Alla kommentarer avLavaLi
| Skörheten | 2024-11-17 |
| Ett talande och modigt porträtt av psykisk åkomma. | |
| Oppenheimer | 2024-11-04 |
| Christopher Nolans filmatisering av Robert Oppenheimer och atombomben. Som vanligt överdådigt, påkostat och stjärntätt när det gäller mr. Nolan. Bild och ljud i absolut toppklass; kolsvart svärta, ginstrande skärpa, extraordinärt foto, massiv ljudbild, rikligt med botten. Tyvärr också en typisk Nolan-film med andra mindre smickrande aspekter: så överdriven, melodramatisk, tröttsamt överdramatiserande och überamerikansk så att det kryper i en; tänk Batman Begins. Till råga på allt är hela den bärande idén poänglös: varför i all världen ska det vara intressant att skildra och dramatisera runt mr. Oppenheimers arbete med teoretisk fysik och allt som hände runt omkring det? Varför ska jag se ett fiktionaliserat och lyxigt porträtt av en vetenskapsman när jag förmodligen kan titta på en saklig dokumentär utan distraherande amerikanskt skådespeleri och förhäxat bra A/V? Eller varför inte läsa på wikipedia? Som om inte det vore nog så pågår detta i tre jävla timmar. Inte ens den fullständigt bländande A/V-förpackningen kan rädda detta evighetslånga porträtt från bottenbetyg. En riktig tråkfest och jag hade det på känn. | |
| Mannen från västern | 2024-10-30 |
| Gary Cooper skiner i en av sina sista och bästa roller enligt filmkritiker, kyss mig röven. Jag ser inget annat än en stabbig, okarismatisk och medioker skådespelare. En trubbig och ljummen western med flera scener som är direkt imbecilla, bland annat ett korkat rallarslagsmål där den 58-årige anti-atleten klår upp en betydligt yngre hetsporre. Inte ens blodsband kan stoppa dumheten i denna film. Den enda behållningen är skrän-sjörövaren Lee J. Cobb och en del fina naturbilder. En enda stor gäspning. | |
| I Am: Celine Dion | 2024-10-30 |
| En stark och öppenhjärtig dokumentär om sångerskan Céline Dions liv. Från positiv, energifylld, sprallig, publikälskande, närvarande, livsälskande kvinna och sångfågel med otrolig fin, kraftfull röst och gudabenådad teknik till svårt sjuk i ovanliga sjukdomen stiff-person syndrome. Sjukdomen förstör hennes sångförmåga och förvandlar henne till en begränsad, förvirrad tant. Hon blir en skugga av den musikaliska ekvilibrist hon en gång var. Fallet är oerhört. Ledsamt att se när hon efter ett par års uppehåll försöker leverera något som påminner om glanstiden men frånvaro från övning och sjukdom stoppar henne brutalt. Dessutom bjuds vi på ett anfall i 4k och närbild – ren skräck. Efteråt gapar hon sig igenom Wyn Starks ”What I Am” för full hals i ett förlösande, euforiskt, desperat känsloutbrott. Livet är grymt. En riktigt bra dokumentär. | |
| Saw X | 2024-10-30 |
| Bästa Saw-filmen på länge enligt en enig kritiker-kår lockar till titt. De någorlunda fina omdömena kommer dock snabbt på skam. Konstant smetig, smörig, överdramatiserande filmmusik även om ljudbilden är maffig. Handlingen är endimensionell, enkelspårig och ointressant. Filmen är en orgie i tristess, blödighet, patetiska resonemang, humorlöshet, effektsökeri och kladd. Filmen är totalt befriad från spänning, vibb och magi. En genuint smaklös upplevelse. Skådespeleriet är så rasande dåligt att man tar sig för pannan. Tobin Bell är mest det han i verkligheten är – en äldre man som bara är gammal och statisk. Emellertid otrolig bild på Amazon (4k). Ljudbilden är maffig men ljudet från centerhögtalaren imponerar inte – för återhållsamt och detaljlöst. Hur f*n kan en sådan här dåligt film få en så fin kostym? Outhärdligt usel. Betyget är generöst. En intressant reflektion är att en del äldre usla B-skräckisar, från säg 70-talet, kan besitta en charmig ostighet vilken skapats över tid. I usla skräckisar från 20-talet finns ingen charmig ostighet utan bara uselhet i lyx-förpackning. | |
| Saw | 2024-10-30 |
