Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionAllt om Eva



En skådespelerska med åldersnoja, Margo Channing (Bette Davis), får en till synes naiv men välvillig beundrarinna vid namn Eve Harrington (Anne Baxter) på halsen. Sistnämnda återberättar den tragiska historien om sitt tidigare liv, och Margo, som är trött på falskheten och hungern hos autografjägarna, tar henne till sig. Eve blir Margos understödjande alltiallo. Margos kärlek Bill Sampson (Gary Merrill) undervisar tidigt i filmen om vad teatern egentligen är: den finns över allt, och är tillgänglig för vem som helst. Ett faktum som genom nykomlingens allt annat än smickrande uppsåt visar sig kunna utnyttjas även utanför scenen.

I teaterns och skådespeleriets värld är det förstås av nödvändighet mycket som är ytligt. Strävan efter att \"vara någon\" i samhället tar en i det närmaste ontologisk karaktär, och leker med teaterns metaforer för att fråga oss vad som är verkligt och vad som är yta. Man tycks mena att de synliga ofullständigheterna i längden kan vara helt irrelevanta så länge essensen har överlägsna egenskaper. Vi får så en motsats i en ordentlig och blygsam människa, vars \"tysta kvaliteter\" visar ett rovdjur på väg uppför karriärstegen. \"It is just as false not to blow your horn at all as it is to blow it too loudly\", kommenterar teaterkritikern Addison DeWitt (George Sanders).

Slutsatsen överförs i teaterns termer: den sanna stjärnan är oföränderlig och evig (hon blir inte \"gammal\" trots allt), och har en karisma som drar människor till sig. Den machiavelliska karbonkopian tvärtom jagar sina byten och blir inte mer än den autografjägare hon alltid varit. \"Karriären\" som människa får helt plötsligt ett högre värde, och när detta används som kontrast till \"this megalomaniac society\" ges filmen ett aningen humanistiskt drag. Det är trots allt en behaglig idealism som hyllar det äkta, men den avvägs precis lagom av filmens knivskarpa cynism, som ger oss en än mer välbehövlig titt in i samhällets verklighet.

Dialogen är inte realistisk, men det lär inte ha varit någon större angelägenhet i sammanhanget; de teatraliskt betonade replikerna är mer än något annat tänkta att fungera som medium för den briljante manusförfattaren och regissören Joseph Mankiewicz idéer, vilka som kontrast är kusligt verklighetstrogna. Rollsättningen är mycket tillfredsställande, med ett enda undantag: Anne Baxters skådespeleri är särskilt till en början föga övertygande. Bara delvis är hennes ytlighet lyckad med tanke på filmens tema. Hur som helst löser man Baxters brister bland annat genom att hoppa över de omtalade teaterscenerna Eve enligt utsago spelar så väl. (Dessa luckor hade varit förståndiga oavsett Baxters insats) På det hela taget är filmen full med sådana och andra smarta lösningar. Som övrig kritik kan nämnas att slutet tyvärr är en liten överdrift av temat, även om symboliken i spegeln är träffande.

Filmen tar upp rädslan att förlora status och öka i ålder, och är på det hela taget säkerligen främst en kritik av den amerikanska typen av i det närmaste neurotisk framgångssträvan anno 1950, men när man ser den ett halvsekel senare får den en mer universell karaktär. Med Davis och Sanders i spetsen är \"All about Eve\" en oförskämt underhållande resa i psykologin hos en typ av människa som använder alla sina talanger till att hämnas på den värld som gjorde henne oförmögen att älska eller älskas. Man inser snart att förhållandet mellan insats och belöning har tagit märkliga proportioner när hon kravlar runt under ytan som en omedveten varning om allvarliga klavertramp i den mänskliga evolutionen. \"It's funny, a woman's career. The things you drop on your way up so you can move faster\", säger Margo, som om hon kommenterade hela civilisationens brådska, och med sorgsen blick såg allt vi tappar på vägen.