RecensionMilk
Detta är, som de flesta antagligen redan vet, Gus Van Sants film om Harvey Milk den förste öppet homosexuella som blev vald till ett politiskt ämbete i Kalifornien. Milk verkade inte länge, han innehade sitt ämbete i elva månader innan han blev mördad av Dan White. Detta gjorde honom till en ikon och en slags martyr.
Harvey Milk flyttade till stadsdelen Castro i San Francisco under tidigt 70-tal, då var han fyrtio år gammal och kände att han under hela sitt liv inte lyckas uträtta någonting att vara stolt över. Där startar han och hans något yngre älskare Scott (spelad av James Franco) en organisation som lyckas föra samman många andra homosexuella och Castro fungerar snart som en gaystadsdel. Milk förskräcks över homofobin som fortfarande existerar i stor utsträckning i landet och blir därför politiskt aktiv.
[-]Filmen berättar om Milks politiska resa ända från det att han börjar engagera sig i politik på riktigt till det att han mördas av Dan White (spelad av Josh Brolin), om orättvisorna och homofobin i landet, om hans kamp mot lagar som missgynnar homosexuella, men även om Milks privatliv, om vännerna och kärleken, och enligt mig är filmen en riktigt engagerande färd.[*]
Personligen tycker jag att Milk är alldeles underbar. Trots att vi direkt får reda på att Harvey Milk kommer att bli mördad så är filmen både hoppfull och positivt laddad. Dessutom utmålas Milk inte som något helgon utan som en människa, något som jag tycker är viktigt för att en film som fungerar som en biografi ska kännas nyanserad och trovärdig.
Skådespelarinsatserna är väldigt starka. Förutom Penn, som enligt mig var välförtjänt av sin Oscar, så tycker jag att Emile Hirsch som den engagerade gayaktivisten Cleve Jones briljerade särskilt.
När jag såg filmen på bio hade jag förväntat mig en intressant och engagerande film. Jag fick det jag förväntade mig, filmen var både hemskt intressant och väldigt engagerande, men jag fick också så mycket mer. Jag hade inte väntat mig att jag skulle bli så gripen, att filmen skulle beröra mig så starkt. Jag visste inte att den skulle gå så pass mycket in på djupet på personen Harvey Milk, och det tyckte jag var väldigt positivt eftersom man kände för honom ännu mer då, man märkte att han inte bara var en karismatisk politiker utan också en stark och driven människa. Jag var andlös när jag lämnade biosalongen och jag längtar redan efter att se den igen.