| Ett morbid, lekfullt och uppfinningsrikt skräckmysterium av då två energiska killar i 27-årsåldern. Effektivt effektsökeri, bra tempo och en hel del humor. Fräck och fängslande inledning. Fräcka och skitiga miljöer. Skaparglädjen verkligen känns. Allt positivt med Saw gör att man har överseende med ibland tveksamt skådespeleri och lite krystad handling. Ett kärt återseende. Sätter ett generöst betyg. | |
| Flicka och hyacinter | 2024-10-26 |
| Ett mysterium influerat av 1940-talets USA-noir. Snygga noir-scener inledningsvis och Eva Henning är amerikanskt vacker och gåtfull. Slutet är mycket överraskande och förmodligen chockerande för ett 50-talets Sverige. För övrigt är historien, som återberättas av olika individer, föga intressant och puttrar mest på. Trots ovan nämnda godbitar är denna hyllade Hasse Ekman-film inte något att slå på stora trumman för. Lite av en besvikelse; kanske allt för märkt av tidens tand. Hasse Ekman har gjort betydligt bättre filmer. | |
| Sator | 2024-10-26 |
| Spoilervarning! Fåordig ensamvarg förbereder sig för att möta Sator. Vem det är, vad det vill och varför är oklart. Tänk så knasigt det kan bli när hjärnan ger vika för lång och trogen tjänst. Fövrirringsinducerat och demensdrivet fantasifoster införlivas i en verklig kontext. En uppenbarelse så etablerad i psyket och intensiv i sin karaktär så att det inte undgår att betrakta väsendet som en fysisk person. Skog & mygg. Storebror & lillebror. Atmosfärisk & lågmäld. Hotfull & oundviklig. Tyvärr blir resultatet blir en långsam, osammanhängande, förvirrad, svårföljd soppa som tills slut inte blir intressant att följa. Idé och regi tar, i sin ambition, snubbelben på sig själv och faller platt till slut. Trist, eftersom temat är intressant. | |
| Candy Land | 2024-10-26 |
| Spoilervarning! Drama och ond, bråd död bland horor och torskar på truck-stop. Kladdigt, slafsigt och utan vibb. En del slarv med detaljer och en del brister i handlingen. Twisten är lite kul och hädelsen att göra en stark kristen symbol till ett välkamouflerat mordvapen berör. För övrigt en exponerad och smaklös historia. | |
| De omutbara | 2024-10-26 |
| Spoilervarning! Chicago, 1930-tal och maffian regerar. Det vimlar av kändisar: Brian de Palma som regissör, Ennio Morricone står för filmmusiken, i huvudroller ser vi Kevin Costner, Sean Connery, Robert de Niro, Andy Garcia och Charles Martin Smith. Detta låter dyrt men borde också innebära kvalitet, eller...? Köper man den bekymmersfria tonen ser vi en mr. Connery i högform som rapp ciceron och Mr. de Niro som bullrig, dominant Al Capone kan ju inte bli fel – och det blir det inte heller. Men, där slutar lovorden. Detta är en blockbuster med Indiana Jones-känsla men utan de stora scenerna. Det är muntert, flåshurtigt, lättvindigt, enkelspårigt, banalt och nästan lite töntigt faktiskt. Kombinerar matiné-känsla med några visuellt grova scener vilket blir osmakligt och väldigt mycket 80-tal. Bäst: Mr. de Niro vid det runda middagsbordet. Sämst: smädelsen att länka samman detta välklädda dravel till film med en av filmhistoriens mest kända scener (Pansarkryssaren Potemkin) och samtidigt baka in lite amerikanska hjältehandlingar. Totalt distanslöst. | |
| Huesera: The Bone Woman | 2024-10-26 |
| Spoilervarning! Jag älskar filmer som är som finska efterrätter. D v s filmer som kräver sitt tillfälle, inte stryker medhårs och inte ger något gratis. Detta är en sådan film. Vid första titten är filmen lågmäld, statisk och lätt att tappa intresset för. Vid lite eftertanke, en grundkurs i den latinamerikanska kulturen och en andra titt så händer det grejer. Fram träder en ofta subtil film om ångest, insikt och frigörelse. Ta den diffusa inledningen som exempel. Heliga Jungfru Maria, här som ikonen Vår Fru av Guadalupe, ska vara de troende katolikernas skyddshelgon och försvarare av De Ofödda Barnen. Såsom ”Frun” presenteras här bli uppenbarelsen, såsom den både visuellt och audiellt är paketerad, mer ett gigantiskt, obegripligt berg att bestiga, hotfull och oöverstiglig. Ung kvinna med stökigt förflutet blir gravid för första gången men är