RecensionLjudet från kristallfågeln
1969 kom alltså Dario Argentos debutfilm, Ljudet fårn kristallfågeln, och med ens var det uppenbart att vi hade fått en ny stjärna på regissörshimlen. Redan i sin första film visar han prov på en säker hand när det gäller såväl regisserandet som bildkompositionerna och vi vet ju att han så småningom kom att utveckla den italienska skräckfilmen och giallon i synnerhet som få före och efter honom.
En amerikan på plats i Italien bevittnar en kväll ett mordförsök på ett konstgalleri. Han lyckas inte ingripa för att hjälpa kvinnan som blir attackerad, utan blir fångad mellan två glasdörrar och kan bara förfärat se på medan kvinnan ligger framför honom på golvet och blöder. På omisskännligt manér har mördaren lång, mörk rock, svarta handskar och svart hatt, man vet alltså på en gång att man får ett mordmysterium serverat.
När polisen dyker upp blir amerikanen först misstänkt för överfallet (kvinnan överlever attacken) och sedan ett nyckelvittne. Han har sett något viktigt men kan inte minnas vad det var. Han går igenom attacken i sitt huvud gång på gång för att leta ledtrådar. Mördaren är naturligtvis inte overksam utan försöker undanröja honom...
Det sker naturligtvis ett par mord på vägen innan sanningen avslöjas om motiven till morden samt vem mördaren är, och det är en resa man gärna ger sig ut på när Argento står vid rodret och leker med genrekonventionerna.
Det är en självsäker regidebut med bra skådespelare, dubbningen till engelska drar ner intrycket något men är aldrig för distraherande, säker kameraföring och stark story.
En till sak jag gillar är att trots att det här är Argentos första film märker man att han redan har en speciell berättarteknik som ingen har vågat imitera. (Med hedern i behåll i alla fall.) En typiskt kännetecken är de mardrömsliknande scenerna när man vet att någon kommer att bli mördad Med mordoffret i centrum och som kameran följer i mindre eller större folkmassor. Eller när man ser samma folkmassor från mördarens ögon. Detta är något alldeles speciellt som bara Argento kan få till.
\"Ljudet från kristallfågeln\" ansågs till och med vara mer spännande än Hitchcocks \"Psycho\" när den kom. Filmen har alltid även jämförts med Hitchcocks bättre thrillers och jämfört med andra Giallo från samma tid (Och då fanns det ändå inte så många) är \"Ljudet från kristallfågeln\" en verkligt fängslande film där atmosfären och bildspråket minst är lika viktiga som handlingen. Storymässigt ligger den ett par hack från vad Argento lyckades åstadkomma på senare år. (Och då syftar jag enbart på upplösningen samt när den skall förklaras Just den biten blev bättre och effektivare i kommande filmer.) Styrkan har dock alltid funnits i det konstnärliga och där är inte \"Kristallfågeln\" något undantag Tvärtom. Berättarglädje är det där och ingenting annat.
