Alla kommentarer averc

The Fall	2021-07-17
Gillar Singhs cinematografi; inte bara foto eller scenografi, utan hur han sammanfogar det, och i en story som inte skulle kunna framställas på annat sätt. Det är unikt, och i ordets rätta bemärkelse "cinema". Filmens verkliga stjärna är förstås Catinca Untaru. Om hennes bidrag är ren talang eller om Singh som regissör har en extra talang i det hänseendet vet jag inte. Hursomhelst är det en skandal att den här filmen inte fått mer uppskattning. Kanske inte ett mästerverk i alla aspekter, men det är långt över och bortom all massproducerad genomsnittlighet.
Sound of Metal	2021-04-02
Både drabbande och feel-good, en berättelse om isolering och gemenskap, pånyttfödelse och kreativitet, förmågan att med det mest grundläggande gå vidare, skapa liv och mening. Om inte helt orginell i alla aspekter så i alla fall tillräckligt avvikande från det förväntade för att bli sevärt och faktiskt något exceptionellt. Det finns mycket här att titta närmare på, vilket gör den värd att se om och om igen. Det är en existentiell film, något hantverket är troget. Det ljudmässiga är såklart centralt och har gjorts för oss som inte har några nedsättningar av hörsel. Det funkar, tycker jag. Avvägningen mellan de dövas tillstånd och oss utifrån. Just under tiden jag såg filmen jobbade jag med att montera liknande hörselapparater som dyker upp mot slutet av filmen. Det förtar lite, för det känns som reklam. Men återigen görs ljuddesignen på ett adekvat sätt, för jag kände igen mycket av ljudförvrängningen. För den som berörs är det absolut en film att se igen.
Om det oändliga	2021-03-21
Är osäker på om den här ger något annat eller nytt som inte redan har utforskats i Anderssons tidigare filmer. Det hela känns bara upprepande, tomt, estetiskt. Det är väl allt han har kvar, estetiken. Han har fastnat i sin egen värld. Den underliggande nostalgin och pessimismen blir bara banal. Han försöker fullända något som redan är passé.
His House	2021-03-15
Mycket bra, nyanserad take om en sårad familjs flyktingsituation som med skräckgenrens element ger ett både mångsidigt och gripande porträtt utan att falla tillbaka i klichéer. Det okulta inslaget är genomgripande och går, i min mening, något överstyr mot slutet. Är det en exotifiering? Det kan jag inte riktigt avgöra, men det förtar något av storyn. Gillar hur koncentrerat allting är utan att bli en filmatiserad scenföreställning eller monolog. Den främsta förtjänsten är helt klart de två huvudskådisarna Dirisus och Mosakus prestationer som trots story och allt aldrig blir överdrivna. I slutändan ett mycket effektivt berättande om flyktingexistensen och integrationens nyanser.
Random Acts of Violence	2021-03-12
Inte riktigt så originell som den försöker vara, men ändå tillräckligt underhållande för att man ska stå ut de 80 minuter den tar i anspråk. Atmosfären funkar (extremt 2020 med RGB-färger och hastigt blinkande ljus som i en gamernörds otyglade fantasi) och slashertroperna också (mindre gore än tortyrporr-eran dock, tack och lov). Men idén om att en författares kamp med verket inlemmas i verkets utveckling är, såklart, ganska gjord. Det är inte dåligt gjort, och vad jag vet aldrig i den här genren, så det får man väl ge den. Men det är inte så märkvärdigt. Det är knappt anmärkningsvärt. Det är mest bara en popcornfilm för den som har tiden över.
Insurgent	2020-11-27
Det mesta som man kan säga om föregångaren Divergent kan man också säga om Insurgent, med tillägget att skådisar, manus och CGI alla är sämre, av någon anledning. Kanske hastades allt igenom. Det är dock inte ursäktligt. Mest av allt är det manuset som fallerar. Man missar ingenting om man missar den här filmen. Den är överflödig och lätt glömd. Det är synd eftersom det finns en grundstory som förtjänar bättre. Och det gör bara inkompetensen mer upprörande.
