RecensionBänken
Kaj Beckmann Larsen är en medelålders man, han har en dotter och ett barnbarn, han har rest jorden runt två gånger och arbetat som kock i 25 år, ett innehållsrikt och någorlunda normalt liv kan tyckas. Haken är bara den att åren har hunnit ikapp honom och utvecklat ett djupt besatt intresse för en bänk mitt i centrum hos honom. Hans dotter har han förträngt och av resorna kvarstår endast minnen.
Den träkonstruerade bänken representerar det vakuum och den hylla som Kaj låter alla sina problem vila på. Hans liv fortsätter inte, det har stannat, men åren går och bromsar aldrig än fast han kanske skulle vilja. Med sig in i sitt tomrum har han några kompisar med ett likartat öde. Varje dag blir en upprepning, endast resonemangen vännerna sins emellan är det som måhända kan bjuda på en variation.
Hans främste vän med sig på sin resa genom den oändliga upprepningen är Stig. Bänken med sina fast förankrade ben om marken står för den grund som i huvudsak är det som håller dem uppe, tillsammans med ett ivrigt intag av den populära drogen alkohol som bränsle.
De missbrukande kamraterna sitter dag ut och dag in och pratar om allt som kommer dem för. När dem inte jobbar med det städyrke de fått av kommunen förstås. Men arbetet är däremot ingenting som hindrar dem från att hålla flaskan tätt intill skinnet.
En dag på socialförvaltningen bryts de invanda rutinerna. Plötsligt står Kaj inför ett val när hans dotter, 19 år senare sen sista gången han såg henne, som ett spöke klampar in i hans liv och i ett vips står alldeles framför ögonen på honom.
När hans dotter Liv Beckhann Larsen är på väg att flytta in i grannhuset tänds plötsligt en gnista hos Kaj och en fundering om livets egentliga värde.
Bänken är skildringen om en människa som utan trygghet förlorat sin motivation och fått se problemen växa till den ohanterliga grad att han börjat acceptera sitt olycksaliga öde och istället använder en flykt ifrån alltihopa genom det klassiska sättet att missbruka något som gör en lugn och får en att kunna släppa allt för stunden, men som å andra sidan tar greppet om en och inte låter en gå vidare i livet. Inte minst om man ska se på det generellt.
[-]Jag tycker denna skildring är sådär faktiskt, det är starkt gripande hur Kaj faktiskt förändras när hans dotter kommer in i hans liv och ett hopp plötsligt tänds hos honom om att äntligen få känna sig behövd och älskad igen och även hur motivationen likaså raseras när han får avslag om sin innersta vilja att ge kärlek. Det är också berörande hur denna innersta vilja att fortfarande ge kärlek faktiskt kan finnas kvar hos Kaj som i många personers ögon egentligen inte skulle vara mer än en nersupen nolla som inte bryr sig om någon annan än sig själv.
Men andra ord får vi en bra förståelse om hur betydelsefullt det är med folk runt omkring som bryr sig, att vi med minsta lilla omtanke från andra omvandlar detta till en kraft, en motivation till att fortsätta värdesätta oss själva och hantera vardagen med respekt.
Men det jag tycker skildringen faller på är att vi inte får reda på någon bakgrund till Kajs faktiska problem. Att vi inte får reda på vart allt började och vad i detalj som fick honom till att vilja ge upp allting. Jag skulle vilja vetat mera om de psykologiska processerna eller de socialt dåliga förutsättningarna som fick Kaj i obalans från första början.