande mattan och skurkens namn, Jafar, och flera andra idéer är tagna från den filmen - de återfinns alltså inte i någon av sagorna.
Huvudpersonen och hjälten är Aladdin, som inte är en pojke i denna film utan en tonåring/ung vuxen. Men filmens verkliga stjärna är anden Genie, makalöst \"spelad\" av Robin Williams. Relationen mellan Aladdin och Genie påminner om den mellan Luke Skywalker och Han Solo i Stjärnornas krig.
[-]Williams lär, i god Williams-tradition, ha improviserat fram över hälften av Genies repliker. (Över 16 timmar material spelades in.) Anden är också en mästare på att förvandla sig och i bästa anakronistiska stil antar han skepnaderna av bl.a. Jack Nicholson, Robert De Niro, en flygvärdinna, en ubåt och en TV-värd. På svenska fick vi Dan Ekborg som anden, som också bringar stor komisk potens till sin karaktär, men som tyvärr inte fick möjligheten att improvisera lika mycket själv, eftersom de svenska replikerna skrivs utifrån det engelska ljudspåret, där Williams' egna påhitt finns med.
Aladdin görs av Scott Weinger (okänd för mig) i original och på svenska av Peter Jöback, som vid denna tidpunkt var en stigande stjärna på Sverriges musikhimmel. På tal om musik så är filmens oförglömliga låtar gjorda av trion Alan Menken, Tim Rice och Howard Ashman. Musiken, i kombination med scenografin och de exotiska landskapen, skapar en episk, storslagen känsla. Och animationen, med inslag av CGI, är inte fy skam, fastän databaserad animation ännu var i sin linda år 1992.
Aladdin är en komisk äventyrsfilm som jag njuter av lika mycket idag som när jag såg den första gången, på bio. Filmen passar väl in i den familj av filmer som utgör det disneyanska nittiotalet, samtidigt som den bringar nöje åt fans av äventyrsgenren.
