RecensionJärnjätten
1937 gjordes Snövit. Med dess vackra teckningar, charmiga humor och unika koncept står den som inspirationskälla för i princip all animerad film. Inspirationen blir dock mer en efterapning. Ärligt talat, kom på en animerad film innan 1998 som haft ett annat koncept än det Disney skapade. Visst finns Fritz the Cat för att inte tala om alla japanska animes som släpptes på 80-talet. Men trots det har animerad film aldrig gått utanför ramarna. Djur, vackra flickor och onda varelser för den västerländska kulturen och avancerade konflikter blandat med gudar och vackra strider för den asiatiska. Så kom 1999. Warner Bros animation, som tidigare gjort bland annat floppen Pagemaster skulle göra en helt ny tecknad film blandat med datoreffekter. Ingenting talade för att filmen skulle bli ett mästerverk, snarare var allt emot den. Men det var just det den kom att bli, ett mästerverk.
Järnjätten är nämligen i min åsikt den bästa tecknade filmen som gjorts i väst. Förutom att den på ett otroligt skickligt sätt fångar tiden den utspelar sig i, innehåller den en vänskap så stark att även E.T framstår som löjlig.
Handlingen är inte särskild annorlunda jämfört med tidigare nämnda E.T. En 50 meter hög robot från yttre rymden störtar ner på jorden. Hughwart, som huvudkaraktären kallas, råkar av ett sammanträffande möta roboten som av misstag fastnat i elledningar. Han lyckas dock rädda honom, vilket leder till en vänskap mellan människa och maskin. En man från myndigheterna lägger sig förskräckligt nog i. Han börjar hitta ledtrådar och försöker få dit militären.
Som ni kanske märker är handlingen, om man ska vara hård, en mix av olika science fiction-filmer, men det är inte innovationen i handlingen som gör den här filmen så bra, det är hur bra det hanteras. Med otroligt färgstarka karaktärer, episka scener och funderingar om livet blir man mer och mer fångad av dem 86 minuterna vi får.
[-]Vad som dock fick mig att tappa hakan var de otroliga animationerna. I början ser det ut som vilken tecknad film som helst, men från och med att Järnjätten kommer in i bilden förundras man av hur otroligt påkostad denna film är. Många filmer, som Disneys tecknade filmer från 2000-talet, försöker få allt att se tecknat ut när det i själva verket är gjort i datorn. Här är saker och ting annorlunda. Datoreffekterna strävar inte åt att se ut som det som är tecknat för hand, de är något emellan andra och tredje dimensionen. Jag gillar det starkt.
Musiken är också vacker, den spelas i perfekt samspel med filmen och får en ibland att vilja blunda och lyssna. Warner Bros har med andra ord samlat en orkester och gett dem musikstycken värdiga en sådan här film.
Järnjätten är en upplevelse så himmelsk att det tar dagar att sluta tänka på den. Det är en välgjord, vacker och storslagen film som skildrar 50-talet på ett fantastiskt sätt. Regin, gjord av samma person som gett oss Superhjältarna och Råttatouille, nämligen Brad Bird, är enastående. Ingen punkt går att klaga på. Det är en ett och en halv timmes filmmagi som förutom bländande specialeffekter, otroliga känslor och däremellan humor, har ett av filmhistoriens bästa slut (Jag gråter och ryser varje gång jag ser den scenen). Warner Bros har lyckats och jag sitter har och kan inte ge denna underskattade skapelse sämre än full pott.
