Kom ihåg mig
Glömt lösenord Logga in
Ange din e-postadress så skickas du en länk där du kan återställa ditt lösenord...
Inloggning Skicka

Alla kommentarer avSheepy


Suzume2024-04-16
Makoto Shinkai är tillbaka med en fantasifull anime som drar mer åt Hayao Miyazakis stil. Här finns både magi i form av en människa som förvandlas till en levande stol och talande katter. Handlingen består främst i en vänskap mellan Suzume och Souta. Souta är en ”stängare” och reser runt för att stänga magiska dörrar för att förhindra katastrofer. Suzume stöter av en slump på Souta och blir sedan djupt involverad. Trots att handlingen kanske låter udda finns det en del intressanta teman i filmen. Mest intressant är kopplingen mellan ”dörrarna” och Suzumes tragiska uppväxt. Här är det lätt att dra en parallell att dörrarna representerar upprivna emotionella sår. Filmen hade däremot behövt mer känslofulla och lugna scener som uppmanar till reflektion. En stor del av filmen består av stressade jaktsekvenser och detta gör att Suzume tyvärr placerar sig efter regissörens tidigare filmer.
 
Stendhals syndrom2024-04-15
Filmen har ett intressant grundkoncept och behandlar hur en brutal händelse kan få ihängande psykologiska sår. Paketeringen är däremot inte lika intressant och filmen saknar både energi, puls, färg och minnesvärda scener. Dario Argentos vanligtvis originella stil är som bortblåst och presentationen är mer nedtonad/avskalad. Asia Argento (Dario Argentos dotter) är även något blek i huvudrollen och det hade behövts en starkare skådespelerska för att sälja in det psykologiska traumat.
 
Kär i Paris2024-04-15
En söt och färgstark karamell med imponerande och charmiga insatser av både Audrey Hepburn (som påminner lite om Belle i Beauty and the Beast) och Fred Astaire. Handlingen är simpel och kärlekshistorien saknar all form av trovärdig uppbyggnad. Filmen är däremot självmedveten om detta och lägger sitt fokus på starka dans/musiknummer. Det är till exempel helt otroligt att Fred Astaire är närmare 60 år i denna film då hans ben rör sig precis lika kvickt och smidigt som när han var 30 år.
 
En kammarjungfrus dagbok2024-04-12
En alldaglig men humoristisk Luis Buñuel film som inte sticker ut i hans filmografi. Filmen följer Célestine (Jeanne Moreau som får ett jobb som kammarjungfru på en herrgård. Herrskapet där har alla sina egenheter vilket leder till en del mörk humor. Det mest underhållande mötet är med Monsieur Rabour (Jean Ozenne) som har en fascination för vader, skor och att kalla Célestine för Marie (att lära sig ett nytt namn kräver ansträngning). Det hela är presenterat väl och är småmysigt men filmen saknar en ”hook” för att göra den minnesvärd.
 
Funeral Procession of Roses2024-04-12
Experimentell poetisk hybrid mellan spelfilm och dokumentär av Toshio Matsumoto. Filmen är löst baserad på Oedipus Rex och följer gay-kulturen i Tokyo. Berättandet är något löst och filmen har inte en kronologisk struktur. Många scener är dessutom inte kopplade till själva handlingen i sig utan finns enbart med för att ge filmen en konstnärlig ådra. Filmen bryts då och då av när skådespelarna intervjuas med frågor som rör sexualitet, identitet och kön (intressant nog använde Ingmar Bergman ett liknande stilgrepp i The Passion of Anna som också kom ut 1969). Slutintrycket är något som är intressant och vackert men rörigt presenterat.
 
