RecensionThree Extremes
Three Extremes är uppföljaren till filmen Three som spelades in år 2002. Liksom i Three går Three Extremes ut på att tre regissörer från tre olika länder gör en varsin kortfilm. Kortfilmerna tillhör genren skräck men skräms inte på det sättet som vanliga skräckfilmer gör. Meningen med kortfilmerna är att de ska skrämmas på ett annorlunda sätt, på ett psykologiskt sätt som får oss att tänka till. Till exempel människans sätt att hantera avundsjuka eller hur långt man går för att uppnå någonting. De tre filmerna har det budskapet i sig i någon form. Varje film är ungefär 40 minuter lång. Trots det tycker jag att de kommer in i en ganska djup handling och man får lära känna karaktärerna och se hur deras vardag ser ut.
Den första kortfilmen är Dumplings som även finns i en långfilmsversion. Hong Kong-regissören Fruit Chan är den som följer budskapet mest av de tre regissörerna. Han vill framför allt skrämma de som utsätter sig för plastikoperation och liknande för att se yngre ut. Filmen handlar om en medelålders kvinna, Lee, som en gång i tiden var en känd skådespelerska i Hong Kong. Lee är rädd för att förlora sin man eftersom hon börjar bli äldre. Eftersom hon så gärna vill bli ung igen ser hon sin sista utväg att gå till Tant Mei och äta hennes Dumplings, som tydligen inte bara gör så att man ser yngre ut, utan man blir yngre. Filmen kretsar om hur hon långsamt blir yngre men tycker att det går för långsamt, och hur lågt hon sjunker för att bli ung igen, med tanke på vad Tant Meis dumplings egentligen innehåller.
Dumplings är den mest skruvade filmen. Den har en väldigt färgglad miljö och är snyggt filmad. Man märker att designer och arkitekter har tagit stor plats i besättningen. Skådespeleriet är också helt okej. Jag tycker att Ling Bai (tant Mei) gör bra ifrån sig som en väldigt fri och ungdomlig person. Trots att den är väldigt snyggt gjord, så passar den inte riktigt som en kortfilm. Det finns många sidohandlingar som inte riktigt får plats i den korta speltiden, vilket innebär att sidohandlingarna är väldigt korta, de tar slut efter bara några få scener. Jag tycker att de skulle ha koncentrerat sig på huvudrollen mer och att man fick se filmen lite mer ur hennes perspektiv. Men Dumplings är en väldigt intressant film.
Den andra kortfilmen heter Cut. Och är regisserad av den sydkoreanske regissören Park Chan-wook som är mer känd som regissören till hämndtriologin. Cut är hans första skräckfilm och trots att den definitivt inte är läskig så tycker jag att han lyckats bra. Själva filmen handlar om en ung regissör som håller på med sin nyaste film. Efter att ha spelat in klart för dagen åker han hem. Väl hemma så är hans fru inte där. Plötsligt släcks alla lampor i det stora huset och han tänder sin tändare för att se något. Plötsligt kommer någon och sprutar någonting på honom och tändaren.
Hursomhelst så vaknar han upp i kulisserna där han spelar in sin film. Han ser sin fru sitta en bit ifrån honom med massa trådar fastspända på henne som en marionettdocka. Då upptäcker han att han har ett gummiband runt magen och andra änden av bandet är fastknutet i vägen, så att han är fast i väggen och bara kan gå några meter innan gummibandet säger stopp. En man är där inne. Det är han som kidnappat dem. Han har varit med som statist i alla regissörens filmer och han säger att regissören är för snäll och vill att han ska bevisa att det finns en ond sida hos honom. Varje gång han misslyckas med att vara elak, hugger han av ett finger av hans fru som sitter fast i alla trådar.
Många tycker att Cut är den sämsta filmen men jag tycker faktiskt att den är riktigt bra. Kulissen, där filmen utspelas, är riktigt snygg med sitt svart-vit rutiga golv. Filmen har också bra musik i sig, framför allt pianospelet som är med ibland. Det passar bra med miljön. Skådespeleriet är också ganska bra. Speciellt Won-hie Lim (kidnapparen) som var väldigt bra som kidnapparen. Han var väldigt rolig i ena sekunden men kunde bli väldigt läskig i nästa sekund. Tydligen var han tvungen att ändra sin dialekt när han spelade sin roll. Det som jag inte gillar i filmen är när regissören ska göra olika saker för att bevisa att han är ond, de var oftast väldigt lama. Det är mest bara prat och liknande. Det skulle ha varit mycket bättre om proven skulle vara lite mer åt Saw hållet. Park Chan-wook sa att största utmaningen med att göra en skräckfilm var att komma med en originell idé. Den var faktiskt ganska originell film men möjligtvis hade han fastnat i sina hämndfilmer lite grann, och filmen var långt ifrån en skräckfilm men den är ändå helt okej. Jag tycker att den är bättre än Dumplings.
Den tredje och sista filmen är den japanska filmen Box av Takashi Miike. Box är en väldigt stillsam och lugn film, men är ändå den film som innehåller mest skräck. Huvudkaraktären Kyoko har massa konstiga drömmar. Drömmarna verkar vara kopplade till hennes syster Shoko som dog när hon var liten. Shoko verkar skylla sin död på Kyoko.
Box är den längsta filmen. Den är väldigt lugn och har inte så mycket musik i sig, men när det är tillbakablickar på Kyokos och Shokos barndom, så är det inget ljud alls förutom speldosmusik i bakrunden, vilket jag gillar. Kameran står oftast stilla i en vinkel också och det är inte mycket närbilder och det gör så att filmen känns ännu mer stillsam. Skådespelarna gör en helt okej insats och jag tycker att den unga versionen Kyoko var väldigt bra. Box är ganska bra men ändå lite långtråkig.
Jag blev besviken på Three Extremes eftersom Three var väldigt bra. Alla tre filmerna ligger på en trea, men om jag ska välja vilken som var bäst är det nog Cut eller Box. Men jag gillar själva idén om tre olika kortfilmer från tre olika länder. Det är väldigt intressant att jämföra filmerna om vilken som var bäst. En intressant asiatisk skräckfilm.