Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionMaktens rus



När den så kallade Elf-skandalen uppdagades i slutet av 80-talet kom det fram att politiker och höga chefer i oljebolaget Elf Aquitaine hade försnillat summor på hundratals miljoner, och spenderat dem på politiska tjänster, älskarinnor och lyx. Affären har fått tjäna som inspiration för Franska vågen-pionjären Claude Chabrols nya film. I ”Maktens rus” heter företaget FMG och Isabelle Huppert (från ”Pianisten” och ”I Heart Huckabees”) spelar domaren Jeanne Charmant-Killman, en idealistisk arbetsnarkoman som gjort det till sitt livs uppgift att utplåna korruptionen och att släpa dess syndare till korset.

Maktbegreppet är som titeln antyder centralt i Maktens rus. Ju fler av de ”fat cats” Jeanne fångar, desto mer beroende blir hon av sin ställning. Hon blir alltså mer och mer bunden till sin accelererande makt, och filmens konflikt består i hur mycket Jeanne kan tillåta sig själv att absorberas av sin position på bekostnad av sitt privatliv och sin integritet.

Det märks tydligt att Chabrol influerats mycket av begrepp som könshierarki och könsmaktsordning. Filmens antagonister, de allra högsta cheferna/politikerna, är mycket roligt karikerade som vita män i 50-60-årsåldern, ständigt bolmandes på bisarrt överdimensionerade cigarrer. När de diskuterar Jeannes upprensning i företagshierarkin (hon benämns förövrigt aldrig som något annat än ”den KVINNLIGA domaren”) beslutar de sig för att erbjuda henne en befordran och att samtidigt ge henne en kvinnlig assistent. ”Kvinnor gillar att bråka med varandra” resonerar de, och utgår från att denna manöver ska neutralisera hennes framfart. En tankvärd illustration av hur patriarkatet dunkar sig självt i ryggen samtidigt som det medvetet utnyttjar systerskapets inre splittring!

Intrigen förs näst intill uteslutande framåt av dialog mellan karaktärerna. För det mesta fungerar det, men tenderar då och då att slå över till att bli tröttsamt. Vid dessa tillfällen drämmer Chabrol oftast till i huvudet på åskådaren med en dramatisk vändning för att ruska liv i denne, som en bilolycka eller ett inbrott, och kan på så vis fortsätta att berätta med tittarens fulla uppmärksamhet. Skådespeleriet är bra, även om Isabelle Hupperts insats kanske inte är så fantastisk som vissa vill få det till. Hon gör ett svalt och nedtonat porträtt av en människa som i allt för hög grad lever för sitt arbete, varken mer eller mindre än så, och hon gör det skickligt. Men det hade förmodligen varit intressantare om hon hade försökt sig på en lite mer expressiv rolltolkning.

I slutändan är Maktens rus ändå en sevärd thriller om korruption och maktstrukturer. En brasklapp dock: Jag hade själv inga förhandskunskaper om Elf-skandalen innan jag såg filmen, och därför misstänker jag att jag missade ett flertal referenser till denna. Så det skadar nog inte att läsa på lite innan man bestämmer sig för att lägga pengar på en biobiljett.