RecensionWaz
Originaltiteln W Delta Z refererar till en ekvation där just den uträkningen ingår, en ekvation som påvisar att egoism ligger i människans innersta natur och att kärlek bara är någonting konstruerat av oss människor. I New York börjar en mördare använda ekvationens teori som premiss för sina brott och tvingar offren att välja; att under tortyr döda någon de älskar eller att själva dö. När den första kroppen dyker upp i hamnen med titelns ekvation inskuren på magen tas fallet upp av den ärrade och cyniske snuten Eddie Argo (Skarsgård) och hans nya, oerfarna partner Helen (George). Snart börjar de inse att de här brotten är mer komplicerade än de först anade.
[-]Bara genom att läsa summeringen av Waz (den svenska titeln verkar vara någon form av felöversättning, deltatecknet är ju extremt likt ett A) kan man snabbt se två tydliga inspirationskällor till den här filmen; Saw-filmerna och givetvis David Finchers Se7en. Detta faktum blir tydligare och tydligare ju längre filmen fortskrider, blir till slut omöjligt att blunda för och i slutändan åker jämförar-glasögonen på. När man väl satt på dem, kan man snabbt se att de två största bristerna i filmen är atmosfären och skådespelet. Just atmosfären blir till ett enormt problem eftersom den spelar en så pass stor roll i den här typen av filmer. Där Se7en lyckas placera tonen och känslorna perfekt misslyckas regissören Tom Shankland totalt här. Det blir aldrig riktigt spännande och den mörka tonen blir aldrig riktigt övertygande. Även skådespelet har lite problem med övertygelsen och bortsett från den så gott som fläckfrie Skarsgård så är samtliga skådespelare en bra bit under godkänt och inte i närheten av skådespelet i Finchers film.
Ett annat problem filmen lider av är att den lyckas sjabbla bort ett intressant tema och teorier kring människans egoism. Åsikter och tankar om att vi alla har en inbyggd mördargen blir aldrig riktigt behandlade och tittaren får aldrig någon riktig motivation att själv fundera över moral och människans natur. Den amerikanska undertiteln The Killing Gene, känns således knappast rättfärdigad. Manuset blir mest ofokuserat och stretar vilt åt alla håll när det försöker vara polisfilm, psykologisk thriller och tankeväckande drama på samma gång. Resultatet blir mest bara virrigt och räcker inte hela vägen hem.
Finns det då inget som är bra med filmen? Jodå, ett par ljusglimtar finns det. Till skillnad från Saw-filmerna lyckas tortyrscenerna och motivet bakom dem vävas in ganska bra i storyn och gör de mer rättfärdigade. Just de scenerna är också, även om de är stundtals riktigt råa och brutala, vettigt filmade och lyckas komma undan utan att bli för snaskigt eller grisigt. En annan ljusglimt är också den obligatoriska twisten i sådana här filmer. Den är för sin genre oväntat subtil och smart och fick mig faktiskt att haja till lite grann. Ett plus ska Waz även ha för ett riktigt vettigt och bra slut. Helhetsintrycket blir därför en skakig och ofokuserad film med några riktigt starkt lysande glimtar.
Den ovan nämnde regissören Shankland är en relativt ny och oerfaren regissör, vilket kan förklara en del av filmens brister, men man kan också som sagt under vissa stunder ana en potential. Året efter han gjort den här gjorde han den klart bättre (och ganska okända) The Children, en film som till skillnad från Waz känns både fräsch och originell plus att den lyckas skapa en härlig atmosfär. Försök att uppskatta ljusglimtarna i den här filmen, se The Children och håll ögonen på Tom Shankland; han har möjligheten att bli en regissör att räkna med.
