BETYG
3.5
av 5
3.5
av 5
Turist
En familj åker till Alperna för några dagars skidåkning och tid för varandra. Solen skiner och underlaget är perfekt, men en lavin vänder upp och ner på tillvaron när pappa Tomas överger hustru och två barn i en nära-döden-upplevelse.

Originaltitel | Turist |
Alternativ titel | Force Majeure |
Regissör | Ruben Östlund |
Manus | Ruben Östlund |
Genre | Drama, 2010-tal |
Skådespelare | Johannes Kuhnke, Lisa Loven Kongsli, Clara Wettergren, Vincent Wettergren, Kristofer Hivju, Fanni Metelius, Karin Myrenberg, Brady Corbet, Johannes Moustos |
Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
Betygsantal | 3254 |
Filmnummer | 111402 |
Recensioner
Allt är ljusblått. För familjen som håller ihop i en solig skidbacke och sover i en och samma säng i likadana pyjamasar. Tryggt, mysigt och förväntat. Tills allt blir vitt. Ruben Östlunds nerv... Läs mer »
För den som till äventyrs har missat det, utspelar sig \"Turist\" i Alperna. Det svensk-norska paret Tomas och Ebba har rest dit med sina två barn för att åka skidor, bo på lyxhotell och ta det ... Läs mer »
Kommentarer
Riktigt snyggt filmat. Man känner sig kall, isolerad och obekväm filmen igenom. Filmen är nog i alla fall 30 minuter för lång då det är regelbundet med dötid även om det har ett syfte. Det når ändå upp till en svag trea pga grymt skådespel och bra karaktärsval. Ruben är duktig.
Förutom att den är mycket mer intressant filmad så är jag förvånad att jag inte tycker den här är speciellt mycket bättre än den amerikanska remaken.
En film som rakt igenom är obekväm, och gottar ner sig i det. Det är så en frontalattack mot den pinsamma medelklassen, och kärnfamiljen så klart. Dessutom en effektiv kritik av turismen som priviligierad social praktik i samhället. Smart, men lite segt. Det långsamma tempot är så klart en dramaturgisk poäng. Obekvämheten ska kännas i kroppen. Vilket den gör.
Det är välspelat och en intressant studie av mänskligt beteende, men sen är frågan om man i slutändan gör så mycket av ämnet. Härligt svenskt och ofta jobbigt roligt dock, och fortsätter gärna se mer Ruben Östlund. Dock lite av en besvikelse hur Östlund tydligen filmatiserar YouTube-klipp i stort sett, snarare än att försöka skriva en egen händelse.
Conrads Lord Jim, Hemmingways The Short Happy Life of Francis Macomber - det här inget nytt, men en väldigt svensk vinkling av gammalt tema. Tyvärr odrägligt överlång och växelvis så subtil att poänger ej går hem, och växelvis så överdriven att det känns som en Pirinen-parodi av Norén.
Problemet med svensk film som inte är slapstick-komedi där Robert Gustafsson drattar på rumpan stup i kvarten är alltid detsamma: Man försöker slå världsrekord i subtilitet. Det här är en fin film, den hade varit mycket bättre om man gjort den mer skruvad och absurd, med massor av mer svart komedi. Istället får man samma kapplöpning i bajsnödig subtilitet som i de flesta andra svenska filmer som gjorts. Slutresultatet blir alltid ljummen mellanmjölk.
Oerhört svensk film. Passiv aggressivitet, saker man inte vill/får prata om, hårt kontrollerad social yta. Även intressant ur perspektivet maktförhållanden, status och kommunikation i en relation. Ovanligt välspelad för att vara svensk film (utom när Johannes Bah Kuhnke ska gråta), även från barnens sida. Samtidigt håller inte riktigt konceptet för längden på filmen. Den är åtminstone en halvtimme för lång. Slutet känns konstruerat, för att komma ur filmen.
En bra film, men knappast en film för fredagsmyset. Relationer och ifrågasättande där det vilar en passiv aggressivitet nästan från start. Jag saknade den obekväma atmosfären från the Square, men detta är en mer "jordnära" film trots allt. Filmens huvudhändelse kommer tidigt och tonen sätts nästan direkt. Här finns flera mycket bra scener medans vissa andra scener kunde kortats.
En sån här klassisk film som svenskaläraren slänger på och som du får diskutera i veckor efteråt.
Okej jag tyckte den inte var lika kass som min sambo, men den har ju fått en kult status som kanske inte riktigt är rättvist då den har många långdragna scener som verkligen kunde ha kortats ned. Å scener som jag verkligen hade kunnat vara utan, så som en med barn som äter glass....just saying.
Inte bra nog för en trea, men smått sevärd.
Vackert filmad. Kall nordisk kommunikation utan att prata om elefanten i rummet.
Fastän jag inser vad filmen försöker förmedla blir jag mest irriterad pâ att ingen tar tag i det hela och pratar och allt velande.
Filmen bekräftar att jag varit utlandssvensk sâ länge att jag inte längre är 100% svensk.
Kanske var det sâ jag var innan jag flyttade utomlands, men för in i hoppsan, snacka lite, ta lite ansvar.