RecensionLandet för längesedan

Genom den animerade filmens historia, så är 1980-talet troligen den mörkaste perioden hittills. Många av de filmer som gjordes under detta decennium hade seriösa teman med mörka färger, avancerade tekniker, episka historier och karaktärer som inte kan mäta sig med dagens, då de kunde se och bete sig mer mänskligt än vad man sätt på ett vit papper eller bland en massa lerklumpar och dockhuvuden tidigare.

En filmskapare inom animerad film, som kanske dominerade under denna tid, var Don Bluth. Den före detta Disney-animatören fick fylla igen det tomhål som Disney lämnade efter sig med floppen \"Taran och den magiska kitteln\" 1985. Efter succén med \"Resan till Amerika\" 1986, där Steven Spielberg hade hjälpt till med att producera, var det dags för nästa projekt; \"Landet för längesedan\".

\"Landet för längesedan\" är en historia som utspelar sig under den tid då dinosaurierna härskade på Jorden. Krita-perioden har just börjat och växterna börjar att dö ut.
De växtätande arterna måste söka sig till andra platser efter mat och blir ständigt jagade av de vass-tandade köttätarna.

Filmens huvudkaraktär; Apatosaurusungen Lillefot, föds och växer upp mitt under färden mot \"Den stora dalen\", den sista platsen på Jorden där det fortfarande växer grönt liv. Men en natt blir hans mamma dödad, när hon skyddar honom mot en Tyrannosaurus Rex, i filmen kallad för \"Vasstand\". Samtidigt inträffar en jordbävning som får Lillefot att skiljas ifrån resten av sin hjord och han måste nu klara sig på egen hand.

På vägen möter han fyra andra dinosaurie-ungar som skilts ifrån sina familjer; Cera, en kaxig Triceratops, Kvacki, en pratsam o glad Parasaurolophus, Petri, en nervös Pteranodon och Tagg, en tystlåten Stegosaurus med stor mage för mat. Tillsammans lär de sig vikten av samarbete och stöter på faror av eldsprutande berg
och Vasstand som ständigt ligger bakom dem.

[-]Första gången jag såg den här filmen var jag nog 4-5 år gammal, pappa hade hyrt den och jag satt som fastbunden framför TV:n. Än idag sitter jag, nu 23, och fäller tårar så fort scenen med Lillefots mammas död kommer upp. I mina ögon är det en av de sorgligaste dödsscenerna inom animerad film någonsin, till och med mer gripande än när Bambis mamma blir skjuten.[*]

Det kan delvis ju bero på att jag såg Bambi första gången när jag var 7-8 år, och att en dinosauriedöd känns mer smärtsamt än att se, eller snarare höra, en hjort bli dödad. Skillnaden i \"Landet för längesedan\" är att huvudpersonen får sitta, gråta och se på sin mamma när hon lider och sakta tynar bort i mörkret. Ensam ligger denna söta dinosaurieunge i regnet, mittemot ett stort, dött lik. I bakgrunden hörs piano och stråkar av James Horner som får alla pusselbitarna att falla på plats i scenen. Gripande och mästerligt helt enkelt, vem kan inte gråta till en sådan scen?!

I övrigt är \"Landet för längesedan\" en mörk men också underhållande road-movie, där vi får se konflikter, våld, utveckling och kamp om överlevnad ur ett barnsligt och djuriskt perspektiv. Ett bra sätt för barn att lära sig om de svåra hinder som man kan tvingas att bemöta under uppväxten. Man har även döpt om dinosauriearternas namn för att barn skall bli introducerade på ett mer enkelt sätt till dinosauriervärlden: \"Långhals\" (Lillefot), \"Trehorning\" (Cera), \"Stormun\" (Kvacki), \"Flygare\" (Petri) och \"Taggstjärt\" (Tagg).

Jag finner inga brister med den här filmen. Karaktärerna, bakgrunderna, storyn och animationen är strålande, bättre än dagens CGI-skräp. Andra tycker att till exempel färgerna är för tråkiga, men det är meningen att se realistiskt ut och passa ihop med ljus och bakgrunder.
Även den svenska dubbningen är strålande, de bästa barnrösterna någonsin i tecknad film. Men det stora pluset ger jag ändå till musiken, komponerat av James Horner (som gjort musiken till filmer som \"Aliens\", \"Titanic\", \"Braveheart\", Bluths tidigare succé \"Resan till Amerika\" och senaste verket; \"Avatar\").

Det enda negativa jag kan komma på är att filmen känns för kort (den är 68 minuter lång). Meningen var att den skulle vara längre, men flera scener klippets bort, då de ansågs vara för våldsamma och läskiga för barn. I slutändan blev det Bluths kortaste långfilm hittills men också en av de framgångsrika.

\"Landet för längesedan\" är en film som i mitt perspektiv borde ses av alla barn. Den är spännande, gullig lärorik men framför allt; gripande! Oavsett ålder, ha med dig näsdukar när du ser den, det kommer att behövas!