Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionSmokin' Aces



Fartfylld action i ett adrenalinpumpat tempo med en skön twist på slutet, visst låter det riktigt coolt och häftigt? Men håller det riktigt enda ut, och luktar det inte lite väl mycket plagiat över det hela? Det ska vi ta reda på här och nu.

Storyn kretsar runt Buddy ”Aces” Israel (Jeremy Piven) som fått en prislapp på 1 miljon dollar på sitt huvud av Maffiabossen Primo Sparazzi (Joseph Ruskin). Aces, som tidigare jobbade under Sparazzi, har nämligen lovat FBI att vittna mot honom i gengäld mot beskydd. Det blir dock ingen lätt match för FBI att beskydda honom då Sparazzis utlåtande, 1 miljon till den som tar livet av Aces, snabbt sprids i den undre världen. Snart är varje prisjägare i hela staden ute efter honom, vilket i sin tur urartar i ett internt krig mellan alla parter. Det blir en tuff kamp om vem som ska få sätta sin kula i Aces och få gå hem med belöningen, levande.

Det första som man lägger märke till i filmen är sättet karaktärerna presenteras på, redan här börjar man känna av ett visst os från två rykande hagelgevär á la Ritchie. Det är ganska många personer att hålla koll på och det blir kanske lite små rörigt i början. Själv tycker jag inte antalet karaktärer är något problem, utan det är sättet regissören Joe Carnahan valt att bygga upp dem på. Det är snabba introduktioner i början och sen är det inte så mycket mer på den biten. Man får liksom inte någon som helst sympati eller medkänsla för personer som man knappt vet någonting om. Att många av karaktärerna dessutom känns som kopior från andra filmer gör ju inte saken bättre. Ett plus inom området är i alla fall skådespelarna, Affleck är jag dock inget speciellt stort fan av.

Handlingen överlag fungerar bra och det är fullt ös från början till slut. Det var inte sådär lättuträknat som jag hade förväntat mig och det blir många olika vändningar, kanske lite väl många faktiskt. Carnahan tycks vilja ha det mer twistat, mer komplicerat och mer av allt annat. Till slut är det bara det där ”mer” som finns kvar och det som egentligen var filmen har drunknat i det för länge sen. Ja menar visst är det gott med gräddtårta liksom, men om det bara är grädde så blir det ju inte så speciellt längre. Om ni förstår vad jag menar.

Det hela blir ett lite halvråddigt hopkok av de mesta som heter Tarantino och Ritchie. Resultatet blir aningen platt, melodiöst och saknar sin egen själ. Men trots många knaggliga sidor hos filmen så lyckas ändå Carnahan hålla en kvar och titta på hans spektakel. Actionscenerna är som sagt fartfyllda, våldsamma och blodiga. De helgalna eldstriderna är bra koreograferade med ett strålande foto. Man blir aldrig uttråkad av en film som denna.

Det är för att jag gillar liknande filmer överlag som den ändå lyckas tilltala mig tillräckligt mycket för att ge den en trea. Det och för att vissa scener helt enkelt bara var en ren fröjd att se på med groteskt stora snipergevär och helt sinnesrubbade karaktärer.