Divergent	2020-11-26
En uppenbar Hunger games-kopia men med en ändå relativt intressant premiss. Överlag kompentent genomförd trots mindre än A-klass gällande manus, skådisar och CGI. Mycket av kritiken beror helt väntat på jämförelserna som skaparna själva har försatt sig i. Man kommer helt enkelt inte undan den hårda skärskådning som kommer med kommersiell upprepning, vilket ärligt talat inte är helt fel. Men om man bara tar det för vad det är - en halvsubversiv tonårsaction i scifi-miljö - så är det mediokert, inte dåligt. Om du har två timmar över och något alkoholhaltigt att dricka under tiden så är det inte nödvändigtvis utan ett visst nöje.
Robin Hood	2020-11-24
Inte så dåligt som vissa vill påskina. Försöken att göra centrala troper från originalmaterialet relevanta i en samtida kontext görs ändå mer eller mindre adekvat; tänker på anonymiteten (och mytskapandet), maktkritiken, motståndet. Egentligen ingenting görs dåligt. Men är den bra? Verkligen inte. Den mest framträdande bristen ligger i överflödet. Inte av action och effekter - det är ursäktbart - men i allt den försöker att säga men inte ger tid. Filmen är fullproppad men det hela blir förhastat, så karaktärer blir karikatyrer, världsbyggande blir kulisser, och sensmoral blir plattityder. Underhållande, på ett sätt. Men på många andra sätt underväldigande.
Mr. Right	2020-11-10
Ibland är det svårt att avgöra hurvida det är regissören som klantat till det eller om manuset var uselt från början. I det här fallet tror jag det är både ock. Rockwell är såklart utmärkt som alltid. Kendrick överspelar (eller är det regissören som tappat bollen med den här talangen?). Småkul emellanåt, men som helhet är den svår att ursäkta. Vändningarna är halvt originella, och halvt inte så mycket. Helheten är lika halv. Funkar troligen bäst med lite förstärkning innanför västen.
Dumbland	2020-08-07
Många (de flesta) av Lynchs kortisar känns mest som experiment (om man vill vara snäll) eller som rena shitposts. Det finns dock undantag. DumbLand är ett av undantagen. Från början en serie korta vinjetter av absurda situationer med karikatyrer av white trash, adekvat nog tecknat och animerat på ett lika basic sätt - här samlat i följd; kanske det enda sättet att se det hela utan att tappa intresset eller fattning. Allt är primitivt, barnsligt, helt utan ursäkter (har nog aldrig hört Lynch svära så frekvent) och, faktiskt, med en underliggande intelligens som annars inte är lika uppenbar i Lynch övriga verk. Det är nog mest för Lynchfantaster och komplettister, och inte så mycket för den blåögdade filmtittaren.
Movie 43	2020-08-04
En serie sketcher som på ingen grund alls kopplas samman och av någon anledning lanseras som en film. Från löjligt till skrattretande, en eller annan kanske ger ett skratt. Det måste tas för vad det är; disparata inslag som möjligen underhåller en stund. Vad det inte är, är en film. Det är inte riktigt heller porr, för varje fulländning bryts av, för att tillåta distribution. För porr är annars vad den söker efter och vill att betraktaren ska begära. Nästan alla sketcher innehåller de elementen; sexiga kvinnor, nakenhet, onanistisk repetition, camstreams och inte minst knulldockor. Att toppnamn har attraherats till den här produktionen är nog egentligen det enda som fick den att produceras från första början.
