RecensionMammut
När Moodysson och parhästen producenten Lars Jönsson återvänder är det med en stor produktion och internationella namn i rollistan. Dessutom siktar manuset bredare än tidigare, och stora delar av västvärldens problematik innesluts. I centrum står ett tjusigt par med en perfekt utrustad New York-lägenhet. Mannen (Bernal) har blivit miljonär som speltillverkare och hon (Williams) arbetar som kirurg. Medan han diskuterar avtal i Thailand jobbar hon nattskift på sjukhuset. Allt medan deras dotter tas om hand av en filippinsk barnflicka.
Moodysson presenterar den moderna tomtebolyckan med detaljrikedom, stärkt av det precisa kostym- och scenografiarbetet. Det ger en illavarslande stämning när det till en början helt saknas tuggmotstånd, både filmen och åskådaren letar efter det, och snart börjar också det obekväma slå rot.
Ingen av föräldrarna hinner med sitt barn som logiskt knyts allt starkare till barnflickan och också glatt lär sig hennes språk. Bilden av Williams mamma som utestängd från dotterns och barnflickans gemenskap då hon inte talar samma språk, är tydlig. Det subtila är heller sällan Moodyssons stil, men denna gång verkar hans mål stå lite i vägen för utförandet. Metaforerna är inte längre metaforer, det ledet hoppas över, bilderna visar rena faktum.
Pappan och mamman är inte bara frånvarande i tanken, utan rent fysiskt.
För första gången är Moodysson förutsägbar, om nu en sådan logik kan upprättas. Antydningarna är för långa och för tungt markerade. Flera scener slutar i att vi vet precis vad dem syftar fram emot, vilket förstås undergräver den riktigt starka upplevelsen senare. Det finns visserligen något naivt och vackert i det, som vore ändamålet för Mammut så viktigt att poängen absolut inte får gå förlorad, men för filmen är det förargligt.
Mest känns Moodyssons ton igen i musikläggningen där en enskild låt lyfts fram och får bli filmens omkväde. Det som tidigare Broder Daniel och Tatu levererat faller denna gång på Ladytron. Men också i låtvalet saknas det finess och undermening. Att musiksätta en historia om oansvar och om hur vi förstör för oss själva till textrader som
destroy everything you touch
känns lika kreativt som att spela Born in the USA under en presidentinvigning.
Men kanske är detta petitesser, och kanske är jag just den snikna, kultursnobbiga, konsumerande målgrupp som ska träffas av Mammut innan det är för sent. En recensent tyckte Mammut kom just för sent. Tre år för sent närmare bestämt. Ämnet var överstökat och trött.
En sån recension säger kanske oavsiktligt en hel del om den värld där Mammut är skapad. Är vi verkligen så snäva att något så viktigt som personliga familjeprioriteringar och global politik måste vara trendigt? Finns det inte vissa värden som har längre levnadstid och är större än att de måste sorteras ut som tomburkar när de är tömda?
Sådana omdömen visar att de politiska bakomliggande målen i Mammut visst behövs. Men det är synd att Moodysson inte lyckats framföra dem med samma glöd och driv som i Lilja 4-ever, som denna pamflett känns som en blek kopia av.
