Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionMän som hatar kvinnor



Den populäre ekonomireportern Mikael Blomkvist (Michael Nyqvist) har tilldömts tre månaders fängelse för förtal på finansmannen Wennerström (Stefan Sauk) och hans affärsverksamhet, och beslutar sig därför att ta en paus från tidningen Millennium. I samma veva så blir han kontaktad av den gamle industripampen i Hedestad, Henrik Vanger (Sven Bertil Taube), som via sin advokat meddelar sin angelägenhet att få träffa Blomkvist omgående. Efter vissa påtryckningar så anländer han till Hedestad och Vangers gods för att bli erbjuden ett för Blomkvist mycket speciellt uppdrag, att söka rätt på den sedan länge försvunna släktingen Harriet Vanger.

Lisbeth Salander (Noomi Rapace) är en ung tjej med personlighetssvårigheter som lever under tillsyn av myndigheterna. Men i själva verket så är hon utmärkt på research och en av landets främsta hackers. Hon får upp intresset för Mikael Blomkvist under Wennerströmhärvan och hackar sig därför in på dennes hårddisk för mera djupdykningar. Deras vägar möts till slut, och tillsammans så börjar de att grotta sig in i Familjen Vangers mörka förflutna.

Det unika i Stieg Larssons böcker är dess detaljrikedom och enkla men svulstiga berättarstil, där han lyckas blanda in allt från klassisk mordgåta, ekobrottsfall, politik, perversa advokater som utnyttjar samhällets svaga punkter, till lösa kärleksförbindelser, och det utan att det känns överdådigt. Att leverera dessa tre detaljrika tegelstenar på film, är ett projekt som bara inte får misslyckas, då den svenska thrillergenren skapat dåligt rykte om sig inte bara i vårt avlånga land, utan även i övriga norden, genom att leverera halvdana massproduktioner.

När den danske regissören Nils Arden Oplev fick förfrågan om att ta sig an denna första del i trilogin så tackade han först nej, för att ett halvår senare återigen bli kontaktad i frågan. Han läste boken först innan han tog sig an filmmanuset som SF sänt honom, och konstaterade att bokens detaljrikedom saknades helt och att manuset var fullmatad med förklarande dialog samt en massa sega flashbacks som rejält tråkade ut honom. Han tackade dock ja denna gång, men lät det befintliga manuset åka ner i dokumentförstöraren, för att istället kontakta manusparet Nikolaj Arcel och Rasmus Heisterberg för att sätta igång det hårda arbetet.

[-]Det märks att boken har dissekerats från första till sista sida, och att handlingen har rätats ut en aning för att göra det mer filmvänligt. Filmen berättas på ett mycket detaljerat och tålmodigt sätt, där den storsvulstiga musiken som stundtals får mig att känna Danny Elfman-vibbar ligger som en mjuk matta filmen igenom, vilket gör att den inte allt för nyskapande dialogen bärs fram på ett rättvist sätt och skapar en storslagen stämning. Det backas upp av ett snyggt filmfoto som innehåller detaljrika kamerasvepningar på omgivningar och dess karaktärer, och för en gång skull känns inte bildspråket så typiskt svenskt.

Men det som vinner i längden är Oplevs sätt att förmedla mystik och spänning, och att han har tonat ner mycket av Blomkvists lösa kärleksförbindelser och övriga privatliv är bara det ett vinnande koncept som gör att nervtråden aldrig brister trots filmens längd på 144 minuter. I huvudintrigen, som är gåtan om Harriets försvinnande, har han helt uteslutit onödiga tillbakablickscener i och runt hennes ouppklarade öde. Här får vi istället ta del av uttrycksfulla fotografier i svartvitt vilket gör att den mystiska stämning som finns i boken även fångas upp på bioduken.

I Stieg Larssons kontrastfyllda persongalleri är det givetvis Lisbeth Salander som hamnar i huvudfokus, och spekulationerna har varit många om vem som skulle få jobbet som denne abstrakta varelse. Valet föll på Noomi Rapace vars utomordentliga gestaltning av Lisbeth känns som en subkulturell Bondbrud, som med sin söndertrasade självkänsla tar sig fram som en tidsinställd bomb som när som helst kan detonera. Scenerna mellan Lisbeth och den perverse advokaten Nils Bjurman är det mest obehagliga jag sett på länge inom svensk film, där Rapace och en utsökt Peter Andersson stjäl lite av showen från de övriga skådespelarna. Dock måste jag poängtera att team Oplev har i det stora hela gjort ett gott och tålmodigt arbete när det gäller Castingen, där man har samlat hela den svenska skådespelareliten, som överlag gör det man förväntar sig att de skall göra. Ett extra stort plus till den annars så mediokre Peter Haber som i mitt tycke gör sin mest övertygande rollprestation någonsin som den oförutsägbara Martin Vanger.

Storyn må leverera många klyschor, men den krystade känslan uteblir till stor del i och med att regissören har dragit ner på tempot i sitt berättande, och låter istället musiken och bildspråket stå för den grundläggande stämningen.

”Män som hatar kvinnor” är ett steg i rätt riktning för den svenska thrillergenren. Men vi måste tyvärr inse att det krävdes dansk dynamit för att ro det hela i land.