obekväm i sitt havandeskap. Sociala sammankomster blir kravfyllda och oangenäma, kontakten med barn blir grotesk och frånstötande. Hon börjar vackla och träder in i vaneföreställningar, paranoia och desperation. Ångesthanteringen sker såväl fysiskt (självskadebeteende) som psykiskt (hallucinationer), alltid på samma sätt: benknäckning. I sitt upplevda tvång att följa den gängse normen i Mexiko som kvinna hamnar hon i ett tillstånd av internaliserad homofobi. Självbedrägeri för att uppfylla normen. Lågmält men otvetydigt visar hon dels vad hon tycker om hela skaffa-barn-cirkusen, dels var hennes egentliga passion finns någonstans. Hela tiden får vi små subtila signaler om att vara fångad och fast. Det är lysande men så diskret att det blir utmanande för oss tittare. Tempot är lågt och riktningen otydligt utstakad. Finalen är snygg men något av ett antiklimax. Slutet är en kombination av insikt och förlust. En mycket intressant film som inte riktigt lyckas engagera och kroka fast under själva titten men som lever kvar i minnet en lång tid efteråt. Natalia Solián gör en enhetlig och rätt fenomenal prestation och kombinerar det subtila med det visuella och vräkiga på ett strålande sätt. Mycket bra ljudläggning även om ljudbilden inte är av särskilt hög kvalitet på Splatter. Hatten av för att inte falla i fällan och amerikanisera filmen. Detta är en genuin film som lyckas skildra det sociokulturella, religiösa och andliga Mexiko på ett imponerande sätt. Den långa eftersmaken gör att betyget blir generöst. | |
| Day of the Dead | 2024-10-26 |
| Tredje filmen i George A. Romeros kultförklarade Dead-trilogi. Lyckligtvis kliver vi ett snäpp upp i kvalitet. Skådespeleriet är bättre. Richard Liberty ger sin karaktär liv och Sherman Howard som spelar den interagerande nallebjörns-zombien är filmens stjärna. Tugget mellan vissa av filmens karaktärer är underhållande. Zombierna ser ut som zombier – hurra. Specialeffekterna är betydligt bättre och utstuderat grisiga. Vi får en blod- och inälvsfest utan dess like. För övrigt bjuds vi på ett ganska ordinärt tema. I gruppen med överlevare gror meningsskiljaktigheterna, två grupperingar bildas, situationen går överstyr och kaos utbryter. Tyvärr får tjafset i gruppen hålla på lite väl länge och en semi-sliskig popmusik anno 80-tal ligger ofta på som ett avdramatiserande, utslätande lock. Som en stilstudie i analogt effektmakeri och ett exempel på hur pop- och rockmusik lät under 80-talet fyller denna film en funktion. Som filmupplevelse år 2024 drunknar den i det globala utbudet. | |
| Dawn of the Dead | 2024-10-26 |
| George A. Romeros hyllade kultfilm som verkligen inte åldrats väl. En zombieepidemi bryter ut av oklar anledning. Kaotiskt redan från början. Fyra personer försöker överleva i en gigantisk shoppinggalleria. Förvånansvärt saknar filmen vibb, känsla, magi samt minnesvärda scener. Handlingen är märkvärdigt ointressant. Filmen berör inte. Scener som skulle kunna bli dråpliga missas på grund av dålig regi och timing. Grova hopp i handlingen och märklig musik. Ofta uselt skådespeleri. Zombies & splatter. Zombierna ser ut som vit-sminkade människor, inget mer. Många ”stora” scener som involverar många människor på stor yta ger en känsla av större budget. Men, detta är en B-film, tro inget annat. Påkostat skräp och alldeles för lång. Dock befriande fritt från CGI. Samhällskritiken är krystad och tam; ett försök att göra filmen mångfacetterad. Detta kunde blivit mycket bättre med bättre regi. Slutet höjer emellertid filmen, lite roligt med motorcyklar i galleria. I slutändan en rak och ointressant överlevnadskamp. Slutet är lika riktningslöst och likgiltigt som hela filmen. Fantastisk bild på Youtube med helt ok ljud. | |
| Night of the Living Dead | 2024-10-26 |
