Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionSagan om de två tornen



Sagan om de Två Tornen är den andra filmen i Peter Jacksons filmatisering av JRR Tolkiens böcker om Härskarringen.

Den startar med en återblick till Moria och vad som egentligen hände när Gandalf drogs ner i djupet av Khazad Dum, för att sedan hoppa tillbaka till vart vi lämnade våra hjältar. Brödraskapet är ju dock nu splittrat och vi får genom filmen följa tre parallella händelseförlopp. Ett tillhörande Frodo och Sam, som lämnade resten av gruppen för att på egen hand ta sig till Mordor. Det andra tillhörande Aragorn, Legolas och Gimli – jagande efter Merry och Pippin som blev tillfångatagna av Sarumans Uruk-hai i förra filmen. Och slutligen berättelsen om Merry och Pippin och hur de träffar Enterna, skogens herdar.

Problemet med den här filmen är att den, som sagt, är andra filmen i en trilogi, vilket gör att den varken har början eller slut. Ingen presentation görs därför av karaktärerna då man redan känner till dem, men ingen fördjupning sker heller i dem, vilket jag tycker är en miss. Hela filmen skyndar väldigt mycket fram och det känns som att filmen på något sätt bara vill ta slut så att den tredje filmen, med ett slut, kan få börja. Det känns många gånger som att kärleken till Tolkien saknas helt och att Jackson bara försöker göra ett snabbt actionäventyr med mycket rörelse och många strider. Så personligen tycker jag att filmen saknar djup. Den tappar Tolkien-fans då den saknar de där extra detaljerna som bevisar att man kan hela historien, och den tappar också de andra tittarna, eftersom den saknar den riktiga inledningen och slutet.

Dessutom har Jackson gjort lite frågande ändringar från originalberättelsen. Historien runt Faramir är den största, där det känns som han har tagit bort all ädel godhet som fanns i Faramir och istället gjort honom lika lättförrådd som alla andra människor. Kapitlet med Hornmonstret kan jag dock förstå att de placerade i tredje filmen i stället för att ha den här, då det kan vara svårt att avsluta berättelsen därefter. Sedan har han försökt liva upp stämningen genom att göra Gimli rolig. Han kastar ur sig fåniga skämt genom hela filmen och i längden blir det bara löjligt, det ända jag riktigt gillar är hans och Legolas tävling om vem som dödat flest orcher, i sann Tolkien-anda.

Nog med kritik, filmen är inte genomdålig. Vyerna fortsätter att imponera och specialeffekterna blir bara bättre. Striden i Helms klyfta är riktigt bra och överträffar allt vi sätt i den första filmen. Jag får rysningar varje gång som alla tusentals Uruk-Hai börjar jaga upp sig själva genom att dunka sina vapen mot marken. Och alla deras maskiner är fyndigt gjorda med en realistisk tanke bakom.

Fortsättningsvis är arbetet runt miniatyrerna riktigt bra, vilket skapar vackra bilder över städer som hade varit svåra att göra annars. Miniatyren av Edoras, där man får träffa Eowyn (Miranda Otto) och kung Theoden (Bernard Hill), tycker jag är bland de vackraste i hela filmen.

Musiken är fortfarande i samma pampiga stil som i första filmen och den förväntas följa med oss även här, vilket den också gör.

Vad beträffar skådespelarinsatser så måste Andy Serkis få extra beröm för sin tolkning av Gollum/Smeagol. Hans schizofrena samtal med sig själv är bland de bästa i hela filmen och är värt en Oscar bara det. Tyvärr var detta ingenting han fick. Även Brad Dourif är värd att nämna här för sin lysande roll som Grima Ormtunga.

[-]Jag tycker absolut att filmen är värd att se, och som en del av en helhet så är den ett måste. Tillsammans med Sagan om Ringen och Sagan om Konungens Återkomst så skapar den en naturlig mellanfilm, men som ensam film saknar den mycket för att göra den perfekt.