Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionDet gyllene skinnet



Det gyllene skinnet är en av dem mest beryktade och storslagna äventyrsfilmerna som gjordes på 1960-talet. Frågan är hur det håller idag.

Det var först med Sinbads tusen äventyr som jag upptäckte Ray Harryhausen. En man som helt ensam revolutionerade stop motion-animationen. Efter sexton långfilmer och dussintals filmmonster fick han en hedersoscar och enorm beundran från tusentals personer med fascination över fantasy och science fiction. Det mest komiska med det hela är att han blev mer känd för filmerna han gjorde monster i, än regissören och skådespelarna tillsammans! När det kommer till att recensera det gyllene skinnet, av många ansett som Ray Harryhausens storverk, är jag delad. Motivering följer i nedanstående rader.

[-]Det gyllene skinnet är en mäktig film, ingen fråga om saken. Föreställ dig ett tjog trumpeter, otroliga vidunder samt fjantiga dialoger och du har den här filmen i ett nötskal. Men för att knäcka nötskalet gäller det att se filmen för vad den är. Det här är inget vackert drama med genomarbetad dialog och symbolik i massor. Det är inte heller en svår film från Franska nya vågen. Som jag sagt tidigare, se filmen för vad den är, nämligen ett otroligt äventyr. Gillar du inte otroliga svärdbataljer, gudar, kolosser och gott mot ont är det här helt enkelt inte en film för dig.

Handlingen följer den Grekiska mytologin. Den nuvarande härskaren får höra att ett barn som tillhör en viss släkt kan ta platsen på tronen. Han tar saken i egna händer och hugger ihjäl två av dem. Den siste, nämligen Jason, är den enda överlevande. Kejsaren, som fruktar sin tron, skapar ett avtal med Jason. Han får överta tronen om han kan beslagta det gyllene skinnet och ta det tillbaka. Som du säkert redan förstår är det inte en dans på rosor. Jason tar med sig ett flertal starka karlar, bland annat Herkules. Efter införskaffande av rustning och vapen åker de mot det gyllene skinnet, med endast mod och muskelkraft som hjälp.

Filmen, som trots allt är baserad på uråldrig mytologi, är självklart inte snäll mot kvinnor. De få kvinnorna i filmen får nämligen endast utsättas av våld, hat och ironi. Men det är förlåtligt då filmen, som jag sa, är baserad på mytologi så gammal att inte ens gammelfarfar var med (hoho).

Du som har sett ett flertal äventyrsfilmer från 60-talet vet att kostym och scenografi spelar en stor roll och att det är en av den erans äventyrsfilmers höjdpunkter. Ingenting ser annorlunda ut här. Vackra kläder i len silke, ja man känner nästan tygets lenhet när man ser en person gå förbi i det. Men sedan ser man på scenografin och glömmer alla kläder.Vilka miljöer! Det oändliga havets skönhet ur synvinkeln på ett litet lackerat stridsskepp. Ett tempel fyllt av brinnande ljus och sprakande detaljer. En sedan länge övergiven ruin av Grekiska stenbyggnader. Jag skulle kunna påstå att detta är så bra som det kan se ut ur en äventyrsfilm från 60-talet.

Men filmer som Det gyllene skinnet fick inte tittarsuccé på bio för att det var fin scenografi, trots allt är scenografi bara utsida (Vilket förvisso följande punkt också är). Det var strider med förfärliga bestar, jakt på gigantiska vidunder, helt enkelt scener med monster och andra utomjordiska varelser. Jag vet inte varför vi uppskattar att se något så hemskt som onda varelser. Det kan vara för att fly från verkligheten. Det kan vara fascination över allt som kunnat finnas. Det kan likväl vara att vi faktiskt njuter av att se monster som försöker döda människor. Det tänker jag inte debattera om. Jag tänker däremot berätta varför denna film är en rekommendation av just skälet monster. Filmen är nämligen full utav dem. Första
halvtimmen är bara en uppbyggnad, det är väl ute på havet som våra hjältar får möta varelser du inte kunnat föreställa dig. När männen sätter land vid en ö säger en av gudarna till Jason ”Ta bara mat och föda, inget annat” önskar man verkligen att de hade lytt det rådet. För utan misstag blir det inte så ofta spännande, eller hur. Två av männen hittar guld, tar med sig skatter och går lugnt ut. Det är då det börjar. En 200-meter hög bronsstatys huvud vrids plötsligt. Filmen är igång. Fler monster dyker upp under filmen. Till exempel en sjuhövdad hydra och några arga Harpyor. Det är så löjligt underhållande att se på dessa figurer gjorda i lera som slåss mot riktiga människor, men det roligaste av allt är att det inte blir löjligt.

Efter hundra minuter av storslagen musik och scenografi, ett dussin monster slaktade och en hjältes hundra repliker är filmen slut. Jag sitter belåten, glad och vill ha mer. Detta är utan tvekan en av Ray Harryhausens mest minnesvärda prestationer, särskilt slutfighten.

Huruvida filmen passar dig vet jag inte, men en sak kan jag säga. Gillar du Ray Harryhausen, klassiska äventyrsfilmer eller helt enkelt underhållande slag i Grekisk anda är detta något för dig. En pärla i filmhistorien som jag mycket väl anser som en av de bästa äventyrsfilmerna som gjorts.