RecensionFöräldrarna
Föräldrarna är Yasujiro Ozus mest uppmärksammade bedrift och befästs världen över som en av filmhistoriens främsta konstverk.
Vi lär känna ett åldrande par som ska bege sig den långa vägen till Tokyo för att hälsa på sina uppvuxna och numera framgångsrika barn. Med stor förväntan att få krama om sin son och dotter konfronteras föräldrarna istället med kyla och arrogans. En osynlig men ogenomtränglig mur bildas omgående mellan de gamla och de unga. Denna hjärtdrypande historia berättas lågmält och avdramatiserat men ändå med sällan skådad humanitet.
[-]Filmkameran fungerar som en intim voyeur ett par extra ögon som betraktar tillvaron och figurerna men blandar sig inte i livet. Den håller sig hela tiden på lagom avstånd. Ozus så välkända och karaktäristiska kamerateknik är under hela filmen (med ett minimalt undantag) fastspikad i marken och alla former av kamerarörelser är obefintliga. De vackra bilderna som Ozu skapar förefaller följaktligen som tavlor med levande människor inuti. Vad som även bör nämnas är den så ofta väldigt lågt placerade kamera som befinner sig i ögonhöjd med de skräddarsittande japanerna.
Skådespelarna behandlas nästan lika mästerligt som kameran och fotot. Regissören låter aktörerna befinna sig i endast en sinnesstämning nästan genom hela berättelsen. Fadern förefaller som en förvirrad men djupt sympatisk gammal man vars stora sorg och brustna hjärta inte utrycks verbalt utan lyser istället igenom hans så uttrycksfulla ögon och mimik. Det antar jag är till viss del Ozus triumf som subtilt dirigerat honom.
Sekvensen när modern spenderar en tid med sitt barnbarn är både emotionellt gripande och visuellt underbart. Hon kämpar innerligt men utan framgång att söka kontakt med sitt barnbarn. Detta framställs mycket effektfullt och fängslande vackert, med ännu en gång mycket låg kameraplacering, i det japanska klimatet. Samtidigt är klippningen från närbild till avståndsbild tajmad in i minsta tiondel och bedårande för ögat.
De handförsedda fläktar som regelbundet används i filmen appliceras mycket effektfullt och intelligent i ett hastigt montage som ett allegoriskt verktyg för egoism och givmildhet. Här betonas också den moraliska nyansen mellan historiens karaktärer.
Då Fadern och modern reser bort är för mig filmens mest gripande stund. Deras saknad av kärlek från barnen och alienation till storstadens omgivning blir allt mer påtaligt här och deras sorg blir allt mer plågsamt här i en dialog som förs genialiskt.
Trots filmens enorma bredd, Ozus djupa spekulation kring människan och livet och den tekniska symboliken är Föräldrarna förbryllande opretentiös och istället fylld med värme och enorm mänsklighet (Där också aktörerna spelar en avgörande faktor).
Vi kan urskilja en väldigt tydlig kontrast i klippningen. Denna sker med en abrupt överraskning där föregående scen skiljer sig enormt gentemot den påföljande i dramatisk och emotionell puls och laddning. Våra intryck och känslor tar en tvärvändning.
En påfrestande men samtidigt formidabel scen uppkommer då vi i publiken och barnen får reda på att modern är döende. Eftersom vi sympatiserar för henne betydligt mer än vad barnen gör så blir vår reaktion starkare än deras. Följaktligen vill vi se våra känslor projiceras i deras karaktärer. Istället uttrycks enbart en minimal sorg.
Det förekommer upprepade gånger ett flertal vackra landskapsbilder som byter av varandra. Dessa avslutar partier och påbörjar andra. De fungerar som korta vackra transportsträckor som får oss att smälta det vi nyligen sett, i lugn och ro.
Dialogen är genuin och smälter samman med skådespelarnas agerande. Ozu tränger in budskapet och syftet i oss. Det framhävs nästan löjligt uppenbart. Samtidigt är dialogen också genialisk och eminent trogen verkligheten. Den oupphörliga realismen i konversationerna förefaller för mig som en satir mot människan. Vår oförmåga att hävda oss, ta initiativ och plats i verkligheten manifesteras i och med detta.
Filmen genomsyras av kvävd sorg och känslor som aldrig tillåts komma upp till ytan. Men i en av filmens avslutande scener kulmineras känslor och åsikter mellan den genuint gode Noriko, vars agerande och beteende avviker här för första gången ifrån det frekventa, och föräldrarnas yngsta dotter. En förlösande och vacker scen som följs upp med en lika fin scen mellan Noriko och fadern.
Föräldrarna är den bästa film jag någonsin sett.
