BETYG
3.2
av 5
3.2
av 5
Till glädje
Stig och Märta är ett ung par som spelar i samma orkester. Han är ambitiös och idealistisk, medan hon är mer tankfull och dyster.
| Originaltitel | Till glädje |
| Alternativ titel | To Joy |
| Regissör | Ingmar Bergman |
| Manus | Ingmar Bergman |
| Genre | Drama, 50-tal |
| Skådespelare | Maj-Britt Nilsson, Stig Olin, Birger Malmsten, John Ekman, Margit Carlqvist, Victor Sjöström |
| Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
| Betygsantal | 264 |
| Filmnummer | 13912 |
Recensioner
Bergman inleder sitt 50-tal som han avslutade 40-talet. Här är ännu ett drama om förhållandevis unga, artistiskt utövande människor. Både Stig Olin och Maj-Britt Nilsson är musiker, de blir k... Läs mer »
Kommentarer
Bergman har kvar en stänk av det lite överdrivet dramatiska från sin allra första filmer, men här kompenseras det av en ganska träffande skildring av en problematisk relation med en man som har väldigt svårt att hantera sig själv och sina känslor. Mycket svärta i en palett av känslor som skildras avslöjande och naket med en uppenbar Bergmansk touch. Stark trea!
Underbart att se John Ekman (i sin sista filmroll) och Victor Sjöström i aktion. Stig Olins karaktär löjligt enerverande. Margit Carlqvist var en riktig skönhet här! Bitvis mycket bra, men håller inte hela vägen. Bergmans mästerverk kom några år senare.
Äh, efter några dagar sitter vissa scener starkt kvar. Klart det är en fyra.
Kändes väldigt bekant möjligt att jag sett den tidigare. Gillar den överlag bra skådespel rakt igenom och fin underliggande svärta. Stig går från påfrestande självupptagen till obehagligt destruktiv på ett snyggt obalanserat sätt. Maj-Britt Nilsson får stå för det sansade, men får också några välförtjänt giftiga repliker. Kanske lite banal på sina ställen, men vafan nära fyran.
Bergman visar för första gången prov på den höga nivå han senare kom upp på. Banal historia, visst, men fint samspel, bra dialog och fint foto. Sjöström riktigt bra som orkesterledaren.
Nja, en ganska träig och banal historia och inte var det mycket "till glädje" det här om uttrycket tillåts. Främst blir jag trött på Stig Olins karaktär och visst, Victor Sjöström i all ära, men hans medverkan gör egentligen varken till eller från här. Maj-Britt Nilsson däremot gör filmen någorlunda uthärdlig. Överdrivet dramatisk film kan jag tycka men trevligt med exteriörbilder från Helsingborg eller Hälsingborg som det hette på den tiden. Trevligt med orkesterscener också. Betyget blir en stark 2;a, dvs 2+
"Nu är det höst på allvar."
En både lätt underhållande och gripande skildring av en relation. Svag 4:a.
Bergman är på väg mot något men når ännu inte helt fram. En del starka scener men griper inte alltid. En god 3:a
