RecensionMiraklet i Lourdes
Miraklet i Lourdes presenterar en ambivalent bild av tro, hopp och fromhet. Vad som inte är tvetydigt är filmens fantastiska regi och Sylvie Testuds inspirerande porträtt av en kvinna förlamad av MS.[*]
Lourdes är en plats vars grottor sägs ha besökts av jungfru Maria i uppenbarelser med mirakel som följd. Huruvida detta kan stärkas på vetenskapliga grunder är högst tveksamt men vad som kan fastslås är att platsen är helig för många katoliker och besöks av en massa pilgrimer varje år. Jessica Hausner kontrasterar besökarnas hopp med den turistiga atmosfären i Lourdes på ett perfekt sätt i sin visualisering av Lourdes som ett katolikernas Lanzarote med urvattnade shots utbytta mot urvattnat heligt vatten.
Hausners porträttering av plats och personer är mångbottnad utan simplifierade förklaringar eller enkla svar. Sylvie Testuds Christine drivs mer av världsliga behov som mänsklig närhet och kommunikation när hon följer med på gruppresa till Lourdes, beroende av vad som arrangeras för sjuka och handikappade så kan hon inte välja själv var hon ska resa. Hur dedikerad hennes tro är ifrågasätts av medresenärerna när det blir hon som får sitt hopp om ett mirakel besannat.
Avundsjuka och tvivel är bara två av de många teman som berörs i Miraklet i Lourdes, genom att utforska en rad karaktärer och företeelser genom Christines ögon ger oss Hausner en bild som fokuserar människan i kontrast till religionen och tvärtom. Med tanke på den komplexa berättartekniken, som lämnar mycket öppet för tolkning, så är det inte omöjligt att filmen kommer att få utstå kritik både för att var pro-religiös och hädande.
Hausners regi känns igen ifrån hennes förra film Hotel och kan liknas både vid David Lynch, i sin vaga mysticism, och Dardennebröderna, i koncentrerandet på att iaktta karaktärer, men får en egen och originell dimension i hur hon väljer att kombinera dessa element för att skapa en film som känns både kyligt distanserad och varmt nära.
Detta åstadkommes genom nämnda komplexitet i berättandet och växlingen mellan närbilder på Christines ansiktsutryck, som ofta säger mer än tusen ord, och panoramiska bilder av okonventionellt slag som fokuserar det mondäna i det extravaganta Lourdes. Fotot är av nästan hyperrealistiskt slag, tänk er en blandning av övervakningskameror och hemmafilmer där pappa lärt sig hålla kameran still. Ett stildrag som fungerar perfekt för de teman som behandlas, lika filmiskt och medvetet som mer iögonfallande och flashigt kameraarbete. Hela filmen genomsyras av en estetik som kan kallas antiillusorisk där den stillsamma kontemplationen går före den fartfyllda flärden.
Miraklet i Lourdes presenterar tveksamma mirakel i en stad där tro, hopp och sjukdom exploateras i helandets namn men filmens regi, skådespeleri och foto är ett litet mirakel i sig som gör Hausners film till essentiell filmisk underhållning.
Denna recension publicerades först i tidningen Geeloo (geeloo.se/film)
