Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

RecensionTre systrar & en mamma



Diane Keaton! Inte har hon varit med i särskilt många kassa filmer. Jag försökte, innan jag såg Tre Systrar och en Mamma, komma på en dålig film hon varit med i och jag kom inte på någon på rak arm - ett gott betyg om något - och sen funderade jag vidare och kom på att de flesta filmer jag sett med Diane Keaton har varit Woody Allen-filmer och eftersom Woody Allen är något av en husgud kanske det handlar mer om Woody. Nåväl, jag tänkte att inte kunde det väl bara vara Woodys förtjänst och om Lauren Graham dessutom är med, så kan det ju inte bli dåligt.
Oj. Så. Fel. Jag. Hade.

Filmen börjar bra, ett sött svartvit ihopklipp av massor av mödrar med sina döttrar, meningen är att man ska tänka: ”Aaaaww, så sött!” och visst, det funkar. Sen börjar eländet…
Det första vi får se är Mandy Moore, som vi får reda på är huvudrollen, och hon har det lite svårt med killar. Givetvis måste mamma Diane Keaton hjälpa henne att hitta en vettig kille! Syrrorna Lauren Graham och Piper Perabo skrockar lite när mamma Diane ringer upp dottern Mandy och får reda på att hon är i färd med att ligga med en kille som råkar vara icke omskuren (en poäng som går rätt förlorad i vår del av världen) och hon får en massa tips av morsan och syrrorna med lite halvbilliga sexanspelningar. Sen låter antingen regissören Michael Lehman eller manusförfattarna Karen Leigh Hopkins och Jessie Nelson sina karaktärer anspela på sex i alla dess former i en timme och fyrtio minuter. Behöver jag säga att det är som att se på valfri high school film typ American Pie? Det är omskurna penisar, det är sexsidor på nätet (som den ”utsvultna” Diane Keaton givetvis tycker är jätteintressant, men åh, så pinsamt) och det är asiatiska massöser som tycker att mamma Diane behöver något hårt.

Om man försöker bortse från den otroligt taskiga formen filmen presenteras i så återstår en fånig story om en ung flicka som tydligen måste hitta Mr.Right redan innan hon fyllt 30 och en hysterisk mamma som försöker ledsaga dottern men egentligen kanske försöker hitta sig själv och två syrror som har välordnade liv med man och barn eller barn på gång. Det är klyschor på klyschor på klyschor på…

Jag är inte den som är den. Mainstream-film bygger ju till stor del på klyschor som vi har sett förut och ska tycka är lite smågulliga och jag skulle givetvis kunna ha överseende med klyschorna om det var så att skådespelarprestationerna var något att ha. Men, HERREGUD! Vi har en Mandy Moore som skulle ha låtit Scrubs varit slutet på hennes skådespelarkarriär, vi har Piper Perabo som lite ärtig som bara är jobbig, Tom Everett Scott som en slemboll (som ändå är attraktiv?) och ensamstående pappan Gabriel Macht som är lite rough-around-the-edges. Det enda som räddar filmen från total katastrof är Lauren Graham, som får alldeles för lite tid på vita duken, som systern som blivit psykolog. Diane Keaton är okej, men spelar över så pass mycket att det bara blir jobbigt.

Givetvis måste Mandy Moore visa upp att hon fortfarande kan sjunga och ska givetvis ha med sig sina syrror och morsan också givetvis. Resultatet är allt annat än behagligt. Att svenska importören av filmen döpt filmen till Tre Systrar och En Mamma på svenska och skippat titeln Because I Said So är lite beklagligt, då originaltiteln känns lite mer berättande. Det gör visserligen den svenska titeln också, men det blir så felriktat.

En fråga som jag ställer mig själv är om det är så att Karen Leigh Hopkins och Jessie Nelson tror att tjejer uppför sig som killar uppför sig i filmer när det gäller att prata om killar/tjejer eller om det är Michael Lehman som kört över dem och bestämt sig för att tjejer uppför sig så?