Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionApan



Vi befinner oss i Sverige år 2009. En ensam och smått förvirrad man i trettioplusåldern iklädd jeans stapplar omkring i sin egen värld. Ibland är han i stan, ibland i skogen. Ibland sjunger en kör på ljudspåret. Ibland bär mannen ett barn. Åskådaren erbjuds inte mycket sammanhang eller svar på vad som händer på duken. Det är Fredrik Wenzel som fotograferat och filmen är producerad av Fasad. Nej, jag tänker inte på ”Man tänker sitt”, utan ”Apan”.

Diskussionen om den nya svenska filmvågen har handlat en hel del om hur och var filmerna görs och vilka som gör dem. Kompisgäng, små reklam- och/eller konstkollektiv men kanske inte tillräckligt mycket om hur de ser ut. ”Apan” blir en sorts minsta gemensamma nämnare kulmen vad gäller det estetiska. Så många beröringspunkter kan väl ändå inte vara en slump, och visst är väl ändå en films framställning det som säger mest om tidens tecken?

Det snarlika utseendet och framställningen fungerar fint för båda filmerna, trots att deras innehåll skiljer sig åt så. ”Man tänker sitt” är distanserad och filosofisk på ett nästan manifestlikt vis, på gränsen till det pretentiösa. ”Apan” är indragande, inneslutande, småskalig och långt från det världsomfattande. Ändå vill båda från varsitt håll borra sig in i människan.

Olle Sarri gör en insats som jag anar kommer att vara ihågkommen ett tag framöver. Han är en dryg körskolelärare som mästrande ger sin elev direktiv bredvid ratten tills han inte kan tygla sin egen ilska. Men framför allt är det något som tynger honom, och det till den grad att han svettas och tappar fokus. Han kan inte hålla en rak linje, varken i samtal med andra eller i sina egna tankar. Med Sarris psyke som enda ingång i filmens handling blir det en plågsam och omtumlande färd genom scener vars hoplänkning och värde vi bara kan ana, men vars hårdhet och driv inte går att missa.

[-]”Apan” borde få en lång internationell festivalsnurr. Referenser som bröderna Dardenne är på sin plats med det handhållna kameraarbetet och upptagenheten vid en person. Jag kommer särskilt att tänka på deras ”Sonen” med Olivier Gourmet. Samtidigt är filmen grisig som ”Henry – En massmördare” – en högst estetisk skräckis med andra ord. [*]

Tyngden i denna skräck säkerställs med ett par radikala beslut från regissören Jesper Ganslandt. Framför allt handlar det om att etablera en ovisshet, för att inte säga ren osäkerhet. Här finns inget före och efter, ingen information om vad som hänt och varför. Vad är det denna man är så besatt och jagad av? Den avhuggna stilen löper ända ner på dialognivå där replikerna, oviktiga eller inte, sägs i en sorts vakuum. Orden nuddar inte varandra.
De få avslöjanden och utropstecken som ändå finns fångar kameran som av en slump. De är så oaccentuerade att de blir trovärdiga, en dygd om man vill skrämmas på riktigt, och förstärker ytterligare känslan av otrygghet. På detta sätt hamnar vi helt i Ganslandts makt; ska han förklara för oss i nästa bild, eller nästa? Det är modigt, för en så fritt hängande berättarstil riskerar att tråka ut tittaren.

Detta avvärjs genom Olle Sarri i huvudrollen. Det är inte fel att säga att jag aldrig sett honom så här bra, men framför allt har nog ingen sett honom såhär. Hans snubblande fyllbult i ”Äntligen midsommar”, den enda behållningen av den filmen, kommer nu i en ny dager och jag börjar fundera kring förfining och skådespelerihantverk. Här hittar han just rätt ton för att hålla mig spänd hela vägen – jag tror han ska gå av på mitten, spy och spricka. Han håller allt inom sig och det känns som hans bruna skinnjacka blir fem kilo tyngre för varje scen.

Tro nu inte att detta är en smal film bara för att den inte ser ut som alla andra. Här handlar det inte främst om att berätta en historia från en punkt till en annan. Det har vi sett förut. I stället sänker sig ”Apan” sakta ner i ett mörkt inre tillstånd. Här berättas inte om handlingarna som leder till känslor som vanmakt, frustration, ånger och skuld – utan istället om själva upplevelsen av dessa känslor.

Det är ont om ovanliga och lyckade skräckfilmer och ännu ondare om svenska, men nu är det nog dags att säga ett litet ”äntligen”.