The East	2020-08-03
Gröna anarkoterrorister - enligt den stereotypa mallen - infiltreras av en undercoveragent i sin exceptionellt välorganiserade konspiration som söker upp och terroriserar enskilda kapitalister. Vi ser det hela från agentens perspektiv. Hon är, såklart, övermänskligt uppmärksam och utrustad med precis rätt egenskaper, som teckenspråk och Bourneliknande närkampsfärdigheter. Gruppens gemenskapande äger rum i det fattiga och upplevt "naturliga" som de rör sig igenom, och punkteras av oväntade och orealistiska inslag av materiella tillgångar (dyra kostymer och klänningar, etc, för att inte tala om dynamit och skjutvapen). Smågruppens interna spänningar och begränsningar blir inte riktigt belysta, delvis för att dess utveckling komprimeras och dess historia döljs. Kan allt det här skyllas på formatets begränsningar? Kanske delvis, men den politiska förförståelsen genomsyrar det hela. Agenten får sympatier för terroristerna, mest på känslomässiga grunder och anekdotiska bevis för enskilda missförhållanden (i kontrast till en förståelse av systemiska orättvisor). Om än hyfsat professionellt genomförda skådespelarinsatser, så är de så tomma och inbördes paradoxala som storyn kräver. Stereotyper mer än komplexa personer. Enkla psykologiska modeller istället för politiskt komplexa förhållanden. Filmen bottnar i en dåligt döljd intention som först begränsas av en kritiskt fattig förståelse och sedan av det komprimerade formatet som begränsar nyanser. Jämfört med andra filmer med liknande intentioner är denna kanske att föredra, men den är, i slutändan, precis så radikal som man kan räkna med; dvs inte alls.
Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga	2020-07-11
En dussinkomedi som hypats pga Eurovision. Den levererar ett och annat skratt, men inte konsekvent genom de utdragna två timmarna som den här filmen tar i anspråk. Om nedkortad en halvtimme kanske omdömet skulle vara annorlunda. Men det här är på de flesta plan överdrivet, även för en komedi. Bäst är McAdams, sämst är Ferrell själv, tyvärr. Det är eventuellt en bra representation av Eurovision, vilket är mer än jag kan bedöma. Men kan inte komma ifrån känslan av att det hela dras ut, att romantiken är påklistrad och att det hela saknar en kritisk distans. Campyheten gör en kullerbytta två tredjedelar in och landar i komplett banalitet. Det är inte komik, eller satir eller någonting alls. Det är platt.
Den sista striden	2020-05-29
Det här är en liten pärla med flera innovativa drag (ta bara det baklängesflygande planet!) som trots låg budget känns cutting edge (för sin tid) och definitivt visar på Bessons förmåga som filmskapare. Det svart-vita utnyttjas briljant för effektiva bilder och scener, och bristen på dialog likaså. Eventuellt skulle man kunna anmärka på överanvändningen av musik. Tror att en mer lågmäld eller tystlåten inramning skulle komplettera det visuella bättre. Storyn är ändå det centrala, men vad den vill åt är något tvetydigt. Språklöshetens ensamhet? Ensamhetens desperation? Kanske nihilismens absurditet? Ett mirakel sker i mitten av filmen som förändar lite; man undrar vad poängen var... Och det är inte det enda insticket som förvånar och förvirrar. Till slut undrar man om det fanns en sammanhängande idé eller om det mest bara var experiment. Senare delar förklarar lite eller ingenting. Det drar såklart ner på intrycket, även om det finns mycket att uppskatta med den här filmen. Mest för entusiaster, troligen, och mindre för den vanliga filmtittaren.
Flashdance	2020-05-29
Det här är vidrig klasskollaborationistisk propaganda, taffligt döljt under flashiga tutt- och rumpspektakel. Fullständigt vedervärdig. Någon borde ha avrättats för det här. (Är bara ca 20% ironisk här.) Spektaklen är relativt välgjorda och, såklart, förföriska, men det är inte film. Nån har skrivit att det egentligen är en lång musikvideo, vilket jag nog kan instämma i. Musikvideo med en banal romantisk story intryckt som ursäkt. Proffsigt stiliserat och filmat, vilket är filmens enda behållning. (Det finns ett case för motsatt perspektiv genom Richie-karaktären.)
Ansikte	2020-05-20
En liten pärla. Polsk landsbygd, arbetarklass, konservativ mentalitet i möte med det avvikande och groteska. Ett fångande foto (som utnyttjar en slags utsuddning av periferin för att fokusera uppmärksamheten) och realistisk sceneri som bara avbryts med instuckna metalstycken och vad som framstår som absurda mediainslag, men som nog i själva verket är relativt korrekta återgivningar. Några inslag avviker, som den extremt komiska scenen där huvudkaraktären driver med ett gäng katolska exorcister. Flera komiska situationer äger rum under filmens gång, men sett till helheten är tragiken den mest genomgripande aspekten. Romantiken är också genomgående men slarvas bort något, för att bara användas emotionellt snarare än strukturellt. Som utomstående är det såklart svårt att bedöma hur väl speglingen av polsk mentalitet egentligen är, men som film är det både gripande och ger en känsla av autenticitet. Även om betyget, gällande filmen som film, är bara strax över medel så skulle jag säga att filmen som social kommentar är av högsta relevans.
