RecensionThe Squid and the Whale
Jag älskar filmer som skildrar dysfunktionella familjer. Jag vet inte varför, men filmer som innehåller ingredienser som otrohet, sexuella avvikelser, cyniska familjefäder, uppgivenhet och förbjuden kärlek brukar falla mig i smaken. The Squid and the Whale innehåller allt detta och lite till.
Filmen handlar som sagt om en familj, en familj där föräldrarna går igenom en svår skilsmässa och där barnen hamnar i kläm. Fadern (utmärkt spelad av Jeff Daniels, det var länge sen jag skrattade så mycket åt en rollfigur) är gammal författare och största förebild till den äldsta sonen, men det visar sig att han inte är en så hälsosam sådan. Den yngre sonen däremot, han avgudar sin mor, en otrogen kvinna som är mycket talangfullare än sin man när det gäller skrivandet, men hon är inte mycket bättre förebild hon. Ju mer komplicerad skilsmässan blir, desto mer skadas barnen psykiskt då de tvingas välja sida och ju sjukare saker gör de för att uttrycka sina depressioner, i denna historia som sakta men säkert utvecklas till ett mästerligt tragikomiskt och skruvat drama.
Ett mästerligt drama där barnskådespelarna övertygar enormt, dialogen är bitande rolig och träffsäker på ett bittert och mycket Wes Anderson-aktigt sätt. Genom hela filmen så märks det att regissören Noah Baumbach inspirerats mycket av sin \"läromästare\" Wes Anderson (Baumbach har varit med och skrivit manus till Andersons film \"The Life Aquatic with Steve Zissou\" och Anderson är också producent till denna film), vilket bara är positivt. Utan den inspirationen så hade denna film troligtvis inte varit lika fulländad, och sannerligen inte lika rolig. Men Baumbach är också, enligt min mening, skickligare än Anderson på vissa punkter i filmskapandet; då Andersons filmer oftast är absurda och underbara (\"The Royal Tenenbaums\", \"Rushmore\", etcetera), men också lite för mycket, karaktärerna är lite för utflippade, lite för extrema. Karaktärerna i \"The Squid and the Whale\" må vara tragiska och på gränsen till nervsammanbrott, men de blir aldrig orealistiska, oautentiska. Och det är kanske största anledningen till att denna historia blir mer än \"bara en bra film\", den blir ett mästerverk.
Att regissören har upplevt mycket av det som skildras i filmen i sin egen barndom bidrar också förstås till den äkta och genuina känslan. Det hade inte behövt bli så, ofta när regissörer ska skildra sin egen barndom så blir det sliskigt, sentimentalt och överdrivet, eller alldeles för storslaget. Baumbach låter istället det fula vara fult, det tråkiga vara tråkigt samt det bittra vara bittert. Jag står fast vid det jag skrev i första stycket, \"The Squid and the Whale\" har verkligen allt och lite till, vilket gör den till 2006 års bästa film (tillsammans med \"Science of Sleep\").
Extra plus för att filmen vågar ta slut innan handlingen ältats sönder och för att den inte faller i den förrädiska lyckligt-slut-fällan.