| George A. Romeros stilbildande zombieholmgång. Visst, detta är en B-film som år 2024 känns daterad, men det finns faktiskt en hel del godbitar att lyfta i denna intensiva film förutom kulten. Duane Jones är en mörk och handlingskraftig huvudrollsinnehavare – provokativt och modigt av mr. Romero i tider då Ku Klux Klan fick ett uppsving i USA. Interna stridigheter på liten yta mellan svart och vit; den svarta är den smarta, den vita förlorar – ytterligare ett inlägg i debatten av mr. Romero. Mr. Jones gör dessutom en bra prestation. Scenen med det sjuka barnet i källaren berör, så att säga. Reaktionen år 1968 går knappt att föreställa sig. Det olyckliga slutet väcker en del frågor. Den obekymrade, räddande redneck-mobben städar bort de vandrande döda och passar också på att rensa bort lite annat skräp, t ex mörkhyade. Finns en uppsjö av tolkningar om man letar lite. Ofta bombastisk och skrällig filmmusik. | |
| Indiana Jones och de fördömdas tempel | 2024-10-21 |
| Harrison Ford har blivit varm i kläderna och imponerar med en mer karismatisk Indiana Jones-karaktär än i första filmen. Men, oj vad jobbigt det blir om man börjar lista alla tveksamheter. Hela filmen är späckad med påfrestande många totalt ologiska sekvenser och det är svårt att ha överseende med det. Någonstans går en gräns även syftet är ren underhållning. Sedan kanske en 50-åring inte är rätt målgrupp för denna film. Alla skurkar är tröttsamt impotenta i sin ambition att sätta stopp för dr. Jones trots ett löjligt numeriskt övertag. Striderna är fortsatt på James Bond-nivå (tja, det är ju 80-tal. Vad kan vi förvänta oss?). Konstant dramatiserande och triumfatorisk orkestermusik. Känns påkostad. Sista delen konstant action. Snusförnuftiga Short Rounds gap utmattar. Steven Spielberg tar ändå hem det här tack vare den underhållande spänningen, screwball-komiken mellan mr. Ford och Kate Capshaw och den mäktiga offerritualen i Pankot Palace. Fin underhållning för stunden med hög äventyrskänsla. En blandning mellan brutal matiné och riktigt hjärndöd popcorn-rulle. Fin bild på Disney+. | |
| Jakten på den försvunna skatten | 2024-10-21 |
| En modern klassiker inom genren. Brutalt och skrupelfritt underhållningsvåld som skildras muntert med o-barnförbjuden ton, faktiskt lite smaklöst. Inledande sekvens i templet har skyhög äventyrskänsla. Karen Allen som burdus frifräsare saknar lite trovärdighet. Ronald Lacey som ond nazist en av filmens höjdpunkter. Slagsmåls-scenerna är på James Bond-nivå. Många scener faller på fel sida om vad man kan acceptera som tittare – det är helt enkelt för dåligt. En hel del händelseförlopp är fullständigt orealistiska och blir ofrivilligt komiska. I slutet lite Poltergeist-känsla, men det är bara att blunda så löser det sig. Den starka äventyrskänslan, nostalgi-faktorn, Ronald Lacey och det muntra Pippi-Långstrump-temat är behållningen. Klart sevärd. | |
| Revansch | 2024-10-19 |
| Tragikomik i kvadrat, värme i kubik. Misär, grå förort, kala lägenheter, plastkassar & cigaretter. En förlorad boll leder till en förlorad badmintonmatch leder till ett sjangserat liv. En resa mot revansch tar sin början. Enastående skådespel av Olle Sarri som hetlevrad och omdömeslös loser och Anki Larsson som nedgången, ensam och bitter mamma. Timingen i repliker och kroppsspråk är fulländad. Fullproppad, verkligen sprängfylld, med underbara scener och ljuvlig dialog. Oemotståndlig. Snyggt filmad och regin är suverän. Detta måste vara något av det bästa Sverige knött ur sig i filmväg. Full pott, missa inte. Touchdown! | |
| I hennes majestäts hemliga tjänst | 2024-10-16 |
| Första Bond-filmen utan Sean Connery. George Lazenby ståtilg, stilig men lite träig. Filmen svårföljd, pinsamt ologisk och genant orimlig. Uselt skådespeleri som vanligt. Många spektakulära actionförlopp nedlusade med usla sekvenser. Ryckig, hetsig och obalanserad klippning. Slutet förvånande och osmakligt. Dock finns ett visst underhållningsvärde då filmen är packad med underhållande action. Bond-filmer får nästan bedömas i sitt eget universum. Fantastisk bild på blu ray – skärpa och fina färger. | |
| Man lever bara två gånger | 2024-10-16 |