Spårlöst försvunnen	2020-05-02
Inte första gången mina förväntningar grusats, det är i mångt och mycket självförvållat, men kan ändå inte riktigt förstå alla de superlativ den här filmen, och i synnerhet filmens slut, har åtnjutit. Jag ser det bara inte. Det är något speciellt med stämningen, och strukturen är väl hyfsat innovativ, kanske. Men utöver det ser jag inget utmärkande i varken skådespeleriet, som stundtals är ganska parodiskt, eller behandlingen av psykologin och motiven som ligger bakom storyn, som i slutändan är ganska platt. Det är en ok och sevärd film, men verkligen inte märkvärdig.
Spawn	2020-04-21
Den enda behållningen med den här filmen är Leguizamos insats. Den var oväntad och imponerande. I övrigt en besvikelse rakt igenom. Och det säger jag som en pre-teen fan av serietidningen.
In Dubious Battle	2019-01-10
Inget mästerverk på något sätt; i alla aspekter kan man anmärka på något, men det duger ändå, det är ok som hantverk. Om den lever upp till boken kan jag inte avgöra (måste läsa den först) men jag blir väldigt sugen på att läsa. Ambivalensen finns där, både det uppviglande, upproriska, och det pessimistiska, defaitistiska. Så är draman, precis som verkligheten. Något att inspireras och lära av. Bristerna ligger mest i förhastade händelseförlopp, vilket kanske helt enkelt är ofrånkomligt med det här formatet. (Eventuellt skulle man kunna säga att manuset brister.) Det gör den också dubbelt angelägen att närmare analysera. Som radikal skulle man ju vilja se mer av själva organiseringen, det mer minutiösa arbetet på marken. Det är inte alls överraskande att filmen istället lägger fokus på dramatik och retorik. Gott så för en dramatisering.
Häxan	2018-11-10
Härligt experimentell i formatet, blandande av fiktion och fakta, dokumentär och spelfilm, vilket utmärker den för sin tid. Som stumfilm används ovanligt mycket text, vilket håller en som tittare extra uppmärksam men är också något störande. Det är ändå en stumfilm som står ut, som utmärker sig. Tycker att både kostymering och smink (t ex djävlarna) och filmtekniska knep (t ex häxornas flykt till Blåkulla) är, om inte för sin tid högklassiska så åtminstone klart godkända. Det är också roande hur mycket perversiteter och humor som smygits in, hur normföraktande den är, och hur genuint skrämmande den trots sin ålderdom stundtals faktiskt är. Den är inte subversiv enbart i sin historisering av häxjakten, eller den bejakande skildringen av mänsklig, och särskilt kvinnlig, sexualitet. Den är subversiv, mest av allt, i parodiserandet av hierarkier, från klosterväsendets inskränkthet till den moderna psykologins borgerlighet. Det är absolut en av stumfilmperiodens stora filmer.
Don't Breathe	2018-08-24
Gillade de nya knepen för att fånga uppmärksamheten. En klart godkänd uppdatering av skräckformatet. Som vanligt i den här genren är karaktärernas och storyns motivation mycket grund, men eftersom det är en konvention mer än en brist och grunden är i underklassens många desperata existenser är den ursäktad. Den innehåller vändningar som i efterhand kanske inte är så oväntade men som ändå fungerar. Det måste också tilläggas att användningen av tystnad, som Krasinski senare utnyttjade mycket bra i A quiet place, förhöjer intensiteten. I övrigt är det inget som överstiger mediokert. En dussinfilm med oförverkligad potential, skulle man kunna säga. Fast jag är tveksam till om mer kvalitativt hantverk egentligen skulle göra så mycket.
