RecensionTerrorister – en film om dom dömda
Att Stefan Jarl och Lukas Moodysson är engagerade i politiska och sociala frågor är det nog ingen som undgått. Jarls Modstriologi och Moodyssons Lilja 4-Ever har nått just den uppmärksamhet som man hoppas att projekt som dessa ska göra och regissörerna har använt sin talang och sina budgetar till att satsa på något de (och många andra) tycker är viktigt.
Sällan blir dokumentärer lika hårdslående som när de behandlar ett mindre ämne. Det är t.ex. lättare att säga något vettigt och förståeligt om en enskild människas öde än att ta grepp på ett helt lands välfärdspolitik. Ett lysande undantag skulle kanske vara Bowling for Columbine.
Logiskt alltså att en av de mest uppmärksammade händelserna i svensk media blir föremål för regissörernas kameror.
Jarl och Moodysson använder sina egna röster som voice-overs. De berättar att de ville träffa människorna bakom stenkastningen och kravallerna i Göteborg. Ta reda på varför allt hände. Sålunda har de intervjuat ett tiotal av de ungdomar som blivit dömda efter upploppen och låtit de diskutera sin världsbild framför kameran. Alla utom en har gått med på att framträda med sitt ansikte. Av särskilt intresse är förstås Hannes Westberg som var en av de som blev värst drabbad av skandalen och blev träffad polisens skott.
Det är ett ganska stort spann vad gäller politisk medvetenhet (även om den totalt sett är mycket hög) mellan de olika ungdomarna. Det haglar referenser till Chomsky, Marx och de andra stora grundpelarna i dagens alternativa politiska och feministiska litteratur.
Många är rejält pålästa och kan exemplifiera sina teorier med fakta från verkligheten, som berättelser om klonade riskorn eller situationen i fängelser i andra länder.
I en sekvens, där en av tjejerna berättar om hur hon började gå på demonstrationer och engagera sig, låter det nästan som någon som beskriver ett sjukdomsförlopp eller bekännelser från en narkoman. Det började med att jag blev vegetarian, sedan blev jag vegan och hängde jag med folk som var feminister och snart var jag engagerad både här och där. Ungefär.
Lite synd kan jag tycka, är att det endast är två av ungdomarna som är tjejer. Det blir en aning störande att höra en sådan övervikt killar uttala sig, särskilt kanske då jämställdhetsfrågan ligger så högt i dessa kretsar.
I andra halvan av filmen mattas dock tyvärr regissörernas uppsåt av och alla varför och hur börjar av någon anledning ersättas med anekdoter om polisens ingripanden. Det är mestadels intressant men ibland lite vid sida av målet. Ibland utmynnar det i en humor som träffar polisväsendet hårt. Som när en av killarna berättar om när han blir gripen av vad som verkar vara delar av polisens specialstyrka med hundar och hovrande helikoptrar. Det är befriande skrattretande samtidigt som det mer än något annat visar på det orimliga i flera av polisens insatser.
Jarl och Moodysson har aldrig sagt annat än att detta är en partiskt inlägg. De är själva ofta är med i bild under filmen, som filmare eller intervjuare. De skrattar tillsammans med ungdomarna och är polare mer än regissörer. En av tjejerna i filmen säger att folk blir latare och tröttnar på att agera när de blir äldre. Just därför är det skönt att se Jarl oförtrutet stånka vidare under sin keps. Mumlande som Loffe Karlsson med en röst som låter som en grosshandlare och med samma lunsighet som Michael Moore.
För det här är hans och Moodyssons sätt att dra sitt strå till stacken. De kanske är för gamla för att stå på de riktiga barrikaderna, men de sätter istället upp ett skyddsnät för de ungdomar som verkligen är där. Ett medialt skyddsnät som visar demonstranterna att de inte är ensamma i sin strid utan att det faktiskt också finns vuxna som lyssnar.
Samtidigt är det just här jag tycker att det saknas något i filmen. Ämnet hade kunnat fördjupas om framför allt Jarl hade gett sin syn på saken mer än vid klippbordet. Nog måste han ha en hel del historier bakom sig från sin ungdom som hade varit intressant både för publik och ungdomarna i filmen att ta del av.
Vidare finns det alltid en rent narrativ brist med verk som inte har några inre motsättningar. Här är alla överens och den andra sidan tas aldrig in för kommentar. Det är också osannolikt att tänka sig att det kommer en liknande film från polisens sida, jag kan inte riktigt föreställa mig vilken regissör som skulle ställa sig bakom den. Det enda rimliga vore förstås att samma regissörer nu vände sig till polisen för samma form av öppna utfrågning, men jag tvekar på att de skulle kunna hålla sig i skinnet.
Terrorister är tyvärr inte en film som gör så värst mycket skillnad. Den kommer främst ses av de redan invigda, men borde försöka hitta en väg till en större publik. Antagligen kommer detta inte ske förrän vid en visning i TV och vem vet hur det politiska läget ser ut då.
