RecensionChildren of Men
Children of Men är rent visuellt ingen fröjd för ögat. Dystra färger och miljöer som präglar den deprimerande stämningen i filmen för att ge oss den riktiga känslan av olyckliga människor som blivit tvångssteriliserade och lever utan barn. En auktoritär stat som styr med järnhand i samhället, flyktingar som nekas rättvisa och jämställdhet i landet och miljön som är helt bortom räddning. I denna världen lever Theo Faron (Clive Owen), en före detta aktivist som numera lever enligt rutin. Han sover, äter, jobbar, går ärenden, besöker samma människor dag in och dag ut, utan att känna något vidare för sin omgivning som gått förlorad.
Mitt i eländet får Theo ett uppdrag om att hjälpa en gravid flyktingkvinna, Kee (Claire-Hope Ashitey), den första gravida kvinnan på 20 år, att ta sig till fristaden. Året är dock 2027 och att föra en gravid kvinna till fristaden är inte bara svårt utan näst intill omöjligt med tanke på hur sträng kontrollen av flyktingar är, som nästan kan liknas vid hur ett nazi-Tyskland skulle se ut i framtiden, bland annat med check-point Charlie-liknande kontroller, beväpnade väktare, bussar fulla med flyktingar som slussas ut till enorma flyktingläger. Ja, som ni kanske märker blir det ett uppdrag som är allt annat än lätt
Vad är det då som gör filmen värd att spendera två timmar på? Den är inte enbart sevärd på grund av Cuarón bakar in vår stundande miljöförstörning, dagens flyktingpolitik, de religiösa konflikterna runt om i världen, samt ger våra stora världsledare en rejäl känga i filmen.
Utan Children of Men har en bra berättelse att förmedla som är värt att ha i åtanke och som förhoppningsvis får oss att börja fundera utöver filmen, på vår egen omvärld. För tänk om någon bestämde åt oss att fortplantningen skulle upphöra för att ingen annan skulle få ta del av vår destruktiva värld, eller att ge upp hoppet om miljön, när det faktiskt finns resurser att tillgå? Eller att inte ha viljan att hjälpa andra människor i nöd? Det tror jag inte skulle vara särskilt uppskattat och skulle resultera i krig, våld, protester och revolt så som i filmen, som dessutom har rätt så mycket action att bjuda på.
För övrigt är filmen välspelad, med bland andra Clive Owen, Chiwetel Ejiofor, Julianne Moore och Claire-Hope Ashitey. Ashitey som för övrigt är en favorit i filmen. Snygga visuella (om än dystra) bilder, passande trist och grå omgivning, bra filmatisering och bra budskap. Musiken var möjligtvis lite blygsam och inte riktigt gav något vidare intryck, men det kunde bero på att ljudeffekterna möjligtvis hade ett större utrymme?
Slutligen, en film definitivt värt att spendera två timmar på.