Cargo	2018-08-17
Ett schysst zombiedrama om vikten av solidaritet och att våga ta steget ut i det okända. Inga stora misstag gällande det tekniska, men ofta känns det förhastat i karaktärsutvecklingen och klippningen. Det kan vara en konsekvens av begränsade resurser, eller begränsade förmågor. Vänskapen som uppstår i berättelsens prövning är hursomhelst vacker och inspirerande. Tradition möter påtvingad förnyelse, men desperationen kvarstår, även om den är lite väl kortvarig för att drabba en på djupet. Längre speltid och djupare karaktärsutveckling hade gjort filmen gott. I slutändan blir det mest medelmåttig. Oväntade vändningar i berättelsen, eller i alla fall okonventionella, gör att den står ut något. Dock inte mycket.
LA 92	2018-05-04
Mycket splittrad över den här. Flera bra aspekter, men också flera väntade och systemkonforma. Bland det positiva är t ex det långa perspektivet, att det knyts ihop med Wattsupproret, och mellan raderna med idag (Baltimore 2015, etc). Och inte minst att de fula, motbjudande, hemska excesser som i regel kommer med upproren - tänker på de hemska lynchningarna - speglas på ett naket sätt. Filmen ger en hyfsat bra bild av det kaotiska, ilskan, motsättningarna. En av de påtagligaste svagheterna är att upprorens "omoraliska" sida framhävs över dess radikala, som självklart fanns där, exempelvis i gängens tillfälliga upphävande till upprorets tjänst så att säga, den inte negligerbara insikten som vanns om klass bland många upproriska, och ja, till och med en viss glädje och liv. I slutändan landar filmen alltså i vad man kan vänta sig; en löjligt sentimental - och låt oss säga det rakt ut: LIBERAL - attityd som fegar ur när de grundläggande frågorna börjar formuleras. Men, ändå, en bättring mot vad vi sett tidigare. Och ett viktigt dokument. Bristfälligt, men viktigt.
The Babadook	2018-04-04
Gillar trots de till helheten sett mindre missarna; en stundtals enerverande dålig barnskådis (vilket är ursäktbart), ett något lite för utdraget narrativt etablerande av moderns depression, med en knappt trovärdig eskalering (acceptabelt, men bara det), och en för tidig och tam visning av Babadook. Förutom Essie Davis' klanderfria skådespel och tredje aktens dramatiska fulländning lyckas storyns mening framträda tydligt utan att banaliseras. Filmen hade förmodligen tjänat både stilistiskt och känslomässigt på att vara i svartvitt, som Kent ursprungligen önskade. I slutändan inte så mycket skräck som psykologiskt horrör. Perfekt slut.
Moulin Rouge	2017-12-29
Förmodar att man kan kalla Moulin Rouge! för en typiskt "postmodern" film; blandningen av genre, gammalt med nytt, visuellt och musikaliskt ("ytligt") med mening ("djup"), det verkliga med fantasin, överflöd av intertextuella referenser, osv. Lägg till det förföriska (musiken, färgerna, den snabba klippningen, och - inte minst - kvinnorna) och du är hemma. Det är välgjort, men liksom en för lång musikvideo snart bli påfrestande blir också den här filmen det. Inga pauser tillåts, inget utrymme för att hämta andan. Och när innehållet på det reduceras till en platt kärlekshistoria, platt och likriktad, och lika stereotypt konstnärsblivande, ja då blir det helt enkelt för mycket. Självmedvetenheten är (över)tydlig, det går för långt. Som med karikatyrerna; karikatyrer fungerar bara om de lyfter fram och förlöjligar en underliggande konflikt. Annars blir det fars och spektakel. Referenserna till "Children of the revolution" spelar bara en ursäktande roll, de tonas ner oursäktligt mycket. Men ändå, bortsett från svagheterna finns här ett nyskapande och ett mod som måste respekteras. Idémässigt förlegat, men ett försök med de samtida filmteknikerna. Man skulle med andra ord önska att filmen fungerade som inspiration för andra att fördjupa potentialen, vilket man i efterhand kan konstatera har uteblivit. Ett berömvärt försök, men ett försök som i slutändan misslyckas. -- Men som musikal betraktat? Det är bortom min förmåga att bedöma. Gillar hur "moderna" poplåtar används, hur musik, dialog och bild integreras på ett nära nog sömlöst sätt. Slutligen binds lagren (historien i historien, bilden i bilden, osv) ihop, bara att det är ganska tunt.
