Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

Recension12 edsvurna män



12 edsvurna män handlar om en jury som samlas för att fälla eller fria en 18-årig pojke för mordet på sin far. Fallet som från början ser ut att vara ett enkelt sådant, då alla utom en röstar för att pojken är skyldig, visar sig snart vara mer komplicerat än man först trott efter att den tolfte jurymedlemmen, spelad av Henry Fonda, om än tveksamt, tycker att pojkens bevis bör diskuteras igenom först. Det är trots allt en fråga om liv och död.

Likt ”10 små negerpojkar” går handlingen framåt på ett förutsett spår, de elva som var emot, blir snart tio, för att snart bli nio, allt eftersom de tolv, med Fonda som frontfigur, diskuterar igenom bevisen och kommer fram till att det ena och det andra kanske inte är så självklart som man trott.

Hela filmen utspelar sig i detta enda mötesrum, med toalett, och består av en enda lång diskussion om huruvida pojken är skyldig eller inte. Det kan låta tråkigt, och att över huvud taget sätta igång en svartvit film kan kännas tungt idag. För att en film som denna ska fungera gäller det att skådespelarna är trovärdiga och skickliga i sina roller, och där finns ingenting negativt att säga, tvärt om visas det prov på fantastiskt skicklig dialog, mimik och skådespeleri att man flera gånger skulle vilja ställa sig upp framför tv:n och skrika ut sin egen kommentar i diskussionen. Det är svett, skrik, ilska, ohyffs, frustration och övertygelse. Men också lugn och gentlemannaskap emellanåt. Allt som sägs känns äkta och varje kommentar känns som att den har en betydelse i det hela. Ett enda felsteg från någon kan snart betyda att någon annan byter sida.

Filmen tar upp frågor som även idag är problem, att fälla någon för fort, rasism och att falla för grupptryck, och gör detta på ett fenomenalt sätt då de 12 personerna i rummet alla har olika bakgrunder, olika uppväxter och utan att sedan innan veta någonting om varandra. Man får sakna med säkert genom hela filmen lite mer information om hur mordet gick till genom att medlemmarna tar upp ännu ett bevismaterial och diskuterar igenom det. Och det är alltid någon som har någonting extra att säga till på just denna punkt. Det känns som att alla tolv får plats i diskussionen på ett naturligt sätt och lyckas hela tiden få en intresserad av att vilja veta mer.

[-]Regissören Sidney Lumet använder sig av minimalistiska gester, mimik, en person som ställer sig upp, någon som tittar bort, eller höjer rösten. Han använder sig av direkta närbilder av personer för att ställa någon i centrum och tala om att det är här intresset ska ligga just nu. Det är här det händer någonting. Och det funkar perfekt. Jag kan inte se denna film som annat än fulländad. En film som alla borde ta sig tid att se. Det svåra är bara att sätta igång den, för när filmen väl rullar så kan du inte gå där ifrån förrän den är slut.