| Tandlös & trött. Sean Connery oinspirerad. Amatörmässigt skådespeleri. Anmärkningsvärt enfaldig kvinnosyn. En riktig djupdykning efter Åskbollen. Slagfält på slutet. | |
| Dawn Breaks Behind the Eyes | 2024-10-16 |
| En filminspelning, en drogdriven crew-fest och en massa konstigheter. Ett experimentellt skräckdrama i arthouse-förpackning. Obscen, överraskande, dribblande och obegriplig. En film utanpå filmen. Visuella, svårgreppbara dimridåer som ska uppfattas konstnärliga och eventuellt inbjuda till tolkning men är mest ytliga, förvirrande och tröttsamma. Nära att vara en stapel av plattityder. Rör sig i David Lynch-landskap där handling mest är en en ursäkt för att skapa stämning och visuell konst, men utan att vara i närheten av den store mästaren. Detta blir mest en kulört och genreöverskridande röra. Men, jag gillar ambitionen och utmaningen - samt att filmen är kort. Dragning åt ett lägre betyg. Grynig, pixlig men skarp bild på Splatter. | |
| Battle Royale | 2024-10-16 |
| Japansk action med kultstatus. Det totalitära japanska styret behöver behandla den otuktade japanska ungdomen med hårda nypor. Kan tolkas på olika sätt. Jag ser en extremform av uppfostran, läran om respekt och förberedelse för vuxenvärlden. Här visar man respekt mot de äldre och erfarna, tro inget annat. Utan mod och en förmåga att snabbt kunna hantera prekära situationer så går du under, tro inget annat. För att överleva i vuxenlivet behöver du ibland vara hänsynslös, tro inget annat. En metafor för det hårda livet i Japan. Väldigt blodig & brutal. Bra actionscener blandas med tämligen mediokert skådespeleri. Något enkelspårig och känsla av transportsträcka då det hela drar igång fram ända fram till slutet. Lite finesslös & slentrian. Lever mycket på själva konceptet, skoningslösheten och råheten. Tiden verkar ha tagit ut sin rätt. Oförtjänt hyllad. | |
| Skinamarink | 2024-10-16 |
| Ett annorlunda och experimentellt grepp. Gryniga, otydliga och statiska nattbilder som till en början sätter fart på fantasin. Kameran ofta i fasta positioner. Golvperspektiv gör huset till ett överlägset mysterium i mörkret. Allt är ensamt, övergivet och oförståeligt. Drygt 90 minuter utan ett tydligt ansikte, lite speciellt. Jag gillar experiment, men inte såsom detta är utfört. Idén är bra men måste förpackas på ett annat sätt för att någon form av intresse ska uppstå. Filmen blir snabbt en stillastående och händelselös tillställning. En upplevelse som är alldeles på tok för lång. Friskt vågat, inget vunnet även om jag hyllar den alternativa ambitionen. | |
| Flickan från tredje raden | 2024-10-15 |
| En snillrik och finurlig film med lysande regi från Hasse Ekman. Sagan om ringen utan att vara den Sagan om ringen kan man säga. Jan Lööfs inspirationskälla till sin briljanta barnbok Sagan om det röda äpplet är avslöjad. Och Magnus Härenstam är en karbonkopia på Sigge Fürst. Ett återbesök i 40-talets Sverige – härligt! Pjäsaktig dialog och en ljudbild som låter som en gammal, raspig vinylskiva – charmigt. Ett trivsamt mysteriedrama med inslag av noir, galghumor och slapstick – och det funkar, imponerande! Filosofiska utlägg om livet och dess meningslöshet och hur allt beror av slumpen, samtal med alter ego och ett snillrikt sammanvävt händelseförlopp. Åldern märks förvisso men detta är faktiskt lysande. Bäst bland mycket bra är den vackra, noir-doftande självmordsscenen. Väldigt mycket film. | |
| Godless | 2024-10-15 |