Rädda menige Ryan	2017-11-27
Om Spielbergs Saving Private Ryan (1997) kan man såklart anmärka på "amerikanismen," men det är också egentligen det enda man kan anmärka på. Det finns små självkritiska moment, som när fotsoldater i krigets hetta vill hämnas på fiendefotsoldater, och två tre andra incidenter av liknande art. Dessa funkar mest som ursäktande undantag, och genomsyrar inte helheten. Detta är fullt rimliga invändningar. Som jag skriver under på. I övrigt finns ingenting att invända mot. Ingenting. Tvärtom är det ett exempel på tekniskt avancemang inom filmkonsten. På en personlig nivå är det mest soundtracket som irriterar något. I stunder av förödelse och död, som kräver tystnad, lyfter ett mjukt musikstycke åskådaren från att drabbas. Så, i slutändan vill jag sänka filmen för sin ideologiska inramning men kan inte sänka tillräckligt gentemot allt det andra; manus, regi, skådespel, scenografi, foto, och så vidare. På en femgradig skala kan jag inte undvika toppbetyg, även om det är något svagt.
Top Gun	2017-08-21
Som PR för USAs flygvapen är Top gun (1986) en utmärkt film med välgjort kamera- och ljudarbete. Det förekommer också stundtals skådespelarinsatser som inte är pinsamma, som i försöket att spegla vänskapsrelationen mellan Maverick och Goose, en relation som tyvärr aldrig riktigt fördjupas. Relationer och attityder är genomgående macho. I övrigt är den här filmen innehållslös. Värt att notera att filmen inte lämnar skolan förens de sista tjugo minutrarna. Frun till den avlidne andrepiloten ignoreras fullständigt med undantag för en lika kort som klyschig dialog. Slutakten känns tillagd bara för att höja den känslomässiga insatsen en aning. Men också här misslyckas filmen att gå utöver det klyschiga. Pengar och professionell expertis har uppenbarligen lagts på att få snyggt foto, medelmåttiga skådisar samt en sömlös och prålsjuk upplevelse.
Indiana Jones och de fördömdas tempel	2017-08-17
Storyn och tempot är överdrivet, och snabbt, så hastigt att allt annat blir rent löjligt, fånigt. Det är kanske just hastigheten i spektaklet som gör att de annars uppenbara bristerna förbises av många. Överdådighet i färg och kitschig scenografi, ytliga karaktärer och manus, ett äventyr med billiga effekter (inte i monetär mening) och genomgående kokett. "Underhållande" i så måtto som man berusat sig under visning. Komiken misslyckas därför också, vilket annars vore filmens enda räddande drag. Inte ens Harrison Ford gör en godkänd insats här.
Svart måne	2017-06-22
Märklig, rolig, inspirerande, svårbegriplig, minnesvärd, udda, fin, överraskande, pretentiös, amatörmässig. Kort sagt fantastisk.
Rio Bravo	2016-12-14
Har faktiskt svårt att göra annat än skratta åt Waynes ofta ofrivilligt komiska skådespel (framför allt stuntsen, den feminina hållningen, surprise-and-run-move:sen...). Smådetaljer - som när den lejda mördaren i början av filmen tappar guldmyntet lägligt jämte kroppen - och löjliga stereotyper kan inte riktigt bortförklaras med tiden. Tempot, färgsättningen och tonläget är, som många andra också noterat, trivsamt. Men den tunna storyn gör att filmen ändå känns väl lång. Konflikter och relationer mellan karaktärerna är genomgående svaga, men karaktärsbyggandet är acceptabelt, kanske, om det bara hade fått fortgå, men då hade en starkare story behövts. Vill ändå ge filmen ett svagt godkänt. Några bra scener och fina bilder, det ovanligt ovanliga tempot, och ett par märkbara skådespelarinsatser. Sammantaget tillräckligt. (Men nu känner jag mig generös.) -- Western är förmodligen den genre som tilltalat mig minst, och den här filmen gör ingen större skillnad. Varken till det bättre eller sämre.

Nästa sida »