De bestialiska2024-04-12
Spännande och atmosfärisk skräckfilm vars musik/stämning för tankarna till Alfred Hitchcocks Psycho. Temat är dock något brutalare och mer bestialiskt än vad som är brukligt i Hitchcocks filmer. Filmen gestaltar en kirurg och hans fru som ständigt är på jakt efter tänkbara offer. Syftet är att stjäla deras ansikten för att på sikt återställa deras vanställda dotter. Filmen går ganska långt med detta och presenterar till och med själva operationen där ett ansikte lyfts av i detalj (något som enligt utsago fick flera biobesökare att svimma). Eyes Without a Face är mycket sevärd på grund av dess djärva bildspråk och minnesvärda upplösning.
 
Inferno2024-04-10
Dario Argento följde 1980 upp hans största klassiker Suspiria med Inferno. Detta är förmodligen en av anledningarna till att Inferno idag oförtjänt är en bortglömd lillebror till sin föregångare. Filmen följer en students fascination/besatthet av en bok vid namn ”de tre mödrarna” och efterforskningen av denna leder självklart till blodiga konsekvenser. Handlingen är sekundär för en stämningsfull och effektiv ”spökhus” film där precis allt kan hända.
 
Opera2024-04-10
Ytterligare en välgjord och färgsprakande skräckfilm av Italiens skräckmästare Dario Argento. Opera anses ofta som hans (hittills) sista mästerverk. I Opera blir en operasångare utsatt för terror där en maskerad mördare på ett hänsynslöst sätt tvingar henne att bevittna brutala mord. Som brukligt med Argento ligger fokuset på stilen, fotot, färger och ljud snarare än på handlingen. Till exempel skakar kameran effektfullt i takt till hjärtslagen i ett antal scener. Opera är en minnesvärd och nagelbitande upplevelse.
 
Daddy's Home2024-04-09
En komedi som svingar brett och träffar ibland. Will Ferrell och Mark Wahlberg har bra samspel i deras fadersroller (Brad & Dusty). Deras fejd känns även hyffsat trovärdig. Övriga karaktärer är däremot ganska bleka och frun Sara (Linda Cardellini) borde ha haft en mer intressant roll. Filmen innehåller lyckligtvis en handfull riktigt roliga scener. Höjdpunkten är när de två fäderna ska överträffa varandra i att natta deras barn. Vissa sidohandlingar fungerar däremot inte alls. Till exempel har delen som rör Brads fertilitetsproblem ingen upplösning.
 
The Other Guys2024-04-09
Dussinkomedi som driver med buddy-cop genren. Här är det Will Ferrell och Mark Wahlberg som får spela två poliser med samarbetsproblem på grund av deras vitt skilda personligheter. Båda fungerar skapligt i sina huvudroller och har ett bra samspel. The Other Guys innehåller dessutom underhållande gästspel av både Michael Keaton, Samuel L. Jackson och Dwanye Johnson. Det största problemet är att filmen är alldeles för lång och borde trimmats med åtminstone en halvtimme.
 
Leva sitt liv2024-04-09
Intressant och experimentell fransk film av Jean-Luc Godard som är indelad i 12 kapitel med olika titlar. Filmen följer en ung mor vid namn Nana (Anna Karina) som lämnar sin familj för att bli skådespelare men som senare fastnar i prostitution. På grund av filmens korta speltid blir det däremot aldrig särskilt dramatiskt och vi som åskådare får ingen direkt personlig koppling till Nanas förfall. Kvar är emellertid en tekniskt välgjord, livfull och vackert filmad produktion av den franska nya vågen.
 
Atomic Café2024-04-09
Dokumentärfilm helt utan berättarröst som samlar videoklipp från 40 och 50-talet relaterade till atombomben. Propaganda samlas med informativt material vars syfte var att lugna allmänheten. Vissa scener sticker särskilt ut, till exempel att strålningens effekter var tydligt dokumenterade på grisar men hade ändå hävdade att strålningen inte kunde tränga igenom mänsklig hud. I en annan scen beskrivs en atombombs explosion som något av det vackraste man kan bevittna. Ibland känns dokumentären dock lite ostrukturerad och det hade behövts en tydligare röd tråd.
 
Mad Max2024-04-07
Det är svårt att förstå vad som gjort Mad Max till en så hyllad klassiker. På den positiva sidan innehåller filmen minnesvärda miljöer och flera snygga biljakter. Även om vissa uppenbart snabbspolats för att få hastigheten att se högre ut, vilket i stället får det att se billigt ut. Handlingen är däremot tunn och Mel Gibson är trist i huvudrollen som vägpolisen Max. Dramaturgin som får ”Mad Max” att gå bärsärkagång är heller inte tillräckligt uppbyggd och hans sorg får inte den tänkta effekten för oss som åskådare. Sammanfattningsvis är det en torr film med vissa snygga scener.
 
En djävul till granne2024-04-05
En underhållande svart komedi med minnesvärda insatser av både Tom Hanks och Bruce Dern. Filmens humor är lite speciell och det tar ett tag innan man kommer in i dess rytm. Men efter ett tag är man fast i filmens värld och nyfiken på vad som egentligen föregår i detta vrickade/bisarra bostadsområde. Ska man jämföra filmen med något är nog det närmaste man kan komma en självmedveten, twistad och mardrömslik version av Rear Window korsad med Tim Burton.
 
B som i bluff2024-04-05
En underhållande hybrid av dokumentär och spelfilm. Orson Welles stod för både regi, manus och agerande (som sig själv). Dokumentären handlar primärt om konstförfalskaren Elmyr de Hory men Orson Welles gör tidigt klart för oss att det inte går att lita på allt som sägs i en dokumentär om bedrägeri. Detta unika stilgrepp tillsammans med hybridformen och dokumentärens upplösning gör den synnerligen speciell. Filmens beslut att inte fastna i ett specifikt fack visar sig vara ett genidrag för att göra den minnesvärd.
 
Fredagen den 13:e del 62024-04-05
Del 6 är sista delen av Tommy Jarvis trilogin (del 4-6). Tommy Jarvis plågas fortfarande av syner som involverar Jason. Han beslutar sig därför för att gräva upp hans grav för att försäkra sig om att han faktiskt är död. Tyvärr går saker snett och en plötslig blixt återuppväcker i stället Jason som nu är starkare och dödligare än någonsin. Jason Lives bjuder oss inte på något nytt men den är faktiskt mer actionfylld och underhållande än tidigare delar. Övernaturligheten som filmen kryddas med lyckas även ge lite ny energi till en trött serie.
 
Fredagen den 13:e del 52024-04-04
Del 5 tar vid flera år efter del 4. Tommy Jarvis är nu vuxen och starkt påverkad av händelserna under del 4. Han plågas till exempel av mardrömmar och regelbundna syner av Jason. Något som lett till att han skickats mellan olika vårdinrättningar. Plötsligt börjar diverse mord ske igen av en person i en hockeymask (som ser lite annorlunda ut än tidigare). Faktumet att del 5 knyter väl an till del 4 och dessutom innehåller ett försök till att ha en handling gör det till en av de bättre i serien. Slutet är också minnesvärt även om man tyvärr inte valde att följa upp på det i del 6.
 
Fredagen den 13:e del 42024-04-04
Fjärde delen I Friday the 13th var tänkt att bli den sista och därav sattes titeln ”The Final Chapter”. Filmen gör inget direkt nytt för att förnya serien men regin är något bättre och karaktärerna har lite mer personlighet. En ny ung karaktär vid namn Tommy Jarvis (Cory Feldman) introduceras även och han får någon sorts personlig fejd med Jason (vilken även fortsätter i del 5 och 6). Jason möter kanske inte så överraskande ett väldigt blodigt och definitivt slut i filmen. Men det är svårt att ta kål på en serie där dollarna fortsätter att ticka in.
 
Neighbor for Sale2024-04-03
Filmen innehåller en roll som är mer nedtonad och dramatisk än vad som är brukligt för Will Ferrell. Han spelar en alkoholist som först förlorar sitt arbete och sedan märker att alla hans saker blivit utkastade av hans fru när han kommer hem. Deprimerad, riktningslös och ensam tillbringar han natt efter natt i trädgården samtidigt som han reflekterar över sitt liv. Det är spännande att se Will Ferrell i denna typ av film och det är synd att han inte tagit sig an fler roller av denna karaktär. Everything Must Go är på inget sätt ett mästerverk men det är en intressant, bitvis rörande och lågmäld karaktärstolkning. Filmen rekommenderas för alla som vill se Will Ferrell leverera ett mer personligt porträtt.
 
Fredagen den 13:e del 32024-04-03
Den tredje delen av Friday the 13th går på tomgång med trista karaktärer och en handling som inte engagerar. Jasons mord känns ovanligt planlösa och meningslösa. Filmen gjordes även för 3D vilket medför att vi idag (utan 3D) dras med en del konstiga scener där något riktas in i kameran, till exempel jojos, ett basebollträ eller ett utslitet öga. Det som trots allt gör att del 3 blir något mer minnesvärd är att Jason äntligen lägger beslag på sin ikoniska hockeymask (även om den tidigare tygpåsen faktiskt var obehagligare).
 
Fredagen den 13:e del 22024-04-03
Att det skulle komma en uppföljare till Friday the 13th kom nog inte som en överraskning. Friday the 13th Part 2 gör däremot mycket lite för att förnya serien och överraskningsmomentet från del 1 uteblir självklart här. I del 2 introduceras däremot Jason som den tydliga antagonisten och hans motiv är att hämnas hans döda mor. Mer handling än så får vi inte… men del 2 har åtminstone ett något högre tempo än del 1. Mest stämningsfullt blir det först i en av slutscenerna när vi får se ett altare som Jason byggt åt sin döda mor.
 
C i uppförande2024-04-02
Den franska filmskaparen Jean Vigo blev enbart 29 år gammal men lyckades ändå skapa hela två filmer som idag ses som klassiker/mästerverk. Den ena är L’Atlante och den andra är Zero for Conduct (en film som på grund av sitt innehåll blev förbjuden i Frankrike fram till 1945). Filmen skildrar ett gäng upproriska elever på en internatskola som revolterar mot sina lärare och tar över skolan. Även om filmens tema idag känns som vardagsmat, var det ett progressivt ämne för sin tid. Det som imponerar mest med filmen är emellertid dess vackra foto och innovativa kameravinklar. Filmen sägs ha inspirerat den franska ”nya vågen” och Zero for Conduct är historiemässigt/teknikmässigt absolut före sin tid. Handlingen i sig är däremot inte lika engagerande och karaktärerna är heller inte minnesvärda. Det är extremt synd att Jean Vigo inte hade chansen att göra fler filmer för hans talang råder det ingen tvekan om.
 
Cat Ballou skjuter skarpt2024-04-02
En lättsam westernfilm trots sitt hämndtema. Tonen sätts mer eller mindre direkt när filmen inleds med ett musikalnummer. Filmens protagonist Cat Ballou (Jane Fonda) är tyvärr ganska trist i huvudrollen och filmen engagerar aldrig. Den stora behållningen är i stället Lee Marvin i sin dubbelroll som yrkesmördare och som nedsupen revolverman. Trots att Lee Marvin absolut är underhållande i sin klumpiga hjälteroll är det lite av ett mysterium att han kammade hem en Oscar för bästa huvudroll.
 
Menlösa Susie2024-03-28
En vacker om än väl sentimental, naiv och moralistisk stumfilmklassiker av D.W. Griffith. Handlingen är enkel och gestaltar en ung ädelmodig kvinna spelad av Lillian Gish som gör allt för att hennes kärleksintresse ska lyckas i livet. Inramningen i filmen är fin och tillbakablickarna används väl för att ge lite mer tyngd till berättelsen. Lillian Gish är även lysande som Susie och är filmens största behållning. Det är även intressant att filmen inleds med ett feministiskt budskap kring kvinnors rätt till fria val (ovanligt för 1919). Detta budskap besudlas däremot en del med tanke på de stereotypa relationer som porträtteras i filmen.
 
The Unknown2024-03-26
Spännande och tekniskt välgjord stumfilmsklassiker som ofta anses som Tod Brownings första klassiker. Filmen ger sken av att vara en ”Beauty and the Beast” historia men handlingen tar tidigt en oväntad vändning och blir mer komplex än man först kan tro. Lon Chaney bjuder på en mycket minnesvärd insats som Alonzo the Armless och han får möjlighet att spela ut hela sitt känsloregister. Värt att veta är att filmen länge ansågs som förlorad, men en kopia av filmen upptäcktes till mångas glädje i slutet av 1960-talet.
 
Mörkrets furste2024-03-26
Stämningsfull lågbudgetkultfilm både skriven och regisserad av John Carpenter. Skådespeleriet är mestadels svagt även om det är kul att se John Carpenter samarbeta med Donald Pleasence igen (som denna gång spelar en präst). Manuset är vrickat men tillräckligt indragande för att hålla nyfikenheten uppe kring hur spektaklet ska sluta. Soundtracket är lysande och de praktiska effekterna är groteska men underhållande.
 
Noah2024-03-25
En inte helt lyckad biblisk mastodontfilm av Darren Aronofsky om Noah och byggnationen av hans ark. Russell Crowe gör en stabil insats som den envisa Noah men den övriga besättningen är förvånansvärt blek. Det största problemet med filmen är emellertid att den är onödigt lång och innehållslös. Se hellre Aronofskys Mother som också har religiösa undertoner men en mycket mer intressant presentation.
 
Ondskans spår2024-03-25
90-talet är proppfullt av kriminal/polis/detektivfilmer och oftast har de en relativt generisk/förutsägbar handling. Fallen börjar precis på detta sätt men tar en oväntad och övernaturlig vändning halvvägs in i filmen. Tyvärr fungerar inte denna vändning. Största problemet är att filmen har byggt upp en engagerande handling (liknande mord fortsätter trots att mördaren blivit avrättad) där vi som åskådare själva börjar fundera på hur trådarna hänger ihop. Har mördaren överlevt? Har fel person blivit avrättad? Finns det någon som imiterar mördarens stil? Filmens ton ger heller aldrig sken av att det skulle kunna förekomma något övernaturligt i handlingen. Det är synd att filmen aldrig riktigt håller ihop för skådespeleriet är över lag starkt. Denzel Washington, Donald Sutherland och kanske framför allt John Goodman är alla sevärda i en thriller som i slutändan inte är tillfredställande.
 
Wonka2024-03-25
En fristående prequel till Roald Dahls klassiker ”Charlie and the Chocolate Factory” som fokuserar på Willy Wonkas uppgång. Timothée Chalamet är charmig i huvudrollen men mest underhållande är alla mindre biroller som filmen är fullständigt späckad med. Värda att nämna är Olivia Colman, Matt Lucas, Rowan Atkinson och Hugh Grant som alla gör minnesvärda insatser. Mest överraskande är kanske Hugh Grant som en Oompa Loompa. De mer berörande scenerna funkar däremot sämre och filmen är överlägset bäst när den inte tar sig själv på för stort allvar.
 
Asparagus2024-03-25
Suzan Pitt hade en ganska blandad karriär och ägnade sig förutom åt animation även åt mode/undervisning. Hennes bästa och mest kända kortfilm är solklart Asparagus som är både vacker, surrealistisk och tänkvärd. Filmen anses idag som en feministisk klassiker och det går att utskilja teman som behandlar sexualitet/identitet i den. Den kvinnliga huvudpersonen i Asparagus har till exempel inget eget ansikte utan väljer i scen mellan olika masker att bära.
 

Nästa sida »