| En upplysning: skenet förför men bedrar i slutändan. Ett majestätisk och alldeles oerhört o-orginellt westernepos. En endimensionell, ultrakonventionell men väldigt skickligt paketerad kamp mellan det onda och det goda. Gissa vem som vinner? Det börjar ju så bra. Balanserat & mäktigt. Allvarstyngt & osäkrat. Mer lawless än godless. Är generös i sin berättelse och låter handlingen med fördel ta sin tid. Många karaktärer att lära känna. Och kostymen, herrejösses! Kostymen glimrar som renaste guld. Serien är vrålsnygg, verkligen vrålsnygg, och utomordentligt väl producerad. Att se detta i 4k och Dolby Atmos gör en knäsvag. Sedan dyker det. Karaktärer ska placeras, relationer formas men inget av egentligt intresse händer. En vardagslunk som sakta men säkert urholkar upplevelsen. Känslan av utfyllnad blir olustig och tålamodet tryter. I fjärde delen får vi melodrama och en del sedvanligt amerikanskt överdramatiserande vilket utmattar (länge leve europeisk film!) även om, och det måste understrykas, Jeff Daniels genuint ondskefulla och skupelfria karaktär hela tiden står för kvalitet präglad av balans, självkännedom och lyhördhet. Nästan varje gång Mr. Daniels och hans hejdukar dyker upp blir det en kvalitetshöjning. Men, inte ens han kan hindra att såpakänslan blir allt mer påtaglig. Vi får tårdrypande melodrama, stråkar och strömlinjeformat skådespel. Vägen framåt blir till slut en lång väntan på en slutuppgörelse. När väl säcken ska knytas ihop och helvetet bryter lös har serien blivit så förutsägbar och konventionell så att dramat är helt ointressant. Den onde är ond i kubik och den Goode, f’låt gode, lika så (alltså god i kubik, alltid bra med tydlighet). Två superhjältar i varsitt ringhörn där den ene endast kan förgöras av den andre och vice versa. Lömskt har alla reglage skruvats upp till 11 och vi sitter till slut skickligt manipulerade med en überamerikansk gråtmild helt vanlig blockbuster i knät. Lurad, hahaha! Där rök den tredje stjärnan. Som väldigt många andra serier är den för lång. Trist, jag trodde ju på denna. Bäst: Whitey Winns frånfälle, Jeff Daniels och den vidunderliga förpackningen. | |
| The Rental | 2024-10-15 |
| Typiskt dussinproducerat Netflix-skräp utan att vara Netflix. Amerikanska unga dussin-skådisar utsatta för meningslöst våld. Häpnadsväckande poänglös. Fullständigt dimensionslös. Totalt befriad från ens en tillstymmelse till magi. Absolute rubbish. | |
| Dödspolarna | 2024-10-15 |
| Attitydstint porträtt av hetlevrad duo mitt i street-karriär i ett pulserande New York. Gnabb & tjafs, stök & bråk, fiffel & skumma affärer. Harvey Keitel hård och solid, Robert de Niro övertygar i en tidig roll som uppåtsträvande och svårtyglad hetsporre med stort självhävdelsebehov. Fascinerande energiskt stångande som bara resulterar i slöseri med energi. Filmen riktningslös och till slut tradig i allt gläfsande. Även om slutet är bra ger denna tidiga och hyllade Martin Scorsese-film mig inget speciellt. | |
| Demon | 2024-10-15 |
| Bröllop, alkohol och demoner i en härlig blandning. En polsk alkoholdriven bröllopsfest slutar i fylleslag med en identitetsvacklande brudgum, slutet tvetydigt. Ett fall av dybbuk eller bara ett alkoholbaserat delirium? Itay Tirans spastiska vara-besatt-rörelser och övergången till en annan person är den stora behållningen i en i övrigt måttligt intressant film. | |
| Den tredje mannen | 2024-10-15 |
| En gäckande, dunkel men tämligen ordinär historia tills Orson Welles gör en sen och episk Marlon-Brando-Apocalypse-Now-aktig entré i form av en girig och skrupelfri entreprenörskaraktär. Maken till karisma har sällan skådats. Legendariskt tal i nöjesfältet. Märkligt skevt, men ofta utsökt foto. Obegripligt repetitiv Django Reinhardt-musik som förstör mycket av stämningen. Men, den fina storyn, det stämningsfyllda fotot, jakten i kloakerna, ett episkt slut och den mästerlige Orson Welles höjer denna noir markant. | |
| Det sista berget | 2024-10-15 |
| Porträtt av klättrarfamilj där både mor och son omkommer i Himalaya med 25 års mellanrum. Liv, passion och död går hand i hand. Klättring som övergår till besatthet och fartblindhet. Gränser som hela tiden skjuts framåt. En slumpartad och skör balansgång som i ett ögonblick kan sluta med ond, bråd död. En bra dokumentär. | |
| Dark Days | 2024-10-15 |
| Om uteliggare som bor i New Yorks tunnelbanesystem. 80 % crack-offer, många med traumatiska upplevelser från tiden som barn eller förluster av barn. En del nyktra, en del påtända. En fascinerande dokumentär om livet under ytan. | |
Nästa sida »
