Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionRambo



Den enslige soldaten John Rambo har tröttnat på världen. Den värld som bara vill använda honom till flera våldsamma, omöjliga uppdrag i fjärran länder. Han har dragit sig undan i Thailand, där han utan entusiasm släpar sig fram i ett anonymt tillstånd, där dagarna bara går utan att nåt spännande händer. När han blir tillfrågad av en grupp kristna missionärer att guida dem in i djungeln svarar han bara upprepade gånger ett trött \"Go home\". Naturligtvis lyssnar de inte på honom, utan lyckas på ett märkligt sätt övertala honom att överge sina principer, så än en gång hamnar han i den typ av våldsorgier som i ökande takt blivit legio i alla installationer i Rambo-serien. Frågan är om Sylvester Stallone själv ser likheten med sin egen filmkarriär - där han försökt slå sig fram som något annat en en väloljad muskelknutte med lera och blod på händerna, men till slut kapitulerar och inom loppet av ett år gör trötta uppföljare till sina båda machoserier - Rocky och Rambo.

I den första filmen om John Rambo som kom 1982 finns en svärta och ett djup som är väldigt tilltalande. USA:s interna uppgörelse med Vietnam-kriget fick ytterligare en vinkel med traumatiserade ex-soldater som inte finner sig tillrätta i sitt gamla land. I varje uppföljare har sedan den svärtan ersatts mer och mer med krystade politiska inlägg och en kraftigt ökande body count. Värt att notera är att i den första Rambo-filmen dör fyra (4) personer totalt. I den senaste dör 2,6 personer. I minuten. Naturligtvis finns inget vetenskapligt bevis för att en hög body count leder till en misslyckad film, men i det här fallet känns det som att den ständigt växande högen av skjutna, sprängda, brända och pilgenomborrade lik skymmer den redan undangömda och välkamouflerade handlingen. Med endast en lätt överdrift kan man gissa att Stallones repliker skulle kunna få plats på en pappersservett, skriven med tjock tuschpenna. Orden \"Go home\" utgör kanske hälften av den massan. På baksidan av samma servett är förmodligen den så kallade handlingen beskriven men inte på långa vägar räcker den till att torka upp all den skit som väller fram som en följd av detta.

Två saker önskar jag hett - att någon av krevaderna, kulregnen eller explosionerna skulle nått genom bioduken och gjort slut på lidandet för mig, och resten av de stackars satar som genomlidit denna trötta, extremt våldsamma, förutsägbara och fullständigt meningslösa ursäkt till film. Alternativt att jag själv lyssnat till Rambos råd till missionärerna tidigt i filmen - \